Sabotage 1starrating

sabotage 2014 videosöndag

1starrating

Regi: David Ayer

Ett gäng väldigt våldsamma knarksnutar blir mördade en efter en eftersom 10 000 dollar försvunnit efter deras senaste knarkspaning – de har faktiskt snott pengarna, men någon annan har snott dem från dem också. En av dem är en två meter lång österrikare.

Sabotage är en besynnerligt dålig film. Till och med för att vara en hjärndöd actionfilm med Arnold Schwarzenegger, full av storvuxna män (och en och annan brutta) som har stora vapen och är fula i mun, så är Sabotage en absurt dålig film. Jag har, på sätt och vis, inte sett Ah-nold i något liknande sedan Klappjakten eller Batman & Robin.

Filmen är regisserad av David Ayer, vilket förklarar varför den åtminstone ibland ser ut som en film om riktiga poliser och knarkspanare som är på jobbet. Ayer har tidigare gjort Training Day och End of Watch och han har ett öga för att fånga den hårdkokta jargongen, och rörelsen i action som verkar hända här och nu medan man ser på det.

Men, ja, realism är väl vanligtvis det sista man ska leta efter i en Arnold-film. Och då har vi inte ens börjat snacka om manuset, av Ayer och Skip Woods; författaren till förra årets sämsta film, A Good Day to Die Hard.

Den obegripliga intrigen består av fem fulla ormar som slingrar sig åt olika håll längs den skitiga heltäckningsmatta som är filmens story. Vi kan kalla ormarna för ”gänget”.

”Vi är inte ett team längre” säger nämligen Sam Worthington i den här filmen. ”Vi är bara ett gäng”.

Arnold tittar på honom som om han tänker: Rubber baby buggy bumpers!

Vänta, du förstår inte vad det betyder? Inte jag heller. Arnold har inte den blekaste. Han är ledaren för nämnda före detta team numera gäng. Det de vanligen gör är att infiltrera knarkgäng åt myndigheterna. 10 000 dollar försvinner från ett uppdrag och nu tror alla på byrån att teamet gänget snott pengarna. Vilket de också gjort. Men ingen har ett öre, för någon annan har i sin tur snott pengarna.

Det var inte myndigheterna – för kostymnissarna är sura och Arnold är mobbad på jobbet (han är kostymnisse också, åtminstone ibland). Inte heller kan det vara de ondskefulla legoknektarna från Guatamala, som de snodde pengarna från, för de verkar vilja döda dem allihop.

Japp. En efter en börjar gängets medlemmar dö på bisarra sätt – En kille spikas upp på taket till sin lägenhet och en annan dödas av att någon kör hans husbil till en tågräls medan han ligger och sover. Jag skulle vilja se en film om hur i helskotta de lyckades utförda de här långsökta morden. De måste onekligen vara ”the best of the best”, som man säger.

Olivia Williams spelar kriminalsnut som släpar på den onödiga sidekicken Harold Perrineau (känd som ”han från Matrix-uppföljarna”). De ska försöka lista ut vem som mördar gängets medlemmar för Sabotage måste nämligen vara någon slags krimthriller också. Obegripligt nog har Olivia sex med Arnold. Hon verkar inte ens själv veta varför. Hon bara häller upp ett glas Gnarly Head och slätar över Guvernatorn och han verkar knappt notera någonting.

Snooze-varning på Arnold, för övrigt. Åtta år innan storyn har tydligen hans fru och son torterats till döds av Guatemala-skurkarna – han har videoinspelningen av tortyren och fick tydligen bitar av dem hemskickade till sig ”i veckor”. Kanske han blivit galen på riktigt av detta, för han verkar helt oberörd av något av det. Däremot dricker han whiskey och tittar på tortyrfilmerna varje natt som om allt han saknar är popcorn.

Problemet är förstås att Arnold idag inte sysslar med skådespeleri så mycket som en omedveten skildring av demens. Man får liksom lista ut själv vad manuset vill att vi ska förstå, för han är numera bara en stubbe i golfskjorta.

Olivia Williamson har det lättare, för hon är ett proffs i rollen som bitchig snut – det finns en till bitchig brud också (Mireille Enos); hon är del av gänget, men jag skulle inte lita så mycket på henne när hon drar på sig de stora maskingevären eftersom hon har problem med både alkohol och allsköns droger. När ”gänget” går på strippklubb verkar hon vara lite out of place, men så kommer hon på att hon ju kan hoppa upp på pålen själv och dansa lite. För eftersom hon är tjej måste hon ju höra hemma där. Badass eller inte.

Vissa av skådespelarna i Sabotage är rätt bra – Enos är okej, och Terrence Howard är med på ett hörn också – men ”gänget” är verkligen ett gäng praktsvin som förtjänar att dö. De är så sviniga att de får snubbarna i Rovdjuret att verka som Nobelpristagare.

Naturligtvis är de så dumma att de börjar vända sig mot varandra efter ett tag. Så man ska alltså undra inte bara vilka som dödar ”gänget” utan vilka i ”gänget” som går bakom ryggen på vilka andra, och varför, och på vilket sätt de kommer backstabba varandra på grund av de där 10 000 dollarna som försvann i början som kanske eller kanske inte finns i någons ficka fortfarande. Vilket – i sin tur – Olivia och Harold eventuellt kan lista ut före, eller efter, det att någon annan gör det vilket – eventuellt – kan ha något att göra med Guatemala-skurkarna eller regeringen; eller, åtminstone, nästan säkert, det här med Arnolds fru och barn som mördades, för varför skulle vi annars få se det hända, alldeles i början av filmen – innan vi utan vidare hoppar åtta år framåt i tiden efter en knapp minut. Det är bara att göra som de sa på Bollibompa förut: ”Häng med!”

Sabotage skulle inte kunna vara en mer långsökt, absurd och förvirrande film om den försökte. När storyn inte är omöjlig att förstå är actionscenerna – och de vanliga scenerna – filmade på ett helt random sätt, som om Ayer bara hållit upp en DV-kamera i tron att han gör en Dogma-film. Karaktärerna beter sig hipp som happ och växlar agenda och humör som om de är schizofrena – tonen på filmen skiftar från humor till våld på sätt som skulle överraska till och med Tom och Jerry, och för varje dåligt skämt vrider filmen om kniven av humorlöshet lite mer.

Men fuck me vad de svär mycket i filmen! Jag vet att det är mycket fuck och shit och ass i sådana här filmer, men den här jäveln kan nog hamna i Guinees Fucking Rekordbok! Ibland känns det som att man tittar på något Monty Pyhton skrivit. Ta bara den första dialogen i filmen:

– Who the FUCK dropped AAASS??!

– That was ME! Better check your FUCKING DRAWERS!

– OPEN A FUCKING WINDOW!

– SHUT DA FAK AAAP!

Ni kan gissa vem som säger det sista.

Det är dock ingen och inget som shuttar the fuck up i den här filmen. I slutet sitter Arnold i en bar i Mexiko med en fjantig hatt och ska gå på muggen för att ha ihjäl någon och man undrar hur det gick till egentligen. Om man ser den här filmen med ett gäng kompisar och några flaskor öl är jag övertygad om att man kommer missa de omöjliga vändningar som intrigen tar för att ta sig till denna sketna bar i Mexiko.

Jag var nästan sugen på att se filmen en gång till för att få det bekräftat att jag faktiskt sett vad jag tror jag sett – vad det nu var.

Men det gjorde jag inte, såklart. En gång är en gång för mycket. Sabotage är fascinerande usel.

 

FREDRIK FYHR

 

*

sabotage poster

SABOTAGE

Originaltitel, land: Sabotage, USA.
Urpremiär: 19 mars 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 11 augusti 2014 (DVD).
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K;2K DI/35 mm;D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Arnold Schwarzenegger, Sam Worthington, Olivia Williams, Mireille Enos, Harold Perrineau, Joe Manganiello, Josh Holloway, Terrence Howard, Max Martini, Kevin Vance, Mark Schlegel, Maurice Compte, Martin Donovan, Tim Ware, Gary Grubbs.
Regi: David Ayer.
Manus: David Ayer, Skip Woods.
Producent: David Ayer, Bill Block, Paul Hanson, Palak Patel, Ethan Smith.
Foto: Bruce McCleery.
Klippning: Dody Dorn.
Musik: David Sardy.
Scenografi: Devorah Herbert.
Kostym: Mary Claire Hannan.
Produktionsbolag: Open Road Films, QED International, ass. Crave Films, copyright: Brentwood Productions, DEA Productions; okred. Albert S. Ruddy Productions, Roth Films.
Svensk distributör: Nordisk Film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *