New York Immigrant (The Immigrant) 3starrating

the immigrant videosöndag

3starrating

Regi: James Gray

Ewa, en polsk kvinna flyr från kriget till New York år 1921 med sin syster men systern hamnar i karantän på grund av tuberkulos och Ewa luras av hallicken Bruno in i prostitution – därefter slits hon mellan Bruno och hans kusin Orlando, en charmant trollkarl, medan hon väntar på att systern ska släppas ut från sin långvariga karantän på Ellis Island.

The Immigrant – som fått den fula svenska videotiteln New York Immigrant – är nästan en helt fantastisk film, nästan en av årets bästa filmer, nästan en underskattad pärla; den är så nära lysande en film kan komma om den inte är lysande. Om den tvärtom är lite suddig och grumlig. Det är en fantastisk film alldeles precis ur fokus, och det är hemskt synd.

Det är en berättelse som hämtad ur filmhistoriens gryning – en film som utspelar sig i 1920-talets New York och har samma känsla som den tidens melodramatiska stumfilmer av regissörer som D.W. Griffith och Cecil B. De Mille.

De skulle också kunnat göra en tårdrypande snyftare om den fattiga, unga martyrkvinnan som det går dåligt för ute i stora världen. I The Immigrant heter hon Ewa, och spelas av Marion Cotillard. Hon kommer till USA med sin syster, men vägras inträde vid Ellis Island; hennes syster hamnar i karantän på grund av tuberkulos och det råkar bli så att Ewa tas om hand av en ömsint man (Joaquin Phoenix).

Han ger henne någonstans att sova, att äta, att leva. Han är snäll. Bara gradvis går det upp för Ewa att han är en hallick. På ett kusligt elegant sätt får vi se hur han lägger henne i en skuldfälla där hon till slut pressas till att ha sex med män för pengar, för annars vore hon otacksam.

Och för att hon inte har någon annanstans att ta vägen. Hon har en farbror i New York som hallicken påstår inte vill ha med henne att göra – på sätt och vis stämmer det.

I vilket fall som helst så är Ewa inte en kvinna utan stolthet. Hon förklarar för Bruno att hon hatar honom – och även sig själv, för hon är troende katolik. När hon ber om syndernas förlåtelse till prästen lurar Bruno bakom båset, och tjuvlyssnar utan att hon vet om det. Hon må hata honom, men han vill veta mer om henne. Han vill veta allt om henne. Han är besatt.

Den här typen av kvinnoporträtt – den katolska martyrkvinnan – dog praktiskt taget ut för ganska längesedan. Cotillard är strålande i huvudrollen, även om hon inte kan göra något åt att det vilar en slöja av något gammaldags över karaktären – en oklar typ av nostalgi – som gör att vi inte riktigt kan se något annat än en storartad Hollywood-skådis göra ett strålande porträtt. Som om Ingrid Bergman eller Joan Fontaine transformerats till vår tid för en roll i en ny film. Det fungerar, men det klingar inte helt rätt.

Bruno har en kusin, Orlando (Jeremy Renner); Orlando försöker leva som trollkarl men när han får syn på Ewa så trollar hon bort hans hjärta.

Inte långt senare står hon mellan de två kusinerna, som har ett trassligt förflutet. De behöver inte säga det med ord – och det kan de inte heller, för de är för stolta – men båda är kära i samma kvinna och det slår dem aldrig att hon inte är intresserad av någondera.

Ewa förblir den heliga, onåbara kvinnan vars kropp en man kan äga men vars själ och hjärta förblir ouppnåelig. Om hon klarar sig med livet i behåll så har det ingenting att göra med de två männen – Den charmante men vårdslöse Orlando, och den neurotiske Bruno.

Joaquin Phoenix är ju en storartad skådespelare, så han försvinner in i sin roll och gör den så fascinerande han bara kan. Bruno blir en ynklig människa med två sidor – expert på att lura kvinnor, men ständigt med ständiga samvetskval; en människa som är rädd för kvinnor och tjänar levebröd på att äga dem och behandla dem som hans barn; en människa som hatar sig själv, och älskar de han föraktar. Horan och madonnan smälter samman i hans värld. Han lever i en lögn som gör hans panna svettig och hans röst stammande. Kollosalt svartsjuk på Orlando. Oförmögen att strida till handling. Fast i sin bordell, hålan som håller honom säker från resten av världen.

The Immigrant blir en tät melodram med en lurig intrig där karaktärernas motivation kryper upp långsamt. Man får tid att låta filmen sjunka in. Tempot är sävligt och scenografin visar oss sömlöst ett New York på 20-talet; man sjunker gärna ner i soffan; det är melankoliskt ögongodis. Jag vet inte om New York någonsin sett så romantiskt ut, men jag får i så fall inte nog av illusionen.

Det är en märklig film, som lämnar en med känslan av att man har sett ett mästerverk även om man inte har det – The Immigrant utvecklar sig efterhand till ett ganska typiskt triangeldrama. Men filmen är regisserad av James Gray, som har menat att filmen till stora delar är självbiografisk och bygger på hans egen familjs historia. Det förklarar varför filmen har en särskild personlighet; själ.

Om bröderna Weinstein, som producerat filmen, hade lanserat den kring Oscarstider så är jag övertygad om att många skulle se den och koncentrera sig mer på den – nu vet jag inte hur många som ens noterar att den finns. Åtminstone scenografin är värd en Oscarnominering.

Skådespelarna är jag mer skeptisk mot. Dåraktigt skeptisk, kanske, men ändå. Jag tycker mig ana en diskrepans, som man säger, mellan dem; Cotillard är fantastisk, men hon är Ingrid Bergman-fantastisk – inte helt realistisk. Phoenix är fantastisk – men han är Marlon Brando, försvunnen i sin egen method-acting. Renner är också fin – men allra bäst hade han funkat i en romantisk komedi.

De tre skådespelarna verkar liksom inte kommunicera med varandra. De verkar rentav vara i sin egen film. Det verkar inte gå upp för Gray att de inte är bra team-players. ”Acting is reacting” sa ju den gode Stanislavskij, men dessa tre talanger glömde den grundläggande regeln innan kameran började rulla; var och en kanske på jakt efter varsin Oscar.

Ändå tyckte jag till stor del om The Immigrant, kanske för att den kommer gå så många förbi. Det är en engagerande, intressant och tårmild film som inte riktigt brister ut i den extas den borde. Den är fin att titta på. Jag tyckte om det jag såg. Filmen var som en långsamt farande pil och den var nästan där, det kände jag hela tiden, nästan hela vägen in i mitt hjärta.

Men så kom en vändning, och en vändning till, och filmen började tona ut och slutet kom och jag kände fortfarande hjärtat slå i bröstkorgen. Det var som att jag väntat på att det skulle stanna. The Immigrant är en film som förtjänar att gråta, men den väljer att vara tyst.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

immigrant poster videosöndag

NEW YORK IMMIGRANT

Originaltitel, land: The Immigrant, USA.
Urpremiär: 24 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 30 juli 2014 (DVD).
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm;4K DI/35 mm; D-Cinema(org.)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Marion Cotillard, Joaquin Phoenix, Jeremy Renner, Dagmara Dominczyk, Jicky Schnee, Elena Solovey, Maja Wampuszyc, Ilia Volok, Angela Sarafyan, Antoni Corone, Patrick Husted, Patrick Holden O’Neill, Sam Tsoutsouvas, Robert Clohessy, Adam Rothenberg.
Regi: James Gray.
Manus: James Gray, Ric Menello.
Producent: James Gray, Anthony Katagas, Greg Shapiro, Christopher Woodrow.
Foto: Darius Khondji.
Klippning: John Axelrad, Kayla Emter.
Musik: Christopher Spelman.
Scenografi: Happy Massee.
Kostym: Patricia Norris.
Produktionsbolag: Worldview Entertainment, Keep Your Head, Kingsgate Films.
Svensk distributör: Scanbox.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *