Småkryp: Långfilmen 35starrating

småkryp långfilmen

35starrating

Regi: Hélène Giraud, Thomas Szabo

En nyckelpiga blir kompis med en svartmyra och hjälper dem när ett krig uppstår, om ett par sockerbitar, mot de röda myrorna.

 

Det här är en film som handlar om en nyckelpiga som försöker klara sig i en värld av flugor. Denna värld är en skog, och i denna skog inleds en dag ett krig – ett krig rörande ett par sockerbitar. De svarta myrorna har hittat dem; de röda myrorna vill erövra dem. Det brukar ju vara sådär. Alltid är det något man ska kriga om.

Visste ni förresten att myror är det enda släktet utom människan som självmant krigar?

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det. Kanske önskar jag att jag hade en liten kotte att säga det till; är det en film med titeln Småkryp, av alla saker, som väcker en biologisk klocka i mig?

Kanske. Det vore väl inte så konstigt. Den här filmen kan ge stor inspiration till små samtal om livet och existensen. Mest är den ett färgstarkt äventyr som går i harmoniska färger; en perfekt balanserad äventyrsfilm som ibland går fort, ibland långsamt; ibland stannar den till för att den blir nyfiken, ibland skyndar den fram för något är viktigt. Överallt pågår naturen, med urbana ljudeffekter, och vad som finns i den vet man inte förrän man ser vad som finns bakom nästa gren. Det är en film som kommer att tilltala barn – särskilt om de har kvar mjölktänderna och börjat läsa böcker själva.

Vi följer huvudpersonen, alltså en nyckelpiga. Vi befinner oss i skogen. Nyckelpigan har en bruten vinge men flyger så gott det går. Kommunicerar genom tut och surr – ungefär som Pingu.

Så kommer där en svart myra som blir nyckelpigans vän. Båda har samma stora knappnålsögon.

Någon har lämnat en picknickkorg ute i skogen; det är ett förväntansfullt kärlekspar som fått avbryta sin romantiska picknick när vattnet går. De stora sockerbitarna blir mycket eftertraktade av de svarta myrorna, som bär dem hela långa vägen till stacken. Förföljda av de röda myrorna. Det bäddar för en gammaldags batalj av medeltida snitt. De röda myrorna är ledda av en arg ”general” och de delar upp sig i formationer som något ur Sagan om ringen; kottar och nektarinkärnor slungas iväg på slangbellor mot de svarta myrornas stack, och invasionen är i full gång.

Men då är vi nästan i finalen. Innan dess har vi redan varit på ett perfekt utformat äventyr, designat att inte pågå i mycket mer än 80 minuter, som innefattat både irriterande spyflugor, en snäll spindel i ett dockhus och en läskig ödla, med klibbig hud och nyfikna ögon, sugen på socker.

Det är en barnfilm, men alla kan och bör se den. Jag kan inte föreställa mig att man inte skulle tycka om den.

Har man barn så är man tydligen väl medveten om TV-serien som filmen bygger på – vars avsnitt jag förstår legat på kring fem minuter och vart och ett handlat om ett eller ett annat  ”kryp” i en rolig liten narrativ; än mer överraskande är det hur stabila skaparna Hélène Giraud och Thomas Szabo är när de tagit konceptet till långfilmsformat. Det är inte bara en film som fungerar, den fungerar bättre än de flesta ”vuxenfilmer” som görs.

Det mest tillfredsställande med Småkryp: Långfilmen… Vänta, först måste jag bara säga vad som är det minst tillfredsställande: Den svenska titeln. Vad är det för tondöv titel? Fem stavelser, tre av dem uppdelade i undertiteln. Det går knappt att ta i mun. Förväntar sig distributörerna att föräldrar ska säga: ”Älskling, ska vi inte ta med barnen och gå och se Småkryp: Långfilmen imorgon?”

Originaltiteln är Minuscule – La vallée des fourmis perdues.

I Sverige: Småkryp: Långfilmen.

Jag känner för att citera Pingu: Määääschimäschi-warabara-MÄP MÄÄÄP!

 

Hursomhelst. Det mest tillfredsställande med den här Småkryp-filmen är sättet den tvingar oss vuxna att faktiskt titta på filmen. Jag vet att det låter konstigt, men det är sant. På sätt och vis är det här en stumfilm. Det finns ingen dialog så du måste titta på figurerna och själv lista ut vad de håller på med. När den svarta myran tutar åt den lilla nyckelpigan och nyckelpigan surrar tillbaka, då undrar vi också vad de säger till varandra – och vi måste själva koppla den ordlösa strömmen av händelser. Barn gör det utan att tänka. Vi vuxna har blivit trögare med åren.

Tecknat och stumfilm, det finns något väldigt franskt med de där sakerna. Småkryp fick mig att minnas min barndoms Bollibompa-program, men den vuxna kritikern och filmvetaren i mig såg även en elegant och begåvad film, oerhört skickligt gjord. Visuellt vacker och fläckfritt animerad – det ligger år av arbete och sparade pengar bakom denna film –  och som filmäventyr är det en sublim upplevelse. En surrande nyckelpiga med stora ögon och en ström av episoder; den ena följer den andra. Själv är man bara med på färden.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *