Bandet och Andra bandet

bandet 2004 fredrik fyhr

I maj 2004, en vecka innan jag fyllde arton år, gjorde jag en film. I brist på bättre kallade jag den för Bandet. Det var en dokumentär om mina tre närmaste vänner och det band de hade då, som gick under namnet Chemical Rainbow. Det var ett rockband, ett postpunk-band, och de gjorde låtar om föraktet mot att allt är så ytligt och tillrättalagt. Just så.

Vi spelade in filmen under en vecka, mellan två spelningar, och filmen visade sig ta denna vecka och för all framtid fånga en tid som var lika glasklar som oformulerad.

Liksom många sjuttonåringar hade jag i en längre tid mått dåligt och liksom många sjuttonåringar befann jag mig i ett tillstånd då jag inte var säker på vare sig vad som skulle ske i framtiden eller, egentligen, vad som hänt i dåtiden. Och liksom många sjuttonåringar, eller åtminstone somliga av de som växer upp i mellansmå svenska inlandsstäder, var jag upprörd över att ingen tog de saker just jag tyckte var viktiga på allvar.

Vi kom från Eskilstuna, och det var där denna film gjordes – i svansen av andra året på gymnasiet. Jag gjorde den här filmen för att få utlopp för de frustrationer jag kände då – och veckan vi spelade in skolkade jag troligen mer än någonsin tidigare. Det var ingen slump. Jag – och jag tror jag talar för oss alla fyra – kände en instinktiv vrede av den torftighet med vilken vuxenvärlden klappade oss på huvudet och sa att vi snart skulle växa upp ifrån all denna lillgamla trots. Vi hade begått småstadens största synd: Vi trodde vi var bättre än andra. Och när ingen kunde bevisa att vi inte var det så blev vi istället ignorerade.

Så upplevde sjuttonåringen det, hursomhelst. Det vi ville uttrycka allihop var känslorna vi hade i oss, ocensurerade och uppriktiga, men vi växte tyvärr upp i en miljö där känslocensur, trivselhets och lagomhet var de allrådande dogmerna. Oavsett hur vi ser på det idag så formade det oss. Vi var de vi var och vi lärde oss – oftast genom uteslutningsmetoden – att de vi var inte fungerade. Vi växte alltså upp i ett motstånd.

I år är det tio år sedan vi filmade Bandet och jag kommer denna vecka i augusti 2014 påbörja den oansenliga produktionen av en ny film – tekniskt sett en uppföljare. Men vi är nu närmare trettio. Då gick vi i gymnasiet. Nu skriver jag denna text på en sida jag byggt upp själv – då fanns inte YouTube, Facebook eller Instagram. I år står vi inför ett förmodat regeringsskifte; åtta år av Alliansregim har pågått. Då var Göran Persson statsminister. Det fanns en byggnad i vår hemstad där replokaler stod öppna – ungdomar stod på kö. Idag har jag hört att replokalerna är tomma. Om vi mådde dåligt då mår unga ännu sämre idag.

Jag kommer att spela in den nya filmen denna och följande vecka och jag vill redan nu tacka två människor vid namn Ramin Winroth och Martin Ejdenwik för att de gjort det möjligt för mig att göra denna film med en värdig utrustning. Jag hade kunnat göra det utan deras hjälp, antar jag, men det hade inte känts lika roligt och jag hade inte haft råd.

Detta är orsaken till att det inte kommer bli någon uppdatering denna vecka, och troligen ingen större aktivitet nästa heller. Höstens första Videosöndag kommer troligen dyka upp söndagen den sjunde september. Men jag är onekligen sjukt sugen på att se om Murnaus Nosferatu så det är inte omöjligt att klassiker-text på den dyker upp. Jag kan inte minnas att jag någonsin hållit vad jag lovat när jag sagt att jag inte ska uppdatera denna sida på ett tag.

Hursomhelst. Den nya filmen, som har projektnamnet Andra bandet, kommer bli klar under vintern 2014-15 och vad som händer med den sedan återstår förstås att se.

Filmen jag gjorde för tio år sedan finns för allmän beskådan (i en ganska lågupplöst version) på allas vår offentliga domän.

 

Start vid 0.26.

 

Må väl, mina vänner, och på återseende när hösten blommar.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *