Sin City: A Dame to Kill For

sin city a dame to kill for videosöndag

2starrating

Regi: Frank Miller, Robert Rodriguez

Diverse coola karaktärer i coola Sin City har ihjäl varandra. Kvinnorna har mindre kläder på sig än männen, men i övrigt är de lika lite värda.

Hösten är på väg. Det blir mörkare; regnet spyr ner på gatorna. Jag tänker: En till höst. Shit. Drar kragen tätt kring halsen. I mitt huvud hör jag en skrovlig röst, som en blandning mellan John Wayne och Leonard Cohen. Jag får för mig att den är min. Varför? Kanske för att jag skriver om Sin City: A Dame to Kill For.

Mhm. Såklart. Så glasklart. Jag slinker in undan regnet, in i biosalongen. Ner i sätet. Reklam. Ständigt denna reklam. Läskburkarna sörplas upp. Filmjäveln börjar. Den är cool, eller vill vara. Som en serietidning. En cool serietidning. Hell yes. Drömd testosteron mellan raderna, från killarna som aldrig fick till det i högstadiet och de som fortfarande är där.

Jag ser Mickey Rourke vakna upp på en gata full av dött folk. Han säger att han inte minns hur han hamnade där. Alkohol – det är macho, det är coolt. Old school. Det är 50-tal sett ur en whiskeydimma, film noir on the rocks. Påminner mig om att jag inte minns första Sin City heller. Såg den en gång. När den kom. Den var väl okej. Också cool. Glömde den. Har inte sett den sen dess. Filmer kommer och går. Det är som det är.

Okej, what’s next…? En sunkig bar, en sån där som aldrig funnits någonstans i verkligheten. Fair enough. En strippa på scen. Såklart. Hooker. Det där ordet som jänkarna använder. Det svenska funkar ju inte. Hookers, det är alla kvinnor i Sin City. Vissa har pengar, andra inte. Vissa har goda avsikter, andra inte. Vissa har ingen vilja, andra har männens. Vad ska man kalla det? Inget feministiskt initativ, direkt… oh well.

Mickey Rourke har ihjäl lite folk. Därefter sitter Joseph Gordon-Levitt och spelar poker med Powers Boothe som sen bryter hans fingrar och säger: What you’re witnessing is power.

Meta, baby. Meta.

Vid sin sida har Joe en hooker. Blond. Hela hon är i färg, resten svartvitt typ. Nästa scen: Ray Liotta. Han har sex med en annan hooker. Han ska döda henne men hon blir räddad. Av Josh Motherfucking Brolin. Badass deluxe. Han har bara en svaghet i livet: Eva Green. De var ihop förut. Hon är en rik mans fru nu. Hon manipulerar alla män, som Sharon Stone i Basic Instinct.

Eva Green, nog tänker man på Sharon Stone. Hjärnspöket från puberteten. Eva Green är spritt språngande naken i hälften av scenerna hon är med i. Shit. Eva Green naken i 3D…? Det är andra gången på ett helt år. Hon säger till Josh: ”Sex always made you stupid; ready to believe anything”. Alla i publiken lyssnar. Kanske.

Här någonstans börjar det hända grejer. Episoden pågår längre än de två tidigare. En massa karaktärer man ska hålla koll på. Vissa är halvmänskliga, som Dennis Haysbert. Andra är spöken, som Bruce Willis (en cameo, don’t get excited). Vissa är vanliga snutar som Jeremy Piven. Allright. De snackar samma tugg allihop, anyway. Det går inte direkt att ta på allvar. Det är väl inte meningen heller. Det är en cool film för de som vill se en cool film. Allt i den är meningslöst. Coolt våld. Coolt sex. Coola formuleringar.

Allt är Evas fel. Hon drar igång en härva. Dejms som vill bossa, vi vet ju alla att det är fucking dynamit i ett kärnkraftverk. Alla män tänker med det de har mellan benen och brudarna får hänga med bäst de kan i sina tajta kläder och penissubstitut – små sexiga pickadoller eller snajdiga samurajsvärd. Förr eller senare vill alla karaktärerna ha hämnd på varandra. Förr eller senare har alla försökt ha ihjäl varandra minst en gång. Förr eller senare måste alla vara döda, eller så gott som.

Och förr eller senare är filmen slut. Jag går ut på gatan och tittar på klockan. Någon minut senare har jag glömt det mesta. Och jag vill stanna kidsen på väg in till biografen och säga: Det finns inget nytt under den här kjolen, pojkar. Men de går in ändå; förväntansfulla, nöjda på förhand.

Det är typiskt. Det är the same old story. Sex, våld och pengar. Tar vagnen hem, för jag bor i förorten. Där säljs en del knark och ibland har folk ihjäl varandra med knivar och pistolkulor. Har aldrig riktigt sett glamouren i det.

 

FREDRIK FYHR

 

*

sin city 2 videosöndag

SIN CITY: A DAME TO KILL FOR

Originaltitel, land: Sin City: A Dame to Kill For, USA.
Urpremiär: 19 augusti 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 29 augusti 2014.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW;2K/35 mm; D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Mickey Rourke, Jessica Alba, Josh Brolin, Joseph Gordon-Levitt, Rosario Dawson, Bruce Willis, Eva Green, Powers Boothe, Dennis Haysbert, Ray Liotta, Christopher Meloni, Jeremy Piven, Christopher Lloyd, Jaime King, Juno Temple.
Regi: Frank Miller, Robert Rodriguez.
Manus: Frank Miller, baserat på hans album.
Producent: Sergei Bespalov, Aaron Kaufman, Stephen L’Heureux, Mark C. Manuel, Alexander Rodnyansky, Robert Rodriguez.
Foto: Robert Rodriguez.
Klippning: Robert Rodriguez.
Musik: Robert Rodriguez, Carl Thiel.
Scenografi: Caylah Eddleblute, Steve Joyner.
Kostym: Nina Proctor.
Produktionsbolag: Aldamisa Entertainment, Demarest Films, Miramax Films, Solipsist Film, Troublemaker Studios.
Svensk distributör: SF.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *