Joe 35starrating

joe videosöndag

35starrating

Regi: David Gordon Green

Hemlös femtonåring med alkoholiserad pappa stiftar bekantskap med ex-fången Joe i nån amerikansk håla. Kanske kan deras liv bli bättre av mötet, men fan tro’t.

 

Det börjar lite dimmigt. Vilka är alla de här männen? Det är som när man går upp klockan sex på morgonen – man är inte helt med på noterna förrän efter ett tag. De har också gått upp på morgonen. De står ett dussin ute i skogen och ska hugga ner träd.

I och för sig träffar vi femtonårige Gary (Tye Sheridan) på en gång. Han är på driven med sin pappa (Gary Poulter) som i första scenen sopar till honom när han påpekar att han ställt till det helt för familjen (Garys självmant stumma syster) som nu är hemlös. Gary gillar inte sin pappa men det är hans pappa. Det är som det är.

I nästa stad de kommer till finns Joe. Han leder ett gäng arbetare varje dag. De är dem som går ut till skogen och hugger ner träd. Träd nåt företag eller annat vill ha bort. Vem vet. Besluten fattas i en annan värld. Hundra träd kan de fälla på en dag, säger de hursomhelst. Jobbar från sex till ett. Får stålar. Går hem. Gör vad de nu vill med sina liv när de kommer hem. Joe tittar på TV, somnar i soffan. Det är vad det är.

Joe får syn på Gary en regnig dag när hans pappa välter omkull soptunnor utanför en diner, förmodligen eftersom han inte fått nåt att dricka. Gary följer efter Joe. Vill ha jobb. Joe säger visst. Klart grabben ska ha ett kneg. Det är som det är.

Vad som händer sedan?

Tja. Det är vad det är, det också.

Joe är många saker, men en sak den inte är är en sådan där smetig och sentimental melodram om en rå men älskvärd avdankad macho-man som blir frälst via en ung, oskyldig pojke med framtiden för sig. Det finns inga stråkar i filmen. Det är långt ifrån Lassie, även om det finns två hundar i filmen; filmen är dock inte stor nog för båda.

Det är en bister skildring av ett glädjelöst landskap där den amerikanska arbetarklassen efter finanskrisen finner sig i en värld som gränsar till laglöshet, nästan som i en gammal Western-film. Det finns killar som är ute efter att göra illa Joe. De går in på baren där han sitter, häcklar honom. Varför? Jo, det är en av de här killarna som Joe sopade till en gång. Han återkom och sköt Joe med sin hagelbössa. Joe fick senare anledning att sopa till honom igen. Återigen söker han hämnd. Varför denna meningslösa rundgång av våld?

Well. Antar att det bara är som det är.

Studier av destruktiv maskulinitet har blivit något av en trend i amerikansk indiefilm och efter Mud och The Place Beyond the Pines har Joe en hög ribba, men den når den. Nicolas Cage är briljant använd i rollen som en man som måste kontrollera sitt humör. Joes dagar består av jobb och sömn. Hans stora utmaning är att inte bli arg över sitt eget liv. Meningslösheten han upplever. Hans maktlöshet; vid ett tillfälle erkänner han det till någon kvinna som för tillfället råkar se något i honom; han är maktlös, oförmögen att göra något åt sitt liv och han ”hatar det”.

Det är vad det är. Det är vad han hatar. Inuti honom bor en vrede. Men han måste lägga band på sig, för han har lärt sig hårda vägen att det inte tjänar något till att bli arg. Tar han det där extra glaset whisky; höjer han näven mot den där killen; susar han förbi den där polisbilen och går blåljusen på… fan om han då inte är tillbaka där han var en gång. Att Joe suttit inne behöver knappt nämnas. Det är vad det är också.

Gary är fint spelad av tonåriga Tye Sheridan, men han har å andra sidan haft bra träning från att ha varit barnskådespelare åt Terrence Malick i Tree of Life (2011). En film som Joe behöver en skådespelare av hans kaliber för att filmen ska fungera, och han är där, närvarande, balanserad, perfekt.

Filmen regisserades av David Gordon Green – känd för att pendla mellan indie-darlings och skräpkomedier för pengarna – och detta är hans mest lyckade film sedan obönhörliga dramat Snow Angels (2008). Inte bara är hans hjärta med i den här filmen, utan även hans vilja – vilken inte riktigt var närvarande i Prince Avalanche i fjol.

Green går igenom berättelsen på ett fantastiskt sätt. Intrigen är ekonomiskt berättad, vissa omständigheter förklaras inte (saker som ”när fick han-och-han den-och-den informationen, och så vidare) vilket istället belyser det viktiga: Karaktärerna och deras känslor. Inte när, hur eller varför de saker de gör.

I den spända linjen som filmen drar mellan Joe och Gary finner även Green en mörkare, hotfullare ton som är svår att sätta fingret på. Det finns en domedagskänsla över Joe, en odefinerbar känsla av spänning. Implosiva effekter, mer typiska för en obehaglig thriller än ett drama. Det kommer dels på grund av tidigare nämnda bråkstakar men också Gary Poulter som alkis-pappan vi mer och mer förstår är något av ett hjärt- och hjärnlöst monster, villig att gå över lik för några dollar och sprit – med en blick tom och död, som en ödlas. Detta ihop med Joes sätt att ständigt vara på gränsen till att explodera, tja, det bådar helt enkelt inte gott.

Allting i filmen är fullständigt genuint och det går igenom rutan som vatten på en heltäckningsmatta. Du kanske inte känner till Gary Poulter, som spelar alkis-pappan. Det gjorde inte jag heller. Han var i själva verket en riktig hemlös alkoholist som Green lät vara med i filmen. Några dagar efter inspelningen fann man honom död på en gata i Austin.

True story.

Och är det, vad, ”som det är”, bara?

Nej. Det får det inte vara, och kan det aldrig bli. Joe är inte en hopplös film. Den är inte cynisk. Den är ledsam och kanske deprimerad, men den vältrar sig inte i misär bara för att den inte ignorerar den. Det är en utomordentlig studie i en underklass som redan förlorat sin värdighet och nu försöker överleva. Inte bara praktiskt. Joe måste överleva sig själv, som tycks gå emot systemet varje gång han andas.

Systemet, det där som gör att saker är ”vad de är”. Joe är en förlorare. Han är slagen. Han är bara en arbetande kropp nu. Allt han gör är att hugga ner träd och sova. Varje steg han tar utanför den rollen kommer straffas.

Gary ser upp till honom, men det förstår vi. Joe gillar Gary också, men vi ser i hans ögon att han tvivlar på om det gör någon skillnad. Och vi vet att han vet att ungens chanser är lika stora – det vill säga lika små – som hans egna. Häri ligger filmens hjärta. Joe är The American Nightmare, i skarpt dagsljus.

 

FREDRIK FYHR

 

*

joe2 videosöndag

JOE

Originaltitel, land: Joe, USA.
Urpremiär: 30 augusti 2013 (Venedig).
Svensk premiär: n/a. (Finns på VOD och Import-DVD).
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ProRes 4:4:4; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicolas Cage, Tye Sheridan, Gary Poulter, Ronnie Gene Blevins, Adriene Mishler, Brian Mays, Aj Wilson McPhaul, Sue Rock, Heather Kafka, Brenda Isaacs Booth, Anna Niemtschk, Elbert Hill III, Milton Fountain, Roderick L. Polk, Aaron Spivey-Sorrells, John Daws, Kay Epperson.
Regi: David Gordon Green.
Manus: Gary Hawkins, byggd på romanen av Larry Brown.
Producent: David Gordon Green, Lisa Muskat, Derrick Tseng, Christopher Woodrow.
Foto: Tim Orr.
Klippning: Colin Patton.
Musik: Jeff McIlwain, David Wingo.
Scenografi: Chris L. Spellman.
Kostym: Karen Malecki, Jill Newell.
Produktionsbolag: Worldview Entertainment, Dreambridge Films, Muskat Filmed Properties, Rough House.
Svensk distributör: n/a

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *