Snowpiercer 25starrating

snowpiercer videosöndag

25starrating

Regi: Bong Joon-ho

Ett experiment för att stoppa global uppvärmning går helt fel och mänskligheten dör ut och fryser till is i en ny istid. Filmen utspelar sig 17 år senare, där de enda överlevarna finns på ett tåg som går runt jorden non-stop och där klassamhället överlevt. En av de bistra i underklassen längst bak i tåget (Chris Evans) beslutar sig för att ta sig till främre delen, och tågets beryktade skapare, för att skapa revolution.

 

Smärre spoilers i denna recension.

 

Jag tror tåget är en metafor.

 

Och jag har en barnslig lust att bara låta recensionen stanna där. En enda mening. Det vore egentligen rättvist, för Snowpiercer är en sådan där brådmogen och lillgammal science fiction-film med storslagna idéer, lika barnsligt formulerade som ooriginella.

Men den når en slutstation, så att säga, som jag tyckte hade en viss finess. I ett nötskal går storyn ut på att en surmulen antihjälte (Chris Evans) ska ta sig från ena änden av ett gigantiskt tåg till den andra. När han väl gör det så får vi en ganska intressant lektion i vad filmen egentligen handlat om. Den kommer från tågets designer, ”den stora hjärnan bakom allt” om man så vill; han spelas av Tänker Jag Inte Berätta – visst, ganska typecastad men det var ändå inte utan att det värmde lite i magen.

Hjälten, får vi veta, är inte så hjältemodig som man först trott. Och en och annan karaktär vi trott gott om, får vi nu anledning att se tillbaka på med beska… Filmens skurk, eller vad man ska kalla det, har totat i alla passagerare att tågets motor är en slags gud. Och sen, på tal om gudar i maskiner, kommer slutet som… tja, vänder allt upp och ner eller vad man ska säga.

Kortfattat kan man säga att jag gillade slutet i Snowpiercer. Jag vet inte hur lyckat det var heller, men jag såg det inte direkt komma och det lämnade mig med en vag känsla av att den här filmen nog hade kunnat bli rätt bra. Och om inget annat så ger goda ambitioner är plus i min bok.

Det är den första engelskspråkiga filmen av Bong Joon-ho som i Sydkorea gjort omhuldade filmer som Mother (2009), Memories of Murder (2003) och The Host (2006). (Jag har inte sett Mother, men de andra två är bra, om än inga mästerverk). Han har en bra känsla för rytm i sina filmer och jag förstår att han vill göra en actionfilm på ett tåg. Jag vet inte om det är för att den är byggd på en fransk serieroman från 80-talet som gjort dialogen och händelseutvecklingen så platt. Bong har skrivit manuset, med Kelly Masterson (Before the Devil Knows You’re Dead), och vad jag förstår är det troget förlagan.

Hursomhelst. Klimathotet står som ganska meningslös plot point i detta Terry Gilliam-inspirerade äventyr. En karaktär heter till och med Gilliam, och det kan inte vara en slump. Jag har alltid haft svårt för den Gilliamska estetiken, där allt är fult och skrotigt, där alla skriker oavbrutet, där kameran alltid är på sniskan och där man måste vara full eller pårökt för att kunna följa med i storyn.

Är man nykter framgår istället bara frågor.

Ta backstoryn. Vi är sjutton år i framtiden: Okej. Mänskligheten har gått under av en ny istid: Okej. De överlevande bor på ett tåg: Okej… hur då? På detta tåg tillber man tågets skapare och hyllar guden som är maskinen: Men vad hände med världens religioner? Har alla glömt dem bara på sjutton år?

Snarare än en framtid känns scenariot hämtat ur ett valfritt fantasyscenario. Hade filmen utspelat sig längre fram i tiden, eller i en helt annan värld, hade också den fåniga dialogen kunnat fungera bättre. Snowpiercer är en ganska dum film i kontrast till sina ambitioner. Naturligtvis lever alla i lyx längst fram i vagnen och naturligtvis finns en underklass i den bakre. Och istället för att bara koppla bort den bakre vagnen så behandlar de underklassen som skit och väntar väl, antar jag, på att de ska mobilisera sig till en revolt.

Man märker hela tiden att manuset är på en hypotetisk nivå. Filmen går aldrig in i sin värld utan betraktar den som en idé; gång på gång glömmer den sin tilltänkta ”skitighet”; karaktärer som levt i skit i sjutton år, och som vid tillfälle dragits till att äta varandra, blir fly förbannade när de får veta att de ätit insekter (det är en lång historia, min poäng är att det inte är trovärdigt).

Filmen visar bara upp en bild av en attityd; inga karaktärer, ingen story, ingen visuell flärd, inget annat hänger ihop än de trista färgerna och filmens inneboende fulhet.

Vi får ingen känsla för hur långt tåget är till exempel. Ödesdigert då vi ska följa ett gäng revolutionärer genom vagn efter vagn.

Vi får ingen karaktär att bry oss om, för alla är skitsura och ointresserade. Problemet är att de inte har något att kämpa för – så varför ska de ens ta sig dit? När de dör sörjer de varandra, och man ska tycka det hela är otroligt upprörande och empatiskt, men jag var överraskad. Jaha, tänkte jag, har ni känslor nu? Jag har mest sett Chris Evans glo mig i ansiktet i en timme. Visste inte att det fanns något där att bry sig om.

Mest hjärta verkar finnas i en biroll spelad av regissörens ständige skådis Kang-ho Song, men han gör inte så mycket annat än att springa runt och se trött ut. Tror jag det. Han är någon slags knarkare, beroende av någon slags C4-liknande gojs och han har legat nedfryst – jag vet inte hur eller hur länge – och våra ”hjältar” behöver honom, typ, för att ta sig vidare. Jag vet inte riktigt varför. Det är inte så mycket i filmen som fastnar med något annat. Den är liksom lite trasig.

En annan besvikelse med filmen är hur dåligt gjorda actionscenerna är. Det finns ett par, nämligen och klippningen när rent värdelös. Flera tilltänkta överraskningar försvinner, för vi får inga ordentliga närbilder på karaktärers reaktioner, och resten är bara fult förbiflimrande ”chaos cinema” där vi inte ser vad som händer. Vid ett tillfälle använder Bong slow motion mer av nödvändighet än av sitt fria val; som att det är det enda greppet han kan ta till för att det vi ser ska gå att se på överhuvudtaget.

Jag frågade förut varför skurkarna inte bara kopplar bort sista tågsätet. Det finns ett svar. Snowpiercer är förstås en film som (högst gymnasiellt) vill symbolisera klasskamp och en kitschig version av revolution, helt utan någon slags realism eller verkligt kött och blod. Den använder bara idén om politisk kamp som en snygg fasad, och fungerar därför mest som propaganda för passivitet.

För det mesta består Snowpiercer av en ganska tråkig, ofokuserad och direkt rörigt sammansmältning av olika sci fi-klyschor – ytlig, orimlig och osannolik – som konstant tvingar på en sentimentala känslor utan att ge en enda karaktär att bry sig om. Värst av alla är kanske Tilda Swinton – bakom en, det ska erkännas, vansinnigt träffsäker make-up som gör henne gräsligt ful – som Thatcheristisk karikatyr. Swinton är förstås utomordentlig i rollen men hon är helt uppåt väggarna överspelande och fel i filmen. Där alla andra – fina skådespelare som Octavia Spencer, John Hurt, Ewan Bremner och Jamie Bell – tar allt på allvar står hon där som en taktlös clown och ser till att påminna en om att den här filmen inte går att ta på allvar.

Men efter dryga 100 minuter av långdragen tristess kom alltså en twist mot slutet som jag tyckte om lite grann. Jag trodde aldrig för ett ögonblick på att filmens verklighet fungerade – någon som gör en film om ett tåg som smärtfritt och oavbrutet kan gå över hela världen har aldrig åkt på SJ:s järnvägar – men jag gillade ambivalensen; sättet filmen vågade föreslå att en ”jag skiter väl i allt”-antihjälte också kan vara en simpel kapitalist när allt kommer omkring, och att majoriteten av mänskligheten kanske behöver dö ut för att en liten klick kan få kunna börja om igen.

Sanningen att säga borde karaktärerna i den här filmen inte vara så nöjda som de verkar. Deras repliker är väldigt coola, för att tillhöra ett gäng som sett undergången med egna ögon. De är överlevare, ja. Men i en bättre och mer realistisk film än Snowpiercer hade de avundats de döda.

 

FREDRIK FYHR

 

*

snowpiercerposter

SNOWPIERCER

Originaltitel, land: Snowpiercer, Sydkorea/Tjeckien/USA/Frankrike.
Urpremiär: 1 augusti 2013 (Sydkorea).
Svensk premiär: 22 oktober 2014 (DVD, preliminärt).
Speltid: 126 min. (2.06).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI/35 mm; D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chris Evans, Kang-ho Song, John Hurt, Tilda Swinton, Jamie Bell, Octavia Spencer, Ewen Bremner, Ah-sung Ko, Alison Pill, Luke Pasqualino, Vlad Ivanov, Adnan Haskovic, Emma Levie, Steve Park, Clark Middleton, Marcanthonee Reis, Paul Lazar, Tómas Lemarquis, Kenny Doughty, Robert Russell, Magda Weigertová.
Regi: Bong Joon-ho.
Manus: Bong Joon-ho, Kelly Masterson byggt på serieromanen Le Transperceneige av Jacques Lob, Benjamin Legrand och Jean-Marc Rochette; screen story Bong Joon-ho.
Producent: Jeong Tae-sung, Lee Tae-hun, Steven Nam, Park Chan-wook.
Foto: Hong Kyung-pyo.
Klippning: Steve M. Choe, Changju Kim.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Ondrej Nekvasil.
Kostym: Catherine George.
Produktionsbolag: Moho Film, Opus Pictures, Stillking Films, CJ Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *