Stockholm Stories 2starrating

stockholm stories videosöndag

2starrating

Regi: Karin Fahlén

Diverse karaktärer har problem med varandra i Stockholm.

Stockholm har blivit kallt, sjöng Orup. Jag vet inte när staden var varm. Ökänd är den för sin ängslighet, och kanske är det en stad så ängslig att man inte kan göra en film om dess ängslan utan att det blir krystat och stelt. Jag vet inte ens om det är vad Stockholm Stories handlar om. Filmen utspelar sig där. Karaktärerna bor där. Resten är oklart.

Den är baserad på en novellsamling av Jonas Karlsson och är utformad som en väldigt blek Magnolia i Stockholmsmiljö. Det är en av vårens större satsningar och liksom många svenska satsningar är den både medioker och pompös – en irriterande mix. Man har här gjort en halvdålig film och tänkt sig att det väl ”duger”.

David Dencik spelar en författare som sammanfattar det väldigt bra när han dissar en annan författares bok i filmen: Den suger. Den suger så jävla hårt. Överlastad, pekoralistisk, koketterande, poserande, det är högtravande skit utan humor, och du kan sluta trycka upp den där strömavbrottsmetaforen i ansiktet på folk, vi har fattat.

Strax därefter kommer ett stort strömavbrott. Filmen ger sig inte. Naturligtvis kommer strömavbrottet samtidigt som en kille och en tjej står i en hiss. För det här är inte en film som försöker vara originell.

Det är en sådan där film med en massa karaktärer vars liv på olika sätt sammanstrålar.

Istället för personlighet har karaktärerna en enda egenskap som definierar dem.

En kille (Filip Berg) stammar. That’s it. Han är Stammande Killen.

Hans pappa är en Ond Borgare som har en massa pengar tycker om jakt.

En kille (Martin Wallström) är Ung Författare. Hans pappa var berömd, han själv är inte lika bra så han blir ignorerad av Girig Förläggare (Dejan Cukic) och Dryg Författarstjärna (Dencik).

En Ung Tjej (Julia Ragnarsson) har Ingen Lägenhet.

Hon är ihop med en Vanlig Övremedelklasskvinna (Marie Richardson) – De Är Homosexuella. Vanlig Övremedelklasskvinna är mamma (eller någon slags kollega) till Jonas Karlsson, som spelar en Tråkig Humorlös Man på Kontor.

(Hemligt förhållande förstås för homosexualitet är ju fortfarande tabu).

Cecilia Frode spelar en Tråkig Humorlös Kvinna på Kontor. Gissa vem hon blir ihop med?

Gustaf Hammarsten spelar en Elak Komiker (jag tror det ska vara hans karaktärsdrag i alla fall).

Så det som händer är att Tråkig Humorlös Kvinna på Kontor blir arg på Elak Komiker på grund av en vardaglig oförrätt – hon stalkar honom och förstår inte varför han blir arg av det. Sen blir hon själv arg när hon blir stalkad av Tråkig Humorlös Man. Fatta symboliken!

Under tiden tjatar Ung Författare på Girig Förläggare och Dryg Författarstjärna med mer och mer obegripligt babbel som mynnar ut i att han hånar Girig Förläggare för att han är dansk (jag fattade faktiskt inte alls vad det där gick ut på, men jag tror det var något slags försök att rida på samma icke-existerande sociala dysfunktion som Känn ingen sorg spelade på).

Eftersom inga fler karaktärer finns måste Stammande Killen också bli ihop med Ung Tjej. Det räcker inte riktigt med att hans pappa är Ond Borgare för så himla många Ondskan-scener orkar man ju inte. I synnerhet när de är så ospännande. Ond Borgare hånar Stammande Killen för att han vill bli speldesigner – så radikalt!

Mest obegripliga av alla är Tråkig Humorlös Man och Tråkig Humorlös Kvinna. Filmen verkar helt övertygad om att vi ska känna igen de här karaktärerna från vår vardag. Men de är så fruktansvärt överdrivet spelade att de bara liknar seriefigurer. Cecila Frode pockar oavbrutet med huvudet och blicken som en fågel, och Jonas Karlsson stirrar likgiltigt framför sig som om han ätit valium. Så illa ställt är det väl inte ens i Stockholm att människor är helt lobotomerade robotar?

Och om det är det, varför ska vi tycka det är… vad vi nu ska tycka att det är, charmigt?

Förresten. Finns det ett budskap? Vad lär sig karaktärerna? Vad leder allt till?

Ingenting alls. Inte bara är Stockholm Stories en hårt ansträngd film, den vet inte själv vad den handlar om. Den har inget särskilt på hjärtat. Den bara finns.

Ett bra drama har en intrig som dikteras inte så mycket av vad karaktärerna gör som varför de gör det. Men här finns varken eller. Intrigens utvecklingar är helt godtyckliga, för karaktärerna har bara sina enstaka, fyrkantiga egenskaper. Jaha. Så Övre Medelålderskvinna kanske inte kan vara ihop med Ung Tjej. Bu-hu?

Stockholm Stories är en sådan produktion som drivs av publikförakt. Detaljerna kanske skulle gå att förlåta i en bättre film – som att Elak Komiker har vitsar så dåliga att ingen skulle ha honom på svensk TV och han intervjuas i ett fult vitt rum som ingen TV-studio ser ut som; det låter som nitpicks, men när filmen ska utspela sig i Stockholm liksom på riktigt, varför inte göra det realistiskt?

Mer alarmerande är det här helt mekaniska manuset och det monotona skådespeleriet som skriver alla på näsan. Det är lata, hantverksmässiga försök till att skapa ”feel good”-atmosfär som istället bara ökar avståndet och alienationen mellan publik och film. Ingen beter sig som de här karaktärerna. Ingen pratar så här. Och även om de skulle göra det, varför skulle det vara värt någons tid? Efter ett tag ville jag bara slita mig i håret och utbrista: Herregud, vilka är de här människorna och vad vill de mig?

Det finns förmildrade omständigheter. Ett ungt och oetablerat crew har arbetat på filmen vilket lett till en anonym regi och oinspirerat foto (etableringsbilder på folks munnar ser väldigt fult ut i längden) men det är åtminstone aldrig dåligt. Skådespeleriet är inte direkt uselt, bara i många fall väldigt odrägligt. Och vissa – som Dencik och Cukic – är riktigt bra.

Bäst av alla är Julia Ragnarsson som var lika bra i misslyckade Peter Magnusson-schabraket Tillbaka till Bromma där hon spelade skånskt white trash. Här spelar hon Ung Tjej med ganska sublim närvaro, proffsigt och trovärdigt utan onödiga överdrifter eller pompösa nycker. Hon behöver en värdig roll en bra film!

Stockholm Stories är inte en värdig film. Det är en neurotisk film som går på lugnande medel och nu bara är som ett cinematiskt bzzzzzz-ljud i ens huvud; alla kanter avhuggna, alla poänger borttagna, all potential i berättelserna utsugen; kvar bara ett mellamjölkigt ingenting alls som bara pågår tills det tar slut.

August Strindberg skrev Svarta fanor och Magnus Uggla skrev Jag mår illa. Stockholm är en stad vars kulturliv kanske mest av allt förtjänar satir. Låter man vinnarna skriva dess historia får man avtrubbade saker som Stockholm Stories. En film som håller staden bakom ryggen. Inte en enda tanke eller känsla genererar den. Det enda den fick mig att undra över var: Om en film om folk i Stockholm inte vågar handla om någonting alls, hur illa ställt måste det inte vara för de som verkligen bor där?

 

FREDRIK FYHR

 

PS

Jag läser på ett pressutskick att någon karaktär i filmen ska vara ”landets finansminister” men jag kan för mitt liv inte komma fram till vem det skulle kunna vara. Det säger mer om filmen än om mig.

 

*

stockholmstories2

STOCKHOLM STORIES

Originaltitel, land: Stockholm Stories, Sverige.
Urpremiär: 12 oktober 2013 (Chicago International Film Festival).
Svensk premiär: 7 mars 2014. (DVD-release 1o september 2014).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (Red One?)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Martin Wallström, Cecilia Frode, Jonas Karlsson, Julia Ragnarsson, Filip Berg, Marie Richardson, David Dencik, Dejan Cukic, Gustaf Hammarsten, Pia Halvorsen, Nanna Blondell, Sven Ahlström, Joel Spira, Ellen Jelinek.
Regi: Karin Fahlén.
Manus: Erik Ahrnbom.
Producent: Martina Stöhr Torell.
Foto: Mattias Rudh.
Klippning: Fredrik Morheden.
Musik: Sarah Lipstate.
Scenografi: Roger Rosenberg.
Produktionsbolag: Chamdin & Stöhr Film AB, samprod. Film i Väst, Sonet Film, SVT, Chimney.
Svensk distributör: SF.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *