Om vår tids rädsla för ideologi

videosöndag politik valet 2014

Det har inte dykt upp några väsentliga filmnyheter den här veckan, och lika bra är det. Då kan jag koncentrera mig på det där jag hört folk prata om i förbifarten, på kollektivtrafiken, via Facebook och Twitter lika mycket som på krogen och på fredagkvällarnas balkonger.

När jag skriver detta är det nitton timmar och 27 minuter innan valstugorna stänger. Det tickar ner en klocka på DN:s hemsida. Men varken där eller på någon annan sida blir jag klokare på vad jag ska rösta på (även om jag bestämt mig). Tre frågor med tre svar har kristalliserat sig hos folk, verkar det som: Kommer vi få ett maktskifte? (Ja). Kommer F! komma in i riksdagen? (Kanske). Hur mycket väljarstöd kommer SD få? (Stort).

Jag ska rösta denna söndag, förstås. Jag hade tänkt göra det redan i veckan men saker kom i vägen. Kusligt nog inser jag att jag kanske hade glömt bort att rösta, om jag var lite mer tankspridd. Jag tittar inte så mycket på TV och jag klickar sällan på de där sakerna jag ser folk lägga upp på Facebook.

Så till viss del kanske det är jag. Men till lika stor del är det att årets valkampanj varit, som de säger, ”loj”. Partiledare har stått och glott medan populistiska journalister har utnyttjat folks politikerförakt och spelat teater; de har riktigt gått in i rollen som Den Kritiska Journalisten på sätt som varit iögonfallande tillgjorda; värst av alla Anna Hedenmo som var så aggressiv under SVT:s partiledarutfrågningar att det helt enkelt måste ha varit fejkat.

Som jag ser det lever vi i ett samhälle som dikteras av media, i allians med sociala medier. Och partier är så medvetna om detta att de ligger lågt – Varpå medierna inte kan hitta någon vinkel som gör valkampanjen ”intressant” eller ”underhållande”. Men lord knows att de försöker.

Ett uppenbart problem är att media inte behöver ta hänsyn till politisk ideologi eller sakfrågor. Jenny Strömstedt och Ulf Kristofferson på TV4:s utfrågning tittade Jonas Sjöstedt i ögonen och sa på allvar:

”Havanna eller New York?”

”Gudrun Schyman eller Lars Ohly?”

Jag frågade själv, i TV-soffan: Vad betyder de frågorna? Vad syftar de ens till, grammatiskt? Hur kan man svara på en fråga som bara innehåller två substantiv och ett bindeord?

Ändå accepterar vi detta, tydligen, som den ”roligare” delen av en journalistisk tradition att ”sätta press” på partiledare. Tidigare ikväll stod Reinfeldt och Löfvén på Norra Real ”mitt i Stockholm” (som om det vore så självklart; varför var de inte i Blackeberg?). Publiken ställde frågor. Någon var ung, förstagångsväljare. Visste inte vad hon skulle välja. Vem kunde förklara det tydligast? Vem kunde sälja det bäst?

Löfven pratade som advokater brukar prata i rättegångsdraman.

”Your honor” sa Reinfeldt, ”I object!”

”Overruled” sa Jenny Strömstedt, för media är domaren och vi som tittar på TV den tilltänkta juryn.

Varför var den där tjejen inte intresserad av att hitta sin ideologi? Varför var allt så utformat kring partiet, saken, man ska rösta på? Är det för mycket begärt?

Visst, en viss nivå av politikerförakt är en del av ett demokratiskt samhälle. Till och med tjejen i publiken visste nog det, för i frågan, i hela TV-upplägget, finns föraktet formulerat. Vi vet allihop att politiker ljuger eller åtminstone saltar alla sina budskap för att valfiska. Vi vet att alla förändringar som kan tänkas komma av vår röst är marginella, eller i vilket fall som helst långt ifrån tillfredsställelsen vi skulle få om allt det de säger vore sant.

Ändå vet vi att vi måste rösta – Det är en plikt som definerar känslan av samhörighet i ett samhälle. Ingen röstar blankt år efter år, och att inte rösta alls är reserverat för hopplösa fall: Obotliga idioter – och Bruno K Öijer.

Men vad ska man rösta på och varför?

Jag tror att det är farligt att utgå ifrån att ideologi som fenomen vore dött. Att man bara kan välja på det lag som säljer bäst retorik i TV – ett tänk som ligger ett stenkast ifrån att rösta på det parti med den bästa valaffischen (så tror jag uppriktigt folk röstade 2006).

Idag signalerar både Socialdemokraterna och Moderaterna, och de flesta andra partier, klart och tydligt att de alla är ungefär samma sak men att saker blir marginellt bättre med en röst på dem; de säger kanske ”mycket bättre” men de menar marginellt och det vet vi alla.

Och så kan det väl vara. Reinfeldt säger att han inte lovar ”allt till alla” vilket trots allt är detsamma som att inte lova något till någon.

Istället för att bekämpa det med annat än ord har sossarna ställt sig intill Moderaterna med RUT, ROT, skatteavdrag, friskolor, praktiskt taget snackar vi status quo – bara det att sossarna lovar en humanistisk garantistämpel på allt det som Alliansens politik introducerat på det vi en gång kallade för välfärd.

Vad han säger, implicit, är att det finns en ideologisk skillnad. Den finns inte där i politiken, men den finns i orden. Spöket av en ideologi.

Nu är ideologi något tabubelagt.

”Dessa satans mördare” sa Palme. Fick kritik. Sket i det. En attityd svenska folket fortfarande attraheras av (fråga SD-väljarna) men som ingen seriös politiker vågar anamma. Det är dystopiskt.

”Havanna eller New York?” frågar TV4-studion idag.

Nu styr media och medias enkla språk. För att förstå och acceptera det språket krävs gränslös cynism. Vi vet redan på förhand vad vi förväntar oss och vad vi vill höra. Det spelar ingen roll vad Vänsterpartiet står för: Vi har redan bilden (dikterad av Vår Herre Media): Ex-kommunister som nu försöker passera som good-guys. Allt vi vill åt nu är kittlingen i magen: Havanna eller New York? Ooooh! Se om han blir pressad?

Jonas Sjöstedt, Löfvén, Annie Lööf, Reinfeldt, Fridolin och Romson och apan Alejandro; alla är de bara dokusåpadeltagare i mängden.

Fobin för ideologi är så stor att till och med Gudrun Schyman måste hålla sig borta från att tala om ”fixeringen” vid ”vänster och höger” – Vilken fixering? Jag önskar verkligen att det fanns en sådan. Som organisation är det väl logiskt att Feministiskt Initiativ använder feminismen som ett paraply för alla som vill pusha feminismen framåt i alla kanter av samhället – som politiskt parti är det krångligare att påstå sig vara ointresserade av höger- och vänsterskalor när man är ett vänsterparti. När Gudrun Schyman, av alla människor, inte törs ta ordet socialism i sin mun – och istället låter sig huggas i debatter av en sådan som Birgitta Ohlsson – då är något väldigt fel.

Återigen kan man vara cynisk, och se det som spelets oskrivna och ständigt skiftande regler; man kan ”taktikrösta”, och så vidare. Men varför nöjer vi oss med dessa tortfiga lösningar? Är detta politiskt engagemang? Att se vad som är fel, till och med vad gäller partierna själva, och acceptera det?

Är vi lika rädda för ideologi som partierna – och media – verkar tro?

Jag tror inte det. Däremot är hungern efter ideologi desto större. Jag är övertygad om att vänsterblockets försprång skulle vara ännu större om Löfven velat riva upp Alliansens fundamentalt anti-sossiga friskoleprojekt och skatteavdrag. Om Schyman vågade ta i vänsterideologin alla vet hon hör hemma i. Om Sjöstedt frågade ”varför” till de där dumma frågorna. Den mest tydliga ideologiska schismen har stått mellan Centern och MP men också där har Romson och Fridolin varit för snälla, artiga och hövliga mot Annie Lööf, som kämpat tappert men futilt mot sin egen otillräcklighet som partiledare.

(OBS! För klarhetens skull: Jag röstar inte på Miljöpartiet).

Att denna frustration finns vittnar förstås fejk-partiet Sverigedemokraterna om och den puckade Jimmie Åkesson vars enda syfte är att bitcha om vad alla andra säger och gör istället för att klämma ur sig en enda egen idé. Under honom vilar stödet från väljare vars hjärtan utgör en ideologisk soptipp, där socialdemokratins döda drömmar ruttnat och blivit fientlighet och bitterhet. En ingrodd känsla av utanförskap, som stelnat och blivit en identitet hos många.

SD:s egna ruttna historia av rasistisk ideologi är lika tydlig att se under den korkade ytan varje gång någon plockar upp ett järnrör eller häver ur sig något nytt rasistiskt skitprat. Men det verkar fortfarande som att de inte har mycket till inflytande politiskt, och rent praktiskt (dvs i TV) sysslar de bara med att gnälla. Det gills inte som ideologi.

Inget parti gills som ideologiskt, faktiskt. Inte ett enda parti idag ställer i första ledet ett idésystem där ett idealsamhälle formulerats. Allt är relativiserat för att funka i TV-program, reklamfilmer och säljvänliga budskap. Det finns alltid några bra ord som alla ju gillar och kan gå med på, och som inte kräver ideologisk positionering. Feminism, jämställdhet, skolan, folkets bästa! Det är egentligen inte samma sak hos F!, Folkpartiet, sossarna, vänstern eller Moderaterna men lik förbannat använder de samma ord ändå. För att faktiskt sätta ideologin främst, det anses för riskabelt.

Aldrig säger Socialdemokraterna: Vi vill etablera ett socialistiskt samhälle på demokratiska grunder, en välfärdsstat inom ramen för ett kapitalistiskt system.

Aldrig säger moderaterna: Vi som liberalkonservativa tror på naturlig ojämlikhet, religion och moralism.

Naturligtvis säger inte SD att de hatar invandrare oavsett hur många järnrör som vittnar om motsatsen. KD har sedan länge slutat prata om kristendom. Senast någon såg handlade Folkpartiet bara om skolan – några liberaler finns där förstås, men ingen bryr sig om dem.

Vänsterpartiet fann för längesedan en anledning att droppa ”k-ordet”; nu kan de inte prata ideologi eftersom ingen annan gör det – En vän upplyste mig för en tid sedan om att man på Vänsterpartiets hemsida – där ämnen listats alfabetiskt under rubriken ”Vår politik A-Ö” finns inte ens ordet ”klass” listat.

Under tiden har F! har snott deras politik men inte heller de kan kalla sig själva ett socialistiskt alternativ. Centern har försökt bli ”Nya Miljöpartiet” och Miljöpartiet flörtar med högern. Allt är upp och ner, för ingen ideologisk gravitation bestämmer längre spelarnas motiv.

Och om alla vill samma sak, och om ingen ideologi definerar partierna, då kan vi rösta på vad som helst hur som helst.

Och det är precis åt den riktningen jag har känt att saker gått åt de senaste åren. Partier behandlas inte som ideologiskt olika – alla vill samma sak ändå, så den hypotetiske väljaren måste istället fråga: What’s in it for me?

Jag, jag, jag. Mig, mig, mig. Mitt, mitt, mitt.

Och vad är det man egentligen vill ha?

 

Här kommer vi till det stora problemet i fobin för ideologi: Ideologi kan aldrig inte existera någonstans. Varje vaken sekund av våra liv som människor är vi ideologer. Varje tanke vi tänker är ideologisk, varje ord vi yttrar. Vi är ideologiska varelser oavbrutet. Ju fortare vi inser detta desto bättre. Och ju fler som inte förstår det, desto värre är det för hela samhället.

För när politiska partier inte pratar med deras ideologi pratar de med någon annans ideologi. Jag tror denna ideologi är medias: Låt oss kalla det för medieismen.

Ideologin går ut på att människans mening går att finna inte i verkliga världen utan via medievärlden. Via media, sociala som asociala, ska människan söka sig själv (sin identitet), meningen med sitt liv (vad man röstar på), sin lycka (framtidsplaner, kontakter, mm). Via media ska vi offra oss och medieguden ska ge oss tillbaka – kanske ett jobb, kanske ett politiskt parti, kanske bara några Facebook-likes. Och via media ska programledare le mot oss och deras språk ska inte ifrågasättas och på så sätt ska vi leva i en mediekrati. En diktatur av bilder, och ord med självklara meningar.

I ett sådant samhälle är politisk ideologi en överkurs. Ingen förväntas bry sig för mycket om någonting alls i ett sådant samhälle. Ett sådant samhälle föredrar blasé, cyniska konsumenter som inte engagerar sig i vad som händer i omvärlden och sköter sitt och skiter i andra. Och fram tills för ett par år sedan var det just ett sådant samhälle vi tycktes ha byggt. Sedan 2006, ungefär.

Sedan dess har samhället förändrats. Kanske det blivit bättre för vissa men inte för mig och inte för någon jag känner. De flesta tycks hålla med om att vi inte bara fått det sämre, vi har nästan glömt hur mycket bättre det var innan Alliansen. Hur mycket mer pengar som fanns i småstäderna. Möjligheterna till att välja själv vem man var och vem man ville bli, uppmuntrandet att hitta sig själv; tanken att alla skulle vara en entreprenör fanns inte alls.

Många av oss 80-talister uppfostrades till att leva i ett samhälle där man kunde få ett jobb – bara för att sedan lämnas hängandes ute i ingenstans. Det var inte vårt fel. Det hände på grund av ett nyliberalt experiment. Återigen, visst, det kan ha gynnat någon. Ingen jag någonsin träffat, men kanske någon någonstans. Vem vet. Kanske någon hörde det där trädet som föll i skogen, fastän ingen var där.

Det är en bra lärdom till varför politikerförakt inte är bra. För tio år sedan var jag arton år. Jag kan minnas att jag inte brydde mig mycket om politik och jag brukade säga att saker var ”PK” om de inte passade mig. Meningen med livet var kanske bara att sköta sitt och ha det så bra man kan – jag vet inte säkert, men jag kan ha argumenterat så då.

Men det har förändrats över åren och det är mer än bara ålder. Det är osynliga murar som växt upp i landet de senaste åtta åren. Lika mycket som jag ser brunhögern som något negativt ser jag uppgången för vänstern som något positivt. Jag tror på F! och alla ni som ska rösta på dem. Själv har jag delat upp mina tre röster. Jag kommer nog aldrig rösta borgerligt i mitt liv, men jag har sympatier för de flesta människor. Jag anser att Alliansens fall är rättvist.

Det värsta av allt det här som jag sett de senaste åren har varit hur det liberala språkbruket tagit över vardagen och den mediala strömningen; hur det liberala tankesättet blivit detsamma som sunt förnuft; hur till och med politik kommersialiserats till en vara att sälja i skojiga show-format med catchy pop-ord.

Bara tidigare ikväll, i ”duellen” mellan Löfven och Reinfelt – och ser ni vad jag menar? Betonade man ordet ”duellen” så intensivt för tio år sedan? – satt en smilande programledare med ett fejkat leende och sa med en fredagsmysig röst, som om han höll i Idol, något i stil med att  ”Ja folk verkar ju väldigt engagerade av det här”.

Som om det vore något att vara överraskad över.

Nej, jag tänker inte acceptera att det är på den nivån jag ska följa ett val. Det här är en förändring, en fördumning, som skett de senaste åtta åren. Därför ser jag fram emot ett maktskifte.

FREDRIK FYHR

 

 

*

Bild: DN/TT.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *