Fading Gigolo 3starrating

fading gigolo videosöndag

3starrating

Regi: John Turturro

En tystlåten man övertalas till att bli gigolo, och intresserar sig samtidigt för en lika tystlåten kvinna som lever i hans chassidit-judiska Brooklyn-kvarter.

 

En gång i tiden gjorde Woody Allen filmer som Fading Gigolo. Originella berättelser som skilde sig från varandra och som man inte kunde förutsäga. Den sista filmen han gjorde var på sätt och vis Dur och moll (1999) där Sean Penn spelade banjokung, bara tvåa efter Django Reinhardt, i 30-talets New York. Filmerna han gjort efter det har varit bra ibland (Midnatt i Paris, Blue Jasmine) och dåliga ibland (Scoop…) men det har alltid varit samma typ av ”prototyp-film”: Skickligt filmade intrigbyggen, ibland extra fina att se på. Men utan personligheten, det pinsamma självbiografiska inslaget och de originella estetiska utsvävningar som präglade allt ifrån Annie Hall (1977) till Skuggor och dimma (1991), Zelig (1983) till Hannah och hennes systrar (1986), Kairos röda ros (1985) till Manhattan Murder Mystery (1995). Ganska vitt skilda filmer, när allt kommer omkring.

Woody har blivit en egen formula. Därför är det kul, om än så bara för omväxlingens skull, att se honom i en film inte regisserad eller skriven av honom själv. Det har inte hänt sedan Picking up the Pieces (2000), om någon minns den. Här spelar han Murray, en variant av sig själv. I rollen är Woody tillbaka på gatorna i New York, som i hans gamla filmer: Brooklyn, mer specifikt, i ett chassidit-judiskt område.

Men han har inte huvudrollen, för detta är inte hans film. Det är John Turturros film och John Turturro har huvudrollen. Vem spelar han? Jag vet inte säkert, men han heter Fioravante och känns som en karaktär han hittat inspiration från genom alla bröderna Coen-filmer han varit med i. Tystlåten, introvert, aningen mystisk och sorgsen. Han arbetar i en bokaffär och i en blomsteraffär. Han är personen du går till om du behöver en rörmokare. Han är bra med sina händer.

Så efter att Murray pratat med sin läkare – en nymfoman spelad av Sharon Stone (svårt att gå fel där) – kommer han på att han kan bli hallick, och Fioravante kan bli hans gigolo. ”Jag är inte en vacker man” säger Fioravante. ”Du arbetar med händerna” försäkrar Murray. ”Du rensar toaletter, det är äckligt. Du är äcklig på ett bra sätt” – ”Det är ju alltid fint att höra” säger Fioravante. Det är humor med deadpan-stoneface. Det enda som saknas i den här filmen är egentligen Bill Murray.

För Fading Gigolo blir aldrig den där knasiga, något mossiga svart komedin man får för sig att det ska vara. Det är en sävlig film, och den bär på ett höstigt lugn. Fotot av Marco Pontecorvo fångar årstidens alla nyanser och får flera rum att fyllas av ett romantiskt, dunkelt ljussken som fick mig att minnas ett New York jag aldrig upplevt men som jag sett i filmer som gjordes för tjugo-trettio år sedan. Det ser ut som Spike Lees Brooklyn, Wayne Wangs och Paul Austers Brooklyn, ja en gång även Woody Allens Brooklyn.

Fioravante blir gigolo, men han blir varken gladare eller ledsnare för det. Han tjänar pengar, han har blivit en ”ho” som han säger själv. Han är lugn, han är cool, han har inget att säga om det. Där en film med Adam Sandler hade exploaterat ”skämtet” för allt vad det är värt tar Fading Gigolo konceptet på allvar och låter det vara med utan att det ska vara varken kul eller tråkigt.

Istället träffar Fioaravante en kvinna ur den chassidit-församlingen, Avigal (Vanessa Paradis). Hon är änka sedan två år tillbaka. Hon är uppvaktad av Dovi (Liev Schrieber) som är ”kvarterets patrull”, en slags chassidit-polis som ser till att allt i kvarteret sköts enligt den rätta läran. Schreiber är för övrigt underbar i den här tillknäppta, implosiva rollen; han är perfekt som en djupt allvarlig man vars allvar alltid bär på något oundvikligt komiskt över sig – inte minst eftersom han spenderar hela filmen i strikt religiös outfit.

Vanessa Paradis rör sig igenom sina scener som en ängel i Wim Wenders Himmel över Berlin (1987). Hon är inte övernaturlig, men inte helt mänsklig. Hon är privat, har heder. Djupt troende. Men ensam. Länge sedan någon rörde henne. Hon har en stram blick och en blick som verkar fara genom avstånden över en existentiell avgrund. Man skulle kunna anklaga Turturro för att ha skapat en idealiserad trofékvinna, men samtidigt görs hon helt trovärdig. Och franska sångerskan och modellen Vanessa Paradis – inte i första hand en skådespelare – är faktiskt helt otrolig. Hon ger filmen ett varmt centra, en angelägenhet, ett kryptiskt hjärta.

Det är inte en tydlig berättelse som berättas i Fading Gigolo. Alla kommer därför inte tycka om den. Det är på många sätt en film som handlar om sin stämning, sin särskilda rytm. Men vissa, som jag, kommer fastna i filmens känsla, och uppleva att den har en själ. Hittar man den inte, eller fastnar man inte i den, så kommer man kanske istället analysera storyn och inse att det är en konstig blandning av olika saker: Är det en komedi om två män som bildar gigolo-verksamhet? Eller är det en film om religion? Är det något slags triangeldrama? Spelar det någon roll om Avigal kommer välja Dovi eller Fioravante?

Det är förstås i min bok en retorisk fråga. Det spelar inte så stor roll. Det finns ett par ljuvliga scener i filmen, som när Fioravante och Avigal går på en höstpromenad och han tar av hennes peruk, som hon bär för att hon inte får visa sitt hår i offentligheten. De kysser varandra och peruken blir kvar, hängandes på en gren. Det är en konstig bild, men jag fann att den talade till mig på sätt jag inte förstod.

Och det är väl så konst fungerar, även om nu inte Fading Gigolo är en konstfilm. Det är ett lågmält drama om introverta människor som kommunicerar med varandra genom få ord och många blickar. Filmen fångar dem i miljöer som känns fulla av stämning. Woody Allen är med på ett hörn och levererar en och annan rolig replik, men mest handlar filmen om John Turturros vemodiga ansikte när han betraktar sättet Vanessa Paradis går, på andra sidan ett staket av järn som flimrar förbi framför kameran.

Det är kanske inte en film som leder fram till några tydliga visdomar, eller når någon oerhörd poäng. Det kanske är en ojämn film, kanske konstig. Men den är originell. Det finns någonting djupt personligt över den. Turturro har skrivit manus, regisserat och har huvudrollen. Vanligtvis när skådespelare tar på sig alla dessa ansvar blir det odrägliga hybris-verk. Men Fading Gigolo är lågmäld, viskande. Vad det nu är som kommuniceras genom den så kände åtminstone jag det, och jag föll för filmen som ett långsamt fallande höstlöv.

 

FREDRIK FYHR

 

*

videosöndag fading gigolo

FADING GIGOLO

Originaltitel, land: Fading Gigolo, USA.
Urpremiär: 7 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 17 september 2014 (DVD).
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: John Turturro, Vanessa Paradis, Woody Allen, Liev Schreiber, Sharon Stone, Sofía Vergara, Tonya Pinkins, Jade Dixon, Aubrey Joseph, Dante Hoagland, Isiah Clifton, Michael Badalucco, Bob Balaban.
Regi: John Turturro.
Manus: John Turturro.
Producent: Bill Block, Paul Hanson, Jeffrey Kusama-Hinte.
Foto: Marco Pontecorvo.
Klippning: Simona Paggi.
Musik: Abraham Laboriel, Bill Maxwell.
Scenografi: Lester Cohen.
Kostym: Donna Zakowska.
Produktionsbolag: Antidote Films.
Svensk distributör: SF.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *