Boyhood 4starrating

boyhood

4starrating

Regi: Richard Linklater

Om pojken Mason och hans frånskilda föräldrar som försöker uppfostra honom. Skildrar (och är inspelad under) tolv år, från det att Mason är sex till arton, med samma skådespelare.

 

Boyhood är en av de bästa filmer jag sett i hela mitt liv. Ända sedan jag började gå på bio, i sexårsåldern för över tjugo år sedan, har jag velat se just den här filmen. Den där som får en att öppna munnen i slutet utan att något kommer ut. Den där definitiva filmen.

Det är årets mest hyllade film och det är också årets bästa. Jag är själv överraskad. När filmer är unisont hyllade lever de sällan upp till förväntningarna – men det storartade med Boyhood är att den bara har sina egna ambitioner att leva upp till.

Det är en snäll och ömtålig film, skriven med små bokstäver. Den betraktar, tar inte ställning. Man får inte leta efter ett mästerverk i den, då går den sönder.

Betänk den första minuten av filmen. Betänk Mason (Ellar Coltrane), som ligger på gräset och tittar på himlen. Året är 2002, vi lyssnar på Coldplays Yellow. Mason är sex år och tror sig ha listat ut hur det kommer sig att getingar finns. Är det ett magiskt ögonblick? Är det något han kommer att minnas i resten av sitt liv?

Vem vet. Som sagt. Boyhood betraktar bara. Vi får ingen berättarröst för det finns inget att berätta. Vi betraktar Mason, när han växer upp, och vi upplever hans liv i en rytmisk, 165 minuter kort filmisk åktur. Det skildras sakligt, utan tekniska finesser eller visuella effekter. Det är en fullständigt ordinärt fotad och agerad film.

Det är ett av de sakerna som gör den så perfekt. Inget leder vår uppmärksamhet åt onödiga distraktioner. Vi har inget fluff att eskapistiskt falla ner i. Filmen kan heller inte ljuga, genom att ha alltför förklarande eller strukturbyggande klippning. Filmen saknar sådana där förklarande texter: Vi får det inte upptryckt i ansiktet vart vi är, eller när vi är där. Det står ingenstans när vi går från 2002 till 2003 men om vi faktiskt tittar på filmen kan vi se att skådespelarna blir lite längre och får ny frisyr.

Som du kanske vet så har regissören Richard Linklater gjort Boyhood under tolv års tid med samma skådespelare – Vilket har lett till att vi ser Mason växa från sex till arton år framför våra ögon.

Jag vet vad den blaséartade skeptikern säger. Det låter som en ”kul idé”, ett ”intressant experiment” eller ett ”smart koncept”. Jag själv hade mina undertryckta farhågor om att Boyhood skulle vara för smart för sitt eget bästa.

Men glöm det. Boyhood har tänkt ett steg längre. Det är inte ens en berättelse. Filmen saknar intrig. Den handlar om att vi inte kan fånga dagen för dagen har redan fångat oss – Nuet omger oss som ett hav, och vi dras genom det som i en ström.

Vi ser ett liv formas i Boyhood, och vi tar del av den upplevelsen. Alla filmer har en uppgift. Detta är uppgiften Boyhood gett sig själv: Vi ska filma Mason, hans storasyster  (Lorelei Linklater) och hans skilda föräldrar (Patricia Arquette och Ethan Hawke) och alla runtom honom i tolv års tid. Vi ska visa vilka de är och vi ska visa världen de befinner sig i.

Filmskapande är kaotisk kreativitet under hård press. De flesta filmer – till och med mästerverken – misslyckas med sina mål. Istället hamnar de på villovägar och hittar något annat som är minst lika spännande. Det mirakulösa med Boyhood är att den faktiskt lyckas med sitt mål och inget annat. Vi tar del av Mason och hans värld i tolv års tid. Det övertygar. Det fungerar. Filmen har ett otroligt, nästan surrealistiskt, flyt. Mycket är dimmigt och oklart, precis som när man minns saker.

Filmen är två och fyrtiofem. Tänk efter. Om du är arton år, är inte det ungefär tiden det skulle ta för dig att gå igenom ditt livs höjdpunkter? Scenerna ur ditt liv du faktiskt minns. Människorna, stunderna och platserna som stiger fram i minnet som klara ögonblick, ur dimman som omringar allt annat?

Boyhood gör det. Vi tar del av Masons liv som när vi minns våra egna. Liksom många mästerverk i filmhistorien är det en mycket amerikansk film, men alla har varit barn och alla har haft (någon slags) familj och alla har växt upp någonstans. Du ser en cyklande åttaåring. Du tänker direkt: Det där var jag en gång. Det är en reflex i hjärtat, som Boyhood förstår precis.

Men Mason är inget ”symboliskt” barn och Boyhood är ingen ”symbolisk” film. Mason är Mason, en mycket Linklatersk figur – En intelligent drömmare, som tycker om att filosofera om människans relation till teknologi och är intresserad av fotografi.

Och Boyhood är en mycket Linklatersk film. Regissören har alltid varit spännande, men det är inte förrän på senare år han hittat en form som är helt hans egen och som nu sätter honom på en helt annan nivå. Han är fascinerad av tid, så mycket är uppenbart. Alla som sett hans Before Sunrise-trilogi vet hur den fascinationen också är vår.

I den pågående serien spelar ju Julie Delpy och Ethan Hawke ett kärlekspar som Linklater återkommer till vart nionde år. Att Linklater gjort Boyhood under tolv år, och skildrar dessa tolv år i en film, gör relationen till Before Sunrise-filmerna uppenbar.

Och äpplet faller inte långt från trädet i Boyhood, där Ethan Hawke ju spelar Masons pappa. Också en Linklatersk figur. När han är tjugotre blir han pappa. Detta har han inte planerat. Han är en generation X-slacker som tycker det är kul att få ungar men mindre kul att faktiskt ta hand om dem. Boyhood handlar lika mycket om hans utveckling. Hur han inte förrän efter ganska lång tid förstår på ett ungefär vad föräldraskap innebär, och hur han bättre sent än aldrig försöker leva upp till vuxenlivets förväntningar.

Och detsamma gäller för mamman, spelad av en lysande Patricia Arquette. Här har vi mardrömsbilden för den ambitiösa, unga, moderna kvinnan: Jo, du är ambitiös, jo du är intelligent, men nu är det så att du har två ungar som det blir upp till dig att uppfostra. Pengar får du fixa bäst du kan. Dina egna intressen – du vill bli collegelärare, du måste plugga först – ja, det får vänta tills du vet hur du ska få mat på bordet i arton år.

Linklater skildrar de vuxna karaktärerna på ett sätt som är så subtilt och intelligent att det nästan är osynligt – Mammas och pappas bra och dåliga sidor uppstår genom slutsatserna vi drar om deras beteende. Om pappa lär vi oss att han har en schysst bil och att han gillar Beatles. Vi ser att han har drömmar om att starta ett band. Sedan ser vi att det blir tystare om de där drömmarna. Inget behöver förklaras.

Mamma har en gång gift sig med honom, men stirrar nu på honom med en blick som dundrar av avundsjuka och uppgivenhet – Situationen är så förbannat jävla orättvist fördelad, för hon saknar all den frihet han (som man) har men han kan ändå inte göra något av sitt liv.

För att få den där maten på det där bordet måste hon ha en familj. En man. Det hjälper, åtminstone. Hon har en gång gift sig med pappa. Männen hon träffar därefter är inte bättre.

Här skulle jag kunna gå in och tjata om varje scen i filmen, och försöka förklara hur fantastiskt Linklater skildrar det som sker, men jag har inte utrymme. Men nämnas bör att han har sin egen dotter Lorilei i rollen som storasystern till Mason, vilket jag bara kan spekulera i är en god regissörs fantastiska sinne av både praktiskt tänkande och känsla för slutresultatet.

Och mamma jobbar hårt, och går inte under hur mycket otacksamt skit hon än får utstå. Vi ser hennes lidande och Linklater glömmer henne aldrig. Det är inte hennes film, men vi kan inte förbi se henne med gott samvete. Linklaters avsaknad av politik är lika drastisk och påtaglig som i Before Midnight, den senaste Before-filmen som i vissa läger möttes av en del klagomål på den punkten. Jag är inte överraskad, och blev man provocerad av den filmen kommer man bli än mer provocerad av Boyhood.

Men ingen film förtjänar att leva upp till politisk kravmärkning och jag kan inte klaga på att någon film i grunden inte är den film jag är ute efter. Om det är tragiskt att Masons mamma är fast i den sociala roll hon är fast i så är det precis det som Boyhood handlar om.

Inte heller hon är nämligen en ”symbolisk” mamma. Hon har en personlighet. Vi lär känna henne. Hon är inte samma person i slutet som i början för då är hon tolv år äldre. Detsamma gäller för alla andra. I synnerhet förstås Mason, spelad av den perfekta försökskaninen Ellar Coltrane som har ett perfekt utseende för en film och som utvecklar en subtil skådespelartalang i takt med att han växer.

Och i slutändan handlar filmen inte om någonting alls, annat än just upplevelsen av den. Sättet bilderna rör sig från de ena till de andra, och den nästan utomkroppsliga upplevelsen av tolv år på två timmar och fyrtiofem minuter. Det låter kanske mycket men det är kortare än Titanic (1997) och exakt samma speltid som senaste Transfomers.

Och framför allt är det 165 minuter av mening och värde. Allt man kan hoppas på av en bra film idag är att den ger människor en anledning att gå på bio – om än så bara för 3D-effekter. Cuaróns Gravity visade prov på det i fjol. En film man måste se på bio eller inte alls.

Det är exakt samma sak med Boyhood. Den är så visuellt oansenlig att man bara tittar på TV om man ser den så. Men om man fixerar sin blick på den i ett mörk salong på en stor duk så transporteras man in i dess värld och inte förrän filmen är slut så är man ute. Den upplevelsen sitter i kroppen. Och bra filmer är kroppsliga upplevelser. Riktigt bra filmer är de som visar dig något du aldrig kunnat föreställa dig att du skulle få se. Mästerverken gör något som inga andra gör, och de fastnar inuti dig som ett minne av något du själv aldrig upplevt men som nu gjort dig en stor upplevelse rikare.

Boyhood är ett mästerverk. Ett delikat, fragilt, känsligt mästerverk, som doftar av nyklippt gräs, såpbubblor och alla de nytvättade kläder man så småningom växer ur.

 

FREDRIK FYHR

 

*

videosöndag boyhood

BOYHOOD

Originaltitel, land: Boyhood, USA.
Urpremiär: 19 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 26 september 2014.
Speltid: 165 min. (2.45).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm; D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Ethan Hawke, Lorelei Linklater, Libby Villari, Marco Perella, Jamie Howard, Evie Thompson, Zoe Graham, Richard Robichaux, Sam Dillon.
Regi: Richard Linklater.
Manus: Richard Linklater.
Producent: Richard Linklater, Jonathan Sehring, John Sloss, Cathleen Sutherland.
Foto: Lee Daniel, Shane F. Kelly.
Klippning: Sandra Adair.
Scenografi: Rodney Becker, Gay Studebaker.
Kostym: Kari Perkins.
Produktionsbolag: IFC Productions, Detour Filmproduction.
Svensk distributör: UIP

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *