The Equalizer 2starrating

The Equalizer - 2014

2starrating

Regi: Antoine Fuqua

Oövervinnerlig ex-agent som numera lever anonymt liv som knegare på byggaffär stiftar bekantskap med ung prostituerad som råkar illa ut via ryska maffian. Han dödar allihop.

The Equalizer är en film där Denzel Washington spelar en figur som har ihjäl två dussin människor och sedan känner att han blivit en bättre människa. Ja, riktigt kommit fram till vem han vill vara här i världen. Alla kan bli vad som helst, anser han. Själv vill han mest döda människor. Det känns rätt. Antar att han är en sociopat, men varför oroa sig, det är ju ”coolt” och så.

Han har dödat människor förut, förstås. Han har varit CIA-agent, förstås. Eller, jag vet inte säkert men filmen är så sömnigt van med sin Taken-mall att vi liksom får utgå från det. Kring mitten av filmen kommer klyschan där Robert – som karaktären heter – tar lite time-out från att döda skurkar för att åka ut på landet där det förstås finns någon gammal vän som kan ta hand om honom en kväll. I det här fallet är de gamla kollegor (Bill Pullman och Melissa Leo i cameos) och man vet att det är en ganska konservativ film man tittar på när spionerna år 2014 har Bush-bilder och inte Obama på väggen.

Hursomhelst. The Equalizer är en konstruktion systematiskt uppbyggd av klyschor. Robert är lugn och melankolisk som Jean Reno i Leon (1994), han kan läka sina egna sår som Rambo, han har slutledningsförmåga som MacGuyver och han kan scanna av sin omgivning som Daredevil. Han hänger på samma fik varje kväll där han läser gamla klassiker (inspirerat av hans döda fru, för han har en sådan också förstås) och där han träffar tjejen Teri (Chloë Grace Moretz) som påminner lite om tjejen i The Crow (1994) men som i det här fallet är prostituerad och råkar illa ut på grund av de ryska hallickarna, som i sin tur förstås är rysk maffia, och som i sin tur förstås tvingar Robert att döda allihop. För det är ju sån han är.

Det irriterande med filmen är att den förvirrar i början, där man sitter och letar efter en bättre film. Det ser verkligen ut som en bra film. Alla dessa Luc Bessonska förtecken, bra skådespelare, märkbart långa dialogscener mellan Robert och Teri där kameran stannar kvar ganska länge på miljöer innan vi glider över till nattliga montage över Boston. Vi följer med Robert när han är på sitt jobb – han knegar på ett Home Mart (typ Rusta) och försöker uppmuntra en tjock kille vid namn Ralphie (Johnny Skourtis) att äta bättre, för att gå ner i vikt och passera testet för att bli vakt.

Allt detta föreslår något annat. Ett mysterium, kanske. Någon högre mening med varför vi tittar på filmen. För det verkar ju inte bara vara en vanlig… pang, bom, tjoff – jo okej, in kommer filmens skurk, en riktigt ”russki” typ vid namn Teddy (Marton Csokas) och han bestämmer sig för att utplåna Robert från planetens yta.

Men Han Räknade Inte Med Att… och så vidare.

Ja, efter en maklig timme (kändes det som) av jämntjock, våldsbefriad uppbyggnad slår The Equalizer på stora trumman och blir en mycket högljudd serie våldsamheter där ögon körs ut med korkskruvar, huvuden mosas med borrmaskiner, knivar slajsar upp strupar, automatvapnen smattrar och Denzel går iväg från explosioner i slow-motion. Hans karaktär är oövervinnerlig och tycks vara överallt hela tiden.

Formulan är bekant: Denzel dödar alla som kommer i hans väg. Skurken blir arg. Denzel dödar ännu fler. Skurken blir ännu argare. Till slut kommer skurken på att han kanske borde kidnappa någon. Denzel hamnar för ett ögonblick i underläge. Kanske han får ett skott i axeln. Big deal.

Denna formula kan vara kul. Jag är inte den som är den. Jag gillade Taken och jag kan se Mel Gibson-stänkaren Payback (1999) när som helst. Men det måste finnas lite drag, lite liv och rörelse, lite förvriden humor som ger lite luft åt våldet. Något som föreslår att filmen faktiskt också förstår att det vi tittar på egentligen är helt stört.

Men The Equalizer är en lobotomerad film, som en actionfilm gjord för tidningen MQ; den är regisserad av Antoine Fuqua, som gjorde Training Day med Denzel och nu senast Olympus Has Fallen. The Equalizer är snyggare, men lika ful.

Precis som med den filmen så skulle detta kunna vara en förutsägbar men underhållande film istället för en förutsägbar men långtråkig. The Equalizer har allvarliga problem med tempot – i över två timmar pågår den, och hela den långsamma första akten visar sig bara gå ut på att plantera lite menlösa plot points som filmen sedan tar upp. Stämningen är pompöst poserande, som om det finns något större djup i det vi ser på, men allting kommer från andra filmer och absolut ingenting finns i The Equalizer som är originellt eller meningsfullt.

Det är synd att filmen själv tror det.  Vi får inledningsvis för oss att Robert är någon slags riktig karaktär eftersom han spelas av en så pass bra skådis. Men filmens centrala problem är egentligen att hans ”tillbakagång” till dödande aldrig blir rimlig. Varför just den här tjejen (Moretz), varför just de här skurkarna? Filmen poserar med en poäng den inte har.

Poserande räcker en bit, men när korten ska fram på bordet kan man inte leverera med bara poser. Filmen hade mig onekligen lurad i början. Jag var övertygad om att det inte kunde vara en film där Ralphie (från Home Mart) i slutet skulle få visa sina skills som nybliven säkerhetsvakt i en shoot-out med skurkarna. Det känns inte som en så tråkig film, tänkte jag för mig själv medan Denzels allvarliga nuna strödde falska förhoppningar all over the place. Jag hade fel. The Equalizer har ett snyggt paket. Men den är lång, tråkig och bedövande förutsägbar.

 

FREDRIK FYHR

 

*

equalizer videosöndag

THE EQUALIZER

Originaltitel, land: The Equalizer, USA.
Urpremiär: 7 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 26 september 2014.
Speltid: 132 min. (2.12).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Denzel Washington, Marton Csokas, Chloë Grace Moretz, David Harbour, Haley Bennett, Bill Pullman, Melissa Leo, David Meunier, Johnny Skourtis, Alex Veadov, Vladimir Kulich, E. Roger Mitchell, James Wilcox, Mike O’Dea, Anastasia Sanidopoulos Mousis, Allen Maldonado, Rhet Kidd, Mike Morrell, Matt Lasky, Shawn Fitzgibbon, Vitaliy Shtabnoy, Timothy John Smith, Robert Wahlberg, Steve Sweeney, Owen Burke.
Regi: Antoine Fuqua.
Manus: Richard Wenk baserat på TV-serie av Michael Sloan och Richard Lindheim.
Producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Tony Eldridge, Mace Neufeld, Alex Siskin, Michael Sloan, Steve Tisch, Denzel Washington, Richard Wenk.
Foto: Mauro Fiore.
Klippning: John Refoua.
Musik: Harry Gregson-Williams.
Scenografi: Naomi Shohan.
Kostym: David C. Robinson.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Escape Artists, Village Roadshow Pictures, Lionsgate, Lonetree Entertainment, LStar Capital, Mace Neufeld Productions.
Svensk distributör: UIP/Sony.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *