Två dagar, en natt 35starrating

Deux jours, une nuit

35starrating

Regi: Jean-Pierre Dardenne Luc Dardenne

Tvåbarnsmamma, som varit deprimerad i längre tid, får sparken när det stått mellan hennes tjänst och hennes kollegors bonus på 1000 Euro. Hon har helgen på sig att åka till de fjorton anställda som röstat för bonusen och försöka få dem att ändra sig till måndag morgon, då en ny omröstning ska ske.

 

Detta är en film som handlar om omtanke och solidaritet människor emellan, för att parafrasera Olof Palme. När de ringer Sandra (Marion Cotillard) på morgonen och säger att hon fått sparken är frågan: Hur ensam är hon?

Det visar sig att hon måste sluta så att de andra på jobbet ska få varsin bonus på 1000 Euro. De har röstat: Antingen får hon stanna eller så får de bonusen. 14 av 16 har valt bonusen.

Det känns som att hon är väldigt ensam. Hon säger åt sig själv att inte börja gråta. Hennes kille Manu (Fabrizio Rongione) ser att något är fel och skyndar för att hålla om henne. Inte med en kram. Men en arm, lätt över axeln. Med ord. De har varit här förut. Barnen ropar och undrar om de ska komma och äta. De har gjort hemmagjord pizza. Sandras jobb är hushållets inkomst.

Uppbackad av Manu, och konstant nedtryckt av sig själv, tvingar Sandra sig själv att åka och träffa de som röstat för bonusen. En kollega ordnar en ny omröstning. Måndag morgon bestäms Sandras öde igen. Filmen börjar på fredag.

Vi följer Sandra, med Manu vid sin sida, med en kamera som utan över- eller underdrifter skapar perfekt realism. Det är ett mycket skickligt typ av ”osynligt” berättande där kameran är oansenligt – men helt perfekt – placerad och använd. Gradvis börjar flera saker gå upp för oss. Både vad gäller Sandra – vem hon är och hur hon mår – och vad som egentligen hänt på hennes jobb.

Saker bottnar i att Sandra ”inte är stark”. Vi vet inte riktigt vad det betyder, för hon ger sig själv en ordentlig psykisk utmaning och ger sig av på ett socialt korståg som det krävs en stark människa för att klara av. Sandra är alltså bara svag i sitt eget huvud. Vi hör på sättet Manu pratar att hon haft det svårt. Vi ser på hennes ansikte att hon gråtit många tårar i sitt liv. Gradvis förstår vi att hon fått det här jobbet efter långa vedermödor, både sociala och personliga (finns det en skillnad?).

Och nu har det tagits ifrån henne. Chefen har inte bemödat sig med att prata med henne. Budgeten måste gå ihop. Omröstning: Bonus eller Sandra.

Sandra, som lider av någon allvarligare grad av latent depression, väljer att tro att allt är hennes fel. Minsta antydan att något skulle vara hennes fel så duplicerar hon det och hånar sig själv. Hon letar efter orsaker att skjuta upp hela projektet, ge upp och acceptera hur värdelös hon är. Fler än en gång resonerar hon på sätt som måste sluta med att hon går och lägger sig i sängen. Oavsett om solen är uppe eller inte. Hon vill inte. Hon orkar inte. Hon är rädd.

Och varför skulle hon inte vara det? Hon är del av ett system där hennes personlighet inte får plats. Det skapar vanföreställningar signerade Kafka, där hon ser sig själv som en osynlig människa folk väljer bort av självklara och okomplicerade skäl. Där tusen Euro är mer värt än hennes liv, såväl som människa som arbetare.

Men sådär ser det ju inte ut i verkligheten, förstås. Vi lever i en organisk värld, full av riktiga människor. Mötena hon har med kollegorna är berörande, oförutsägbara och emellanåt pinsamma. Chefen har ringt vissa av dem på förhand. Alla säger samma sak: De gillar henne. De ”behöver bonusen”. Men inte alla kan stå för sitt beslut när de väl står öga mot öga. Det var så mycket lättare att ta beslutet när Sandra bara var ett namn. Några av dem börjar gråta, ber om ursäkt. Andra blir arga, vägrar acceptera hennes känslor. Men de flesta vet med sig att det här inte fungerar – Man kan inte bara välja bort en människa, göra henne arbetslös, för att få extra pengar.

Och vissa av dem påverkas verkligen av Sandra. ”Min man och jag hade tänkt bygga en ny terrass för pengarna” säger en kvinna till henne. Hon kanske inte behöver en ny terrass. Hon kanske behöver lämna sin man. Oväntat nog inser hon det själv.

Scenerna där Sandra möter sina kollegor är skrivna i sluga upprepningar. Inte bara kommer de med samma fraser hela tiden – ”Jag röstade inte mot dig, jag röstade för budgeten” – ”Det är inget personligt” – ”Det är inte mitt fel att jag behöver pengarna” osv – utan dialogerna är även utformade med ungefär lika många repliker, plus en sista kommentar när Sandra lämnar dem; alla har något att lägga till. Ingen blir nöjd med samtalet. Alla inblandade känner skam.

Detta är riktigt snygg stilism i manuset som kamouflerats in i filmen som total realism, med många långa tagningar och horisontella panoreringar som fångar Sandra medan hon går från höger till vänster och vi följer henne med blicken.

Marion Cotillard har alltid haft en förkärlek för att spela martyrer, och Sandra skulle kunna vara en sådan, men hon ber inte om folks medlidande. Hon är sårad djupt i själen av livet, och den skadan är permanent. Men hon vill bli tagen på allvar. Hon vill inte gråta mer. Hon vill möta människor på deras egna nivåer. Hon ska bara andas tio djupa andetag först och försöka acceptera att hon kanske misslyckas. Det är ett osminkat, briljant porträtt av en människa som balanserar på en tunn linje mellan överlevnad och undergång. Vi ser klart och tydligt att Sandra inte levt idag hade det inte varit för Manu, barnen och en och annan människa som visar sig kunna vara en vän.

Och i slutändan är Två dagar, en natt inte en film om något slags miserabelt socialfall, utan en film om styrkan i att våga handla och ta ansvar för sitt liv. Poängen är inte Sandras tårar, poängen är att hon vågar göra något åt det trots att alla odds är mot henne. Hon kan se, bortom sin egen ångest, att det är systemet det är fel på, inte världen och inte människorna. De flesta har en instinktiv känsla för vad som är rätt. Den finns i maggropen hos oss alla. Vi är fortfarande ett släkte tänkande och kännande människor. Vi har hjärtan.

Men vi kan inte göra något, drastiskt, åt våra omständigheter. Här är filmen en protest. Filmen är regisserad av bröderna Dardenne, som regisserat relativt få filmer sedan de debuterade på 80-talet, men de har alltid varit samhällsmedvetna och de har alltid varit folkliga. De har funnit sätt att hitta till vanligt folks hjärtan (senast i Pojken och cykeln för några år sedan). Jag hörde många berömma filmen på vägen ut – ”Sådär ser arbetslivet ut idag” sa en äldre herre, ”äta eller ätas”.

Och säkert kommer vissa lämna salongen och diskutera, likt karaktärerna i filmen, predikamentet som Sandra hamnar i. Visst kan det vara så att några av de hon träffar behöver pengarna mer än hon behöver ett jobb. Men problemet är ju att det är där vi är. Vem bestämmer att detta är våra valmöjligheter? Sandras chef (spelad av inhemska berömdheten Olivier Gourmet i en cameo) har inget hjärta, som Sandra konstaterar. Han häckar över anställda vars liv han inte kan relatera till. Han har tappat känseln för vad det innebär att vara människa, för han kan inte längre se en annan. Vissa har följt honom i denna dimma av avtrubbning och bitterhet. Vissa kan fortfarande se Sandras tårar. Vissa av oss är människor. Filmens fråga har mer än en nivå: Hur faller rösterna?

 

FREDRIK FYHR

*

2dagar1natt

TVÅ DAGAR, EN NATT

Originaltitel, land: Deux jours, une nuit, Frankrike/Belgien/Italien.
Urpremiär: 20 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 26 september 2014.
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (oklart varför).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Marion Cotillard, Fabrizio Rongione, Pili Groyne, Simon Caudry, Catherine Salée, Batiste Sornin, Alain Eloy, Myriem Akeddiou, Fabienne Sciascia, Timur Magomedgadzhiev, Hicham Slaoui, Philippe Jeusette, Yohan Zimmer, Christelle Cornil, Laurent Caron, Olivier Gourmet.
Regi: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne.
Manus: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne.
Producent: Jean-Pierre Dardenne, Luc Dardenne, Denis Freyd.
Foto: Alain Marcoen.
Klippning: Marie-Hélène Dozo.
Scenografi: Igor Gabriel.
Kostym: Maïra Ramedhan Levi.
Produktionsbolag: Les Films du Fleuve, Archipel 35, BIM, Eyeworks, France 2 Cinéma, RTBF, Belgacom. support Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxelles, VOO, Vlaams Audiovisueel Fonds, Eurimages, Canal+, Ciné+, France Télévisions, La Wallonie, Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique, Casa Kafka Pictures, Cinéfinance Tax Shelter, Media Programme of the European Community.
Svensk distributör: Folkets Bio.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *