Säg aldrig aldrig 15starrating

säg aldrig aldrig videosöndag

15starrating

Regi: Rob Reiner

Surgubbe träffar snäll tant och ”kärlek” ”uppstår”.

Det finns de som anser att film är ett slöseri på tid. Att det finns viktigare saker att göra än att spendera timmar på sitt liv framför fiktion. Att det ändå bara är underhållning, verklighetsflykt. Att kulturpolitik inte är nödvändig politik och att allt ändå var bättre förr.

Dessa människor har jag inget gemensamt med, men när jag ser en film som Säg aldrig aldrig så drabbas jag av den kvävande ångesten av att förstå precis varför man kan tycka så. Om den här filmen inte skulle finnas så skulle absolut ingenting vara annorlunda i världen. Inte ens den minsta fjärilens vingslag skulle förändras. Det är knappt så att den ens existerar.

Den föreslår att den har en handling, men den har egentligen bara ett par skådespelare som läser repliker. Michael Douglas spelar en karbonkopia av Jack Nicholsons karaktär i Livet från den ljusa sidan (1997) – den rasistiska surgubben som är bitter på hela världen, men som såklart kommer att bli en bra person i slutet. Rasism är ju mänskligt trots allt, tycker filmen, men det går att bota om man bara får lite vatten och kan växa till en söt människoblomma.

Och så i andra änden Diane Keaton som spelar en karbonkopia av de flesta roller Diane Keaton har spelat de senaste tjugo åren. Här har vi en fantastiskt begåvad människa som i film efter film måste vara en åldrad Meg Ryan – neurotisk och gråtandes över sin ålder. Hon måste vara mamma åt såväl en man som hans barnbarn, för den enda alternativet är väl att sitta på verandan och lösa ett till Soduko.

Han är mäklare som äger området karaktärerna bor på – det finns ett par till, nämligen, men strunt samma – och hon försöker croona sånger på en restaurang men hon kan aldrig genomföra ens Blue Moon för hon börjar alltid böla.

De ska förstås utveckla en kärleksrelation. Objektet som sätter detta förutbestämda mål i sikte är hans sedan länge förlorade son (Austin Lysy) som är en ex-knarkare som nu ändock ska in i fängelse ett halvår. Sonen har en liten dotter som han lämnar över i pappa Douglas högst motvilliga händer.

Resten är sömnframkallande rutin där varje scen är en obligatorisk serie dialoger, kompetent filmat och klippt i ett sövande tempo. Jag har läst att målgruppen för filmen tydligen är pensionärer – för Douglas och Keaton är ju pensionärer – men det är inte sant. Målgruppen är zombies. Det existerar ingenting i den här filmen som försöker imitera något som liknar ett drama, något som liknar en komedi, något som liknar mänskligt umgänge människor emellan, något som ens liknar en film för en människa att se.

Det är bedövat, menlöst filmberättande för en målgrupp som i så fall inte bryr sig.

Filmen är regisserad av Rob Reiner, vilket gör att filmen kan marknadsföras som en film ”från regissören av När Harry träffade Sally”. Ja, det är sant att Rob Reiner regisserade den filmen. För tjugofem år sedan. Han har även gjort Stephen King-filmen Lida, vilket är ordet jag återkom till gång på gång medan jag uthärdade den här filmen – av ingen annan anledning än att skriva de här orden, kan jag tillägga.

Reiner har inte gjort en bra film sedan Skuggor ur det förflutna för arton år sedan. Och… vänta ett tag. Den där meningen låter bekant.

*Kollar upp en grej*

Ja! Där ser man. För två år sedan recenserade jag The Magic of Belle Isle, också regisserad av Rob Reiner. Där skrev jag att han ”inte gjort en minnesvärd film sedan Skuggor ur det förflutna för sexton år sedan”.

Tiden går, Robban!

Jag inser att jag återfinner alla mina invändningar mot Säg aldrig aldrig The Magic of Belle Isle. Liksom den utspelar sig allting i en amerikansk reklamfilm för pensionssparande och absolut allting är dött och menlöst från ruta ett. Det är ingen slump överhuvudtaget att jag glömt The Magic of Belle Isle, lika lite som det är en slump att jag nästan redan glömt Säg aldrig aldrig.

Mallen för Reiners filmer nuförtiden verkar vara The Bucket List, som Reiner också gjort – och man kan väl nöja sig med att säga att de som sett den filmen och vill ha mer av samma vara inte kommer bry sig speciellt mycket om just den här recensionen. Och jag har en känsla av att alla andra knappt noterat att den här filmen existerar. Gott så.

Rob Reiner har själv en biroll i filmen. Han spelar barpianist och han har en enormt ful peruk, som det skojas om. Det var lite kul, det ska jag erkänna… Ja… And so it goes, som originaltiteln lyder. Ja, så far Säg aldrig aldrig då, menar jag. Den far rakt in i glömskans land där den hör hemma.

 

FREDRIK FYHR

 

*

sägaldrigaldrig

SÄG ALDRIG ALDRIG

Originaltitel, land: And So It Goes, USA.
Urpremiär: 10 juli 2014 (Italien).
Svensk premiär: 3 oktober 2014.
Speltid: 94 min. (1.34).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (DI);DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Michael Douglas, Diane Keaton, Sterling Jerins, Annie Parisse, Austin Lysy, Michael Terra, Sawyer Tanner Simpkins, Maxwell Simkins, Maurice Jones, Yaya DaCosta, Scott Shepherd, Andy Karl, Frances Sternhagen.
Regi: Rob Reiner.
Manus: Mark Andrus.
Producent: Mark Damon, Alan Greisman, Rob Reiner.
Foto: Reed Morano.
Klippning: Dorian Harris.
Musik: Marc Shaiman.
Scenografi: Ethan Tobman.
Kostym: Leah Katznelson, Ellen Mirojnick.
Produktionsbolag: Castle Rock Entertainment, ASIG, Envision, Foresight.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *