Dracula Untold 2starrating

dracula untold

2starrating

Regi: Gary Shore

Origins-story anno 1400-tal, om hur rumänske prinsen Vlad blir vampyr för att vinna kriget mot turkarna och därefter blir känd som Dracula.

Det lär finnas ett hundratal filmer om Dracula, så en med titeln Dracula Untold ber om att bli för hårt kritiserad. I synnerhet när den inte är ett dugg originell. Det är praktiskt taget vilken annan film som helst där folk i rustningar slåss med svärd. Där två sura män står och glor på varandra. Där det alltid är murrigt och dåligt väder. Där datoranimeringen är billig och kameran snurrar runt ett varv för att vi inte ska se det. Där en snäll och fredlig blond dam ligger i sängen och säger saker som ”My love, what is troubling you?” medan huvuden flyger och far.

Eftersom den ena sura mannen råkar heta prins Vlad (Luke Evans) så ska vi förstå det här som en film om Dracula. På 1400-talet härskade ju den rumänska krigskungen Vlad III Dracula över vad som då kallades Valakiet och det var denna figur som till någon mån var underlaget till vampyrgreven Bram Stoker drömde ihop på 1800-talet. När Francis Ford Coppola gjorde sin underskattade Dracula-film från 1992 så hade han den goda smaken att inkludera en prolog om Vlad – som enligt lång ryktesväg kallades ”Vlad Pålspetsare” – men nu kommer alltså Hollywoods typiska ”Vad kan vi göra film om härnäst? Aha det här”-version.

Naturligtvis blev inte den skräckinjagande Vlad någon vampyr – och han verkar inte ha varit mycket till familjefar heller. Men i Dracula Untold är han förstås en snäll kille egentligen – han har bara haft ihjäl tusentals oskyldiga människor och spetsat dem på pålar, men det var ju i hans ”förflutna”. Nu har han ju en reklamfilmsliknande familj att ta hand om – den blonda kvinnan jag nämnde (Sarah Gadon), och en pojke med prins Valiant-hår.

Tyvärr kommer de där nesliga turkarna och knackar på hans dörr. Några turkiska soldater har fallit offer inom Vlads rike och nu begär den onde prins Mehmed (Dominic Cooper) tusen pojkar ur Vlads land i utbyte mot hans lojalitet – Men Vlad väljer krig istället, och han har en känsla av att han kan få ett hemligt vapen från något som lurar i en ”hemsökt” grotta. Detsamma som hade ihjäl de där soldaterna.

I början av Dracula Untold undersöker Vlad denna läbbiga grotta och en bättre film spökar. En tagning gillade jag verkligen. Han stirrar in i mörkret och ser bara två ögon stirra tillbaka på honom ur det svarta. Om detta verkligen hade varit en film om en skoningslös krigsherre från Rumänien som på 1400-talet blir vampyr så hade det varit en av många spännande bilder.

Den formidable britten Charles Dance spelar vampyren i grottan, som sedermera blir den som ger Vlad evigt liv. Det är han som har de där läskiga ögonen i mörkret och de scener han har (praktiskt taget är det bara en) håller han stilen så bra att man önskar filmen handlade om honom istället.

Men, ack, Vlad måste lämna hans sida och upptäcka att han har superkrafter likt huvudpersonen i ett TV-spel. Sedan måste han döda alla skurkarnas arméer i ett murrigt moln av fula effekter, aldrig möta något motstånd och ändå inte vara ett hot mot Mehmed – som likt Lex Luthor får reda på att vampyrer inte tål silver och kan dödas med en påle genom hjärtat. Jag vet inte exakt hur det går till, men det spelar ingen roll.

Medan regin är habilt mainstream-stereotyp lider Dracula Untold av ett fruktansvärt dåligt manus som är slarvigt – karaktärer pratar högtravande gammaldags fantasy-språk för att i nästa stund säga att saker är ”all right” och ”OK” – och ologiskt; fullt av ofärdiga trådar och oförklarliga, motsägelsefulla utvecklingar. I en scen vänder sig Vlads folk mot honom, till exempel, när de inser att han är något slags monster. Det sker ögonaböj, på en jäkla sekund, och är helt orimligt – det ska vara uppbackat av en tids paranoia, men detta missar manuset helt för det saknar takt. På många ställen i filmen undrar man hur det kan gå så dåligt för en blodtörstig krigsherre med superkrafter.

Det är en lat och amatörmässigt berättad film som landar i ett slags limbo av intighet. Filmen har ingen plats för sin åskådare, inget som ens uppmärksamhet kan centreras kring. Vi vet egentligen hur det kommer att gå för Vlad, så frågan om hans öde är aldrig spännande och hans fru och barn är helt syntetiska. Det hade varit roligt om han var en skurk, men nu är han samtidigt någon slags hjälte. Som dödar hur många människor som helst, innan han måste slåss mot skurken i en fult gjord och otroligt tråkig ”final”. Ingen rollfigur – vare sig skurk, hjälte, dam eller barn – har någon riktig karaktär, sånär som på den hundratals år gamla vampyren som deppar i sin grotta och mest av allt vill dö.

Jag hade kunnat ge ett ännu lägre betyg – för det är en direkt dålig film – men jag orkar inte. Den är så försvinnande medioker att jag inte vill ge den äran att nämnas i samma andetag som Legend of Hercules eller I, Frankenstein – de är åtminstone så dåliga att man minns dem. Dracula Untold är bara en grå, monoton och tråkig serie konventioner, bara förgyllda av en retsam första akt som lockar med något hyggligt lovande som man sedan aldrig får se röken av.

Luke Evans ser bra ut i huvudrollen; Dominic Cooper brukar vara en bra skurk, men är lite tanig här. Sarah Gadon är en inte obegåvad skådespelare, som här är hyrd på grund av sitt blonda hår och stora mun.

Vi ser dem le, sura, slåss och glo – i en ful dimma av tråkiga effekter och usla repliker – tills filmen tar slut. Ingen har blivit något gladare. Men filmen är åtminstone slut, och vi kan göra något bättre med våra liv. De har oförtjänt blivit 90 minuter kortare.

 

FREDRIK FYHR

 

*

du

DRACULA UNTOLD

Originaltitel, land: Dracula Untold, USA.
Urpremiär: 1 oktober 2014 (Belgien, Frankrike, Jamaica, Luxemburg).
Svensk premiär: 10 oktober 2014.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (PG-13).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Luke Evans, Sarah Gadon, Dominic Cooper, Art Parkinson, Charles Dance, Diarmaid Murtagh, Paul Kaye, William Houston, Noah Huntley, Ronan Vibert, Zach McGowan, Ferdinand Kingsley, Joseph Long, Thor Kristjansson, Jakub Gierszal, Joe Benjamin, Paul Bullion, Mish Boyko, Dilan Gwyn, Arkie Reece.
Regi: Gary Shore.
Manus: Matt Sazama, Burk Sharpless.
Producent: Michael De Luca.
Foto: John Schwartzman.
Klippning: Richard Pearson.
Musik: Ramin Djawadi.
Scenografi: François Audouy.
Kostym: Ngila Dickson.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Michael De Luca Productions.
Svensk distributör: UIP.

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *