Babettes gästabud (1987) 4starrating

mästerverkfontbab

4starrating

<- En kvinnas martyrium.
-> Det sjunde inseglet.

Regi: Gabriel Axel

Två åldrade prästdöttrar – som levt hela sina liv i fromhet – anlitar en fransk piga som ställer till med fransk middag efter 14 år i tjänsten.

Vissa filmer är filmmirakel – filmer man ser och nästan inte förstår hur de kan vara så obegripligt bra. Babettes gästabud är en sådan film. Den vann en Oscar för bästa utländska film och den vann med självklarhet. Jag har inte träffat någon som inte sett den och inte omedelbart älskat den.

Ändå kan jag inte helt förklara den. Det är ingenting direkt konstigt med den, tvärtom, men ändå. Den handlar om två fromma systrar på 1800-talets Jylland och deras franska piga Babette (Stéphane Audran). Miljön är fullständigt främmande och avlägsen för oss. Systrarna bor i en liten by – praktiskt taget en kristen sekt. Det är inte Babettes hem, men ödet har placerat henne där. Hon är en överlevare, som flytt Frankrike efter revolutionen och nu sköter systrarnas hushåll.

Dimman rör sig mellan de små husen där detta utspelar sig och solen går ner brandgul över de ödsliga fälten. Tystnaden och stillheten är monumental. Livet i den lilla byn består av att se en dag komma och gå och därefter tacka Gud. Invånarna är gamla, det finns inga barn kvar. Maten är kokt fisk och gröt. Ingetdera saltas. Om kvällarna sjunger de psalmer. Inte mycket mer händer dessa människor, som valt religionen istället för sig själva. De har alla valt den lilla sekten, vid något tillfälle i livet, istället för att ”leva sina liv” där ute i den stora världen.

Ordet ”sekt” har förstås en dålig klang. Men jag ber er överväga möjligheten att en fredlig och passiv liten sekt vore fin och bra om den fungerade och om alla i den trivdes. Byn i Babettes gästabud är en liten avsides plats där alla bestämt sig för att stanna kvar. Inte en enda karaktär ljuger för oss. De kommer till oss som dem de är. De lever dygdigt och fromt, för att göra andra glada och aldrig för att tillfredsställa egna behov. De är något liknande kristna buddhister, helt utan överdrivna känslor och helt utan själviskhet.

De två systrarna Filippa (Bodil Kjer) och Martine (Birgitte Federspiel) hade en far som var byns präst och överhuvud. Vi möter dem när de är gamla och vi får se dem när de var unga. I båda fallen rör de sig intill varandra, synkroniserat, som två skuggor. Där den ena går följer den andra. Filmen är minutiöst regisserad, ner till den koreografi som skådespelarna rör sig enligt, men man märker det inte om man inte tänker efter. Filmen har mystiska och hypnotiska effekter.

När de är unga (och spelade av Vibeke Hastrup och Hanne Stensgaard) är de vackra, tystlåtna och till synes upphöjda i sin enkelhet – och de har därför varsin friare.

Dessa två män kommer till byn av tillfälliga anledningar (ingen får liksom tanken att åka dit). Den unga soldaten Lorens Löwenhielm (Gudmar Klöving) skickas dit av sin far på grund av sin dåliga disciplin. Han ska ”lära sig ett och annat” om vad som är viktigt i livet. Han anländer förberedd på att bli vansinnigt uttråkad, sen ser han Martine. Bara några blickar mellan dem avslöjar omedelbar attraktion, trånande längtan, vad vi idag kallar kärlek på ett okomplicerat sätt.

Men Lorens känner till byn, och vet att Martine inte kan bli hans. Det är lönlöst att försöka. Hon tillhör dygden. Han är dekadent och självisk, men hon är perfekt och självuppfylld. Han förtjänar henne inte och hon skulle aldrig kunna vara med honom. Han väljer att återvända till staden för att leva ett liv där hon istället är ett spöke i hans huvud resten av livet.

Filippa, i sin tur, möter kärleken (eller vad man ska kalla den) i form av en trallande muntergök vid namn Achille Papin (Jean-Philippe Lafont) som hör hennes röst när hon sjunger i kyrkan och faller pladask. Han ger henne sånglektioner och hon verkar trivas i hans sällskap. I en oerhört enkel och subtil scen ser vi hur fadern och Martine håller varandra i handen när de lyssnar på Filippas sång, för de är övertygade om att hon nu ska följa med Papin till Paris och försvinna ur deras liv.

Men hon väljer att stanna kvar. Fadern konstaterar att ”stenen ibland rinner mot strömmen” och den muntre Papin får sjunga en trudelutt i moll.

Jag vet inte om jag gör filmen rättvisa när jag beskriver den såhär ordagrant. Många av dessa scener har en oerhörd humor. Det är scener jag fnissar mig igenom – och jag vet inte ens varför. Det är en besynnerlig film. Jag vet inte hur den fungerar. Den är förstås gjord av en flitig och duktig regissör och byggd på en roman av Karen Blixen, den danska författaren som (enligt Peter Englund) borde ha fått Nobelpriset. Den är välspelad, vansinnigt noggrant genomarbetad.

Det är nog på många sätt en film som handlar om känslighet. När mänskligt beteende är en fråga om delikat precision. Sättet systrarna rör sig, talar med varandra, reagerar på saker, aldrig riktigt lämnar blicken från varandra – och sättet de har en zon, en slags bubbla, som ingen får komma in i – och sättet deras rörelser sker i mönster inget får störa.

På ålderns höst kommer Babette in i deras liv. Hennes man och barn har dödats i franska revolutionen och hon har kommit till dem via Papin. De kan inte göra annat än att anlita henne. Babette serverar dem troget i fjorton år, får vi veta, och hon är ”inte dum” konstaterar de efterhand. De sparar pengar och lär sig efterhand leva utan att bekymra sig för hushållet. Hon är perfekt.

Exakt varför hon är perfekt finns mellan raderna för oss att läsa. Intrigen låter otroligt oansenlig, men vi kan dra slutsatser av det vi ser som verkar sakna botten. I denna lilla by där ingen sett den stora världen är Babette en tystlåten kvinna med en världsvan charm. Men hon är ensam. Vi ser henne gråta tyst, medan hon tittar ut genom regnsprängda fönster i en värld där hon är hemlös. Vi får inga förklaringar.

Hon får ett brev från Frankrike, efter alla dessa år, och filmen kulminerar i en middag. En fransk middag. Efter fjorton år av givmildhet, utan att be om någonting, ber Babette om att få anordna denna franska middag som sin enda önskan.

Livrädda går systrarna med på det hela. De har levt sina liv på fisk och gröt och nu anländer en båt med vinflaskor, en levande sköldpadda, en bur kycklingar och lådor fulla av gud-vet-vad från det franska köket. Och av en händelse får de även besked om att Lorens, den unge mannen som en gång tog avsked från Martine, kommer att närvara vid den stora middagen. Han är en gammal general nu, spelad av Jarl Kulle, och i en märklig scen ser vi honom prata med sitt yngre jag: ”Du bevisa för mig att jag valde rätt den gången” säger han innan han ger sig av.

Det vi får se är en autentisk fransk lyxmiddag som den såg ut på 1800-talet. Andra halvan av filmen består praktiskt taget av människor som äter mat, och det har gjort att Babettes gästabud gått till filmhistorien som en av de stora matfilmerna.

Men det är också en bisarr middag, som säkerligen var uråldrigt dekadent så sent som 1987. När en av systrarna tittar in i köket och ser den levande sköldpaddan stånka på slaktbänken då klandrar jag henne inte för att hon blir svimfärdig. Och jag känner en och annan vegan som väl inte skulle jubla av glädje inför scenen där Jarl Kulle sätter tänderna i skallen av en bebiskyckling (med ett ljudligt kras) för att suga i sig hjärnan. Men också gamlingarna runt bordet stirrar på honom i förskräckelse, och det är en av många scener i filmen som bär på skum humor.

Den livrädda församlingen – som sinsemellan utvecklat en del gnabb och groll under åren – har accepterat Babettes middag för systrarnas skull, och de har tänkt sig att inte fälla några kommenterar och be till Gud om att Babette inte är en häxa och att middagen inte är ett djävulsbål.

Men de märker snart att de mår ganska bra av att dricka vin. Alla blir varma vänner. Och man ser på deras gamla ansikten, som levt ett helt liv i dygd, att de är värda ett litet kalas. Även om det förstås bara är Lorens som förstår att det han äter är fullständig delikatess. De övriga äter mat. I en typiskt absurd replikväxling vänder han sig till sin bordsgranne, en timid gubbe, och säger att ”Ja men det är verkligen Veuve Clicquot, 1860!”

Varpå gubben svarar: ”Ja, det snöar säkert hela dagen imorgon”.

 

Jag stannar upp ett tag, ser över vad jag skrivit. Så många stycken, redan? Det känns som att jag började skriva nyss. Babettes gästabud är en film man stannar i, och man blir kvar länge. Den är perfekt gjord, och det är egentligen den enda film jag sett som gör sig förtjänt av begreppet filmisk ”isbergsteknik”. Karaktärerna går inte att missförstå, för de har aldrig ljugit i sina liv och de gör det inte nu heller. Ändå kan vi bara ana djupet av deras känslor och tankar. Ibland kan vi ur den fördunklade intrigen hitta information som karaktärerna inte vet om. Men lika ofta är det dem som bär på hemligheter, och vi får inte veta vad de tänker på.

Filmen har ett, slags, budskap. Karaktärerna offrar allt i livet för inre frid. En syster ser framtid i Paris, en annan i kärleken till en man. Som i stora kostymdramer – Scorseses Oskuldens tid (1993) inte minst – ger de upp sina begär för något de ser som viktigare, en högre princip.

Idag tycks det främmande att vi skulle ge upp våra drömmar och ambitioner för en högre princip. Det gränsar till fantasi. Jag vet inte någon som skulle klara det. Vi kallar det självuppfyllelse. Lorens, på äldre dar, ser sig själv i spegeln och kallar det fåfänga. ”Allt är fåfänga”.

Allt utom systrarna, och den lilla byn som (det står skrivet mellan raderna) snart inte kommer finnas kvar. Generalen har inget annat än kärlek och beundran för Martine, som aldrig kunde välja honom och som han därför kunde välja bort med gott samvete. Båda vet ju att de är varandras kärlekar i själ och hjärta. Känner man något i själ och hjärta är det inte så noga vad kroppen vill.

Systrarna tror förstås på ett liv efter detta, så för dem är det enklare. Vad än de inte uppnår i jordelivet ska de uppnå i paradiset. Delar Babette, eller Lorens, denna uppfattning?

Det är en av filmens centrala mysterier. De sista scenerna är skrivna med en förkrossande intelligens. Inget föreslår egentligen att Lorens tror på ett efterliv, men han tror på själen och det är nära nog. Men Babette? Som sett krig på nära håll. Som sett sin värld förintas. Som fått man och barn mördade. Som sett livets verkliga plågor och som inte har något annat kvar än sina tårar i det där regniga köksfönstret. Hon är en mästarkock, och säger att hon är en konstnär. Vi ser vad hon tillagar och kan bara ana oss till att förbundet mellan henne och systrarna inte är religiöst utan just systerligt. Babettes religion är mat och vin.

 

En replik återkommer, ej av en slump. Filippa håller om Babette och säger att hennes konst ska blomma i himlen och i livet efter detta ska hon få vara den konstnär som Gud ville att hon skulle vara. Men orden är inte hennes. Det är Papin, mannen hon valde bort, som sa så till Filippa en gång i tiden. ”Det vi väljer ska vi få” säger Lorens i ett tal, ”men det vi väljer bort ska vi också få tillbaka”. En serie rundgångar sker i filmen – som jag inte kan förklara i ord – men kontentan är att Babettes gästabud trots sina lyckligt religiösa människor i grund och botten är en film om smärtan i att vara vid liv, i den Bergmanska ovetskapen inför vad som väntar, och tillförsikten i att vi kan göra det bästa av våra jordiska liv medan de varar.

På tal om Bergman så finns en och annan replik i filmen som jag misstänker ska vara ett slags drift med Bergmansk dialog. Den stilla, spartanska landsbygden gör att man förstås också tänker på Carl Theodor Dreyer och hans mästerverk Ordet, som skulle kunna utspela sig i grannbyn. Inte minst eftersom att en majoritet av skådespelarna varit med i flera av Dreyers filmer.

Men det finns ingen film som liknar Babettes gästabud, kort och gott. Det är en rolig film, en komedi, men den är långsam och går djupt som ett omskakande drama. Karaktärerna är helt omöjliga att missförstå, men ändå är de mystiska. Filmen är vansinnigt vacker att se på, ändå är miljöerna helt oansenliga. Den börjar med vykortsvackra bilder på karga, jylländska fält och slutar med ett ljus som blåses ut. Däremellan ett märkligt, undflyende mästerverk som flimrar och blinkar hastigt innan den tar slut – som livet självt. Babettes gästabud är en lugn och djup film, en att bli gammal och dö med.

 

FREDRIK FYHR

 

*

babette

BABETTES GÄSTABUD

Originaltitel, land: Babettes gæstebud, Danmark.
Urpremiär: maj 1987 (Cannes).
Svensk premiär: 5 april 1988.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process & print/bildformat: 35 mm färgfilm/1.66:1.
Huvudsakliga skådespelare: Stéphane Audran, Bodil Kjer, Birgitte Federspiel, Jarl Kulle, Jean-Philippe Lafont, Bibi Andersson, Asta Esper Hagen Andersen, Vibeke Hastrup, Hanne Stensgaard, Gudmar Klöving, Therese Hojgaard Christensen, Pouel Kern, Cay Kristiansen, Lars Lohmann, Tine Miehe-Renard, Lisbeth Movin, Finn Nielsen, Holger Perfort, Else Petersen, Erik Petersén, Ebbe Rode, Bendt Rothe, Preben Lerdorff Rye, Ghita Nørby (berättarröst).
Regi: Gabriel Axel.
Manus: Gabriel Axel, byggt på Karen Blixens roman Skaebne-Anekdoter.
Producent: Just Betzer, Bo Christensen, Benni Korzen (okred), Pernille Siesbye (okred).
Foto: Henning Kristiansen.
Klippning: Finn Henriksen.
Musik: Per Nørgaard.
Scenografi: Sven Wichmann.
Kostym: Annelise Hauberg, Pia Myrdal, Karl Lagerfeld.
Produktionsbolag: Panorama Film A/S, Det Danske Filminstitut, Nordisk Film, Rungstedlundfonden.
Svensk distributör: Nordisk Film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *