Ida 3starrating

ida videosöndag

3starrating

Regi: Pawel Pawkilowski

I 1960-talets Polen reser den unga kvinnan Ida med sin alkoholiserade moster genom ödemark i Polen för att hitta sina döda föräldrars gravplats. Det är veckan innan Ida ska bli kristen nunna, och mostern Wanda har just berättat att hon egentligen är judinna.

Polens Oscarsbidrag Ida är inte ett mästerverk – det är tvärtom en ganska poserande, ytlig och frustrerande film. Men den är snygg, skickligt gjord och den ger åskådaren något att titta på, fundera över, kanske eller kanske inte bli klok på.

Vissa filmer kör på den strategin: Vi gör så lite som möjligt, men vi gör det snyggt. Förhoppningsvis kan publiken få ut något av det. Kalla det för ”halvfilmskapande”. Manusförfattaren och regissören Pawel Pawlikowski övertygade mig redan i hans förra film The Woman in the Fifth att han var bra på att göra filmer som verkar bra. Glimmande beten för de fiskar som kallas kritiker. Filmer för en publik som läst filosofi och litteratur på universitetet – som post-dockaren Pawlikowski själv.

Men det behöver förstås inte vara något fel med det. Det är ju konstfilmer som är negligerade och skräp som säljer, oavsett hur indignerade genrefilmskramare kan bli av att filmer som Ida finns och kan locka till sig frågor av en mer invecklad natur än ”undrar om zombien äter en till nazisthjärna innan någon spränger huvudet på den”.

Nazister och zombies finns i Ida också. Nazisterna är dock döda, men zombierna lever. Ödemarken är det polska 60-talet, ett tjugotal korta år från Förintelsen och huvudpersonen är den unga kvinnan Ida (Agata Trzebuchowska) som alldeles innan hon ska döpas till kristen nunna blir tvungen att hälsa på sin moster Wanda (Agata Kulesza) som berättar att Ida är judinna. När hon får höra denna informationen vill hon besöka sina föräldars grav.

”De har ingen grav” förklarar Wanda.

Men de ger sig av ändå, i vad som blir en suggestiv och stramt återhållen roadmovie i gnistrande svartvitt längs med den polska landsbygden. Wanda var en gång i tiden en högt framstående domare – påstår hon själv. Nu är hon en kedjerökande alkoholist. Hon bjuder på krass humor och torra visdomsord. Ida svarar med en ung nunnas fromma ögon och sakliga kommentarer.

Under ytan, långt under ytan, finns en naturlig kärlek mellan dem. Men det är liksom inte läge att visa känslor. Livet är inte så jäkla kul i Polen vid den här tiden. Allt är tvärtom en canvas av likgiltighet, där människor lever men ingen längre hoppas eller orkar tro på något. De mest basala drifterna finns kvar: Mat, sömn, fylla och sex.

Förhoppningen om det sistnämnda uppstår när Wanda och Ida stannar i en stad där ett band har någon slags spelning och en lokal fylls av dans och lek. Tillställningen är oglamorös och befriad från romantik, men människorna verkar glada när de dansar. Pawlikowski är mycket skicklig på att fånga retro-stämningar – The Woman in the Fifth kändes ibland som en Wim Wenders-film från 70-talet och de här sekvenserna i Ida känns som hämtade ur Milos Formans tidiga film En blondins kärleksaffär (1965) som skildrade exakt samma tid och stämning men i Tjeckien.

Medan filmen pågår får vi chans att gissa på vem Ida är och vad som pågår i hennes huvud. Kanske är hon en helt vanlig tjej, som inte vill vara nunna. När hon insisterar på att hitta sina föräldrars gravplats så säger Wanda ”Du kanske får reda på att det inte finns någon gud”. Kanske nunnelivet bara är vad hon nu råkat hamna i. Som åskådare lär vi oss inte mycket om Ida men vi ser henne. Den oprövade amatören Agata Trzebuchowska har ett lågmält sätt, förmodligen dirigerat av Pawlikowski, och framförallt ett otroligt kameravänligt ansikte som gör att hela karaktären blir ett vandrande isberg. Agata Kulesza bidrar med en extremt torr humor och en rå, luggsliten charm. Duon fungerar.

Mest av allt är Ida en visuell upplevelse. Den är gjord digitalt men i svartvitt, på det gamla standardformatet 1.33:1 (ungefär 4:3 på en TV-apparat), och två fotografer är krediterade (Ryszard Lenczewski och Lukasz Zal). För en riktig filmnörd är sådant här alltid kul att se. Dels är bilderna vackra i sig själva – men de hade varit lika vackra, om inte än mer, i widescreen. Snarare är de knepiga kameravinklarna originella och oväntade. Istället för att centrera objekt och figurer i mitten eller i sidan av bilden – som gamla filmer med detta format alltid gjorde – väljer Pawlikowski att placera människor i hörn och kanter av bilden – och låta delar av dörröppningar, stora fält i förgrunden eller stora kakelväggar ta upp centrum av bilden.

Jag blir inte klok på avsikten, men jag gillar det verkligen, och det är det tveklöst starkaste kortet i Ida, en i övrigt lite väl försiktig film. Det knasiga fotot fungerar. Det skapar en visuell logik som helt enkelt ger filmen en annan personlighet än andra minimalistiska arthouse-filmer av samma stuk.

Aldrig hintar ens Ida om att den handlar om något mer än en tjej och hennes moster på jakt efter hennes mördade föräldrar. Det är förstås inte en dålig intrig. Och jag kan inte klaga på visuella utformningen. Ändå tycker jag Ida är en film som gör det lätt för sig. Det är, av olika skäl, en bra film. Men Pawel Pawlikowski måste ju ha ett mästerverk i sig, och Ida är inte det mästerverket. Det är 82 stillsamma minuter som inte riktigt liknar några andra, dock, och det är gott nog.

FREDRIK FYHR

 

*

ida

IDA

Originaltitel, land: Ida, Polen/Danmark/Frankrike/Storbritannien.
Urpremiär: 30 augusti 2013 (Telluride Film Festival).
Svensk premiär: 24 oktober 2014.
Speltid: 82 min. (1.22).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alan Cumming, Garret Dillahunt, Isaac Leyva, Frances Fisher, Gregg Henry, Jamie Anne Allman, Chris Mulkey, Don Franklin, Kelli Williams, Alan Rachins, Mindy Sterling, Doug Spearman, Randy Roberts, Michael Nouri, Jeffrey Pierce, Louis Lombardi, Clyde Kusatsu, Donna W. Scott.
Regi: Pawel Pawlikowski.
Manus: Pawel Pawlikowski, Rebecca Lenkiewicz.
Producent: Eric Abraham, Piotr Dzieciol, Ewa Puszczynska.
Foto: Ryszard Lenczewski, Lukasz Zal.
Klippning: Jaroslaw Kaminski.
Scenografi: Marcel Slawinski, Katarzyna Sobanska-Strzalkowska.
Kostym: Ola Staszko.
Produktionsbolag: Opus Film, Phoenix Film, samprod. Canal+ Polska, support. City of Lodz, DFI, Eurimages, Polski Instytut Sztuki Filmowej, Portobello Pictures.
Svensk distributör: Folkets Bio.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *