Interstellar 3starrating

interstellar

3starrating

Regi: Christopher Nolan

I framtiden har en naturkatastrof förvandlat Jorden till ett bondesamhälle där mänsklighetens odds långsamt blir sämre. Ingenjören och ex-piloten Cooper (Matthew McConaughey) blir astronaut i ett NASA-projekt: Att resa genom ett maskhål bortom Saturnus för att utforska nya galaxer och hitta nya världar för människan att bo i. Bakom lämnar han sig sin familj, som han kanske aldrig får se igen. I rymden blir han och besättningen dock varse att tid verkligen är något relativt, och Cooper misstänker hela tiden att han är mycket nära en mystisk, revolutionerande upptäckt om tid och rum.

En sfär är detsamma som en cirkel i tre dimensioner. En rund, vagt bullformad gröt som glimmar ute i Universum i gröna och gula färger – obegriplig, men så bländande att man gärna åker rakt in i av ren äventyrslusta.

Det är en av många saker som förklaras med rasande fart och bara i förbifarten i Interstellar, där Christopher Nolan tar avstamp med jetbränsle för att nå sina kosmiska ambitioner. Det är en snurrig film, som skiftar – mustigt och glimmande hela vägen – mellan ett esoteriskt mästerverk och en klonkig, tungfotad maskin till film.

Jag vill tidigt poängtera att jag inte tänker tala mycket om intrigen i Interstellar för det skulle inte tjäna något till; det mesta vore spoilers och vart ska man ändå ens börja? Först och främst är filmen ett rymdäventyr, och som ett rymdäventyr är det imponerande. Jag skulle verkligen vilja gilla den ännu mer – men så är det alltid med Nolans filmer. Han har ett sätt att fixera vid närbilder, och förstärka allt som händer med dramatisk musik signerad Hans Zimmer, som gör att man darrar inför varje bild. Instinkten är att dras med i filmen och älska allt.

Sedan går man och börjar ställa frågor, och förstör allt.

För att bli klok på Interstellar är inte det lättaste. Det är en gränslöst entusiastisk film som aldrig bestämmer sig för vad den vill och sedan försöker övertyga oss om att det är poängen med den. Här trängs new age-flum med (vad som verkar vara) trovärdig vetenskap och direkt mumbo jumbo – det är en existentialistisk skräckfilm utan monster; en realistisk sci-fi och ett orealistiskt serietidningsäventyr. Filosofiska spekulationer om alltings alltinghet trängs med Spielbergs emotionalism. Storyn börjar som en sak men intrigen skiftar sedan mystiskt och går igenom olika formationer – hoten blir flera och olika, som i en schizofren persons huvud. Effekterna storslagna, ljudet öronbedövande och det mesta – faktiskt – nästan omöjligt att slita blicken från.

Liksom Gravity och den underskattade Prometheus är Interstellar en film som visar rymden som en exceptionellt vacker och överväldigande farlig plats – det är en film om människan på en kosmisk skala och det dånar om varje bild och ljud; även den kompletta tystnaden. Man bör se filmen på bio för att få korrekt upplevelse.

Men ju mindre frågor man ställer desto bättre är det, som sagt.

Och som vanligt har jag en hel del egna problem med Nolans sätt att göra film. Jag har aldrig blivit klok på hans varken-eller-filosofier, den ängsliga oviljan att hålla sig till saken, den osköna och överdrivet förklarande berättarstilen. Den trånga visuella looken som inte ens fotografen Hoyte Van Hoytema riktigt kan råda bot på – sättet Nolan inte har en enda sak att berätta i bild och istället låter hela filmen pågå i en flora av exposition där:

A) folk pratar på coolt prat-språket för att förklara Vad Filmen Handlar Om så att Alla Förstår

B) folk förklarar in i minsta detalj saker vi inte behöver få förklarade, ofta på bekostnad av snygga bilder och tystnader,

C) folk babblar fult och långtråkigt om vad som händer i intrigen för att Nolan, som sagt, inte kan filma något på ett förklarande sätt. Här finns åtminstone tre scener där folk faktiskt står vid en whiteboard och förklarar för oss i publiken vad som ska hända, som på en föreläsning. ”Great Scott!” som de säger i Tillbaka till Framtiden-filmerna.

Det är det andra. Det bor en liten nördig skolpojke i Nolan som gör att Interstellar blir som ett Tintin-äventyr där alla är Professor Kalkyl. Med centrum i ex-piloten, farmaren och tvåbarnsfarsan Cooper (Matthew McConaughey) vill han med iver berätta sin Spielbergska emotionella film, den stora tårdryparen – det finns säkert tio scener där karaktärer inte bara gråter utan storbölar, och pratar om kärlek som man vanligen bara hör DiLeva göra.

Men ärligt talat så känns det aldrig mycket. Faktum är att de stora sentimentala stråken i filmen känns lite fejk, liksom något mer teoretiskt. Som att Nolan tänkt: Människor har känslor=människor gråter. Men det finns inget riktigt liv i karaktärerna. De liknar inte människor man ser på daglig basis. De är ideala rollfigurer för filmer – pappfigurer som kommer med klyschiga dialoger (och Cooper har förstås en död fru för säg den huvudperson i en Nolan-film som älskar en levande kvinna).

Tillsammans med astronautkollegorna Amelia (Anne Hathaway), Romilly (David Gyasi) och Doyle (Wes Bentley) är Cooper en figur som bäst fungerar som hjälte i ett rymdäventyr – mindre bra är han som riktig människa. Men, det är klart, Nolan vinner en del billiga poäng genom att ständigt filma McConaughey när han gråter så kanske publiken kan hypnotiseras till att bli berörd. Anne Hathaway gråter mindre i filmen, men å andra sidan så fick nog alla nog efter Les Miserables.

Det är ett gigantiskt kärleksbrev till människan som varelse – kanske det mest oromantiska jag läst. Det är en klassiskt amerikansk sentimental Hollywood-film – kanske den kallaste jag sett. Bara när karaktärer babblar teknobabbel känns det som att Nolan bryr sig på riktigt.

Och det är förstås där filmen levererar starkast.

När allt kommer omkring är det viktigaste med en film som Interstellar att den skapar känslan av att vi är med på en expedition, att vi utforskar rymden och baxnar inför vad vi ser. Här har vi en film där människor reser i rymden och det känns som att vi är där med dem. Filmen har scener av sann skräck och hisnande skönhet – när vi står öga mot öga med svarta hål, eller glimmande revor i tid och rum, då är Interstellar nästan äckligt effektiv. De gigantiska bilderna på planeter – och svepningarna över dess ytor – parerat med de täta närbilderna inifrån rymdskepp och andra trånga utrymmen fungerar oerhört effektivt. Känslan av att vara på en plats där en timme är sju år på Jorden är fasansfullt påtaglig och ångestframkallande.

De mer mystiska elementen av filmen är också fina. De få ögonblick av ambivalens och osäkerhet – detta som Nolan hatar så – är starka. Jessica Chastain dyker upp, för första gången i filmen, med en oväntad stämning av fasa, som skulle passa i en spöklik rysare.

Om henne kan vi säga att hon befinner sig på Jorden, som i denna film är en plats i framtiden där ett slags eko-samhälle byggts upp efter, antar vi, någon form av global katastrof. Den ”efter klimatförstörelsen”-värld som Nolan bygger upp här är fascinerande och övertygande, nästan lika intressant som allt annat i filmen och skulle säkert kunna rymma flera TV-serier.

Och så älskar jag stämningen av apokalyps och undergång – den gudlösa tystnaden i vilka våra hjältar kämpar där ute i rymden, mot odds som blir grymmare och grymmare medan universum med alla sina potentiella världar tiger, och tycks se på, i sin oändlighet.

Det finns alltså ögonblick av sann filmmagi i Interstellar.

Sedan finns det storyn, som är lite svår att beskriva. Ibland menar man sådana kommentarer på ett bra sätt, men jag menar det på det mindre bra sättet. Nolan, som alltid känner sig manad att förklara varenda liten detalj av sina berättelser, har gett sig själv alldeles för mycket att bita i. Filmen börjar som ett mänskligt drama – med en fin skildring av Coopers pappaliv med sina sympatiska barn, och fina biroller från morfar (John Lithgow) och Nolan-veteranen Michael Caine – och fortsätter som en öronbedövande, realistisk skildring av en rymdresa, vilken – någonstans på vägen – förvandlas till ett rymdäventyr som inte alls är speciellt realistiskt utan, liksom Prometheus, mer underhållande än logiskt.

Detta verkar gå helt emot de principer som filmen började med. Å andra sidan byter Nolan oavbrutet perspektiv på konflikt och skurk: Den-och-den personen visar sig ha ljugit och det ligger till på det-och-det-sättet – Nej vänta! Det var så-och-så det var, redan från början! Men vänta, nu kommer ditt-och-datt och här-och-där. Nolan nöjer sig inte med att berätta en (1) historia. Det måste komma en twist i kvarten, tills man nästan tror att Cooper ska vakna i sin säng och allt bara var en dröm. Vid tredje akten klipper Nolan frenetiskt, och fult, mellan rymden och Jorden på ett sätt som föreslår att de två sakerna hör ihop – men det vet vi ju redan att de gör, och klippningen känns snarare slarvig och ryckig än noggrann och genomtänkt.

Ambitiösa rymdfilmer av det här slaget måste förstås ha en passage mot slutet som kommunicerar med Stanley Kubricks År 2001: Ett rymdäventyr (1968) – en punkt när saker blir riktigt flummiga och vi åker huvudstupa in i Alltings Alltinghet. Så även Interstellar – men jag ska inte avslöja för mycket, utan bara påstå att de flesta trådar som Nolan lägger upp i början knyts ihop i slutet på flummiga, men märkligt tillfredsställande sätt.

Allt förklaras därmed inte – och vissa saker förklaras alldeles för bekvämt medan andra intressanta trådar visade sig vara ovidkommande för storyn. Det är ganska märkligt med tanke på att filmen är praktiskt taget tre timmar lång. Min åsikt är förstås självklar: Med färre scener där folk oavbrutet står och pratar hade Nolan kunnat kultivera sina idéer på ett fullkomligt sätt. Som det är nu ser vi en självsäker och stabil ensemble – där McConaughey har sin mojo intakt i fronten – men de kämpar rätt hårt med att fylla i karaktärsluckorna själva (och då håller de ändå aldrig tyst!).

I slutändan är Interstellar som en storartad, underhållande, omskakande dröm som man glömmer stora delar av och inte kan pussla ihop efteråt. Och även om man tycker sig förstå vad man drömt så verkar det inte spela så stor roll.

Har Nolan ett verkligt problem som berättare så är det hans intellektuella förvirring; sättet hans filmer aldrig verkar kunna spela roll på något annat sätt än som fejk-djup underhållning. Som i hans (tycker jag) överskattade Dark Knight-filmer så hoppas det hage mellan olika politiska och moraliska implikationer i Interstellar. Apokalyps är coolt, människans överlevnad är också cool. Växthuseffekten är dålig men att bry sig om Jorden är också dåligt. I början av filmen ser Cooper ner på de politiskt korrekta ekologer som styr världen men han vill gladeligen överge sina barn för att rädda planeten. Inte mycket av det filmen antyder hänger ihop.

Medan sådant mest var små irritationsmoment i en story som utspelar sig i Gotham City så är det mer krångligt i Interstellar – en film om människans överlevnad, men också en film vi inte alls förstår varför Nolan velat göra.

Men, hursomhelst, Interstellar är Den Storslagna Bioupplevelsen förkroppsligad och den har enskilda stunder som är helt oförglömliga. Medan filmen som helhet är som en frustrerande kameleont som tycks göra allt för att irritera mig så var jag ändå fascinerad av det mesta, och jag stirrade storögt på en del scener vars storslagenhet är som ett gap som verkar kunna äta publiken hel.

Jag tycker, likt många som gnäller på Nolan, att hans Memento (2000) och The Prestige (2006) var riktigt bra filmer. Det Nolan har gjort sedan dess har varit blaffigare, mer ”episkt”, men också rörigare, krångligare, fulare, mer pretentiöst, konstlöst och ytligt.

Den stora skillnaden är att Interstellar har stora planeter och oändlig rymd som den skildrar med skräckinjagande bravur. Vill man då se en blaffig och episk rymdfilm så är Interstellar onekligen otrolig nog. Det må vara en röra, men det är en vacker röra.

 

FREDRIK FYHR

 

*

itst

INTERSTELLAR

Originaltitel, land: Interstellar, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 26 oktober 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 7 november 2014.
Speltid: 169 min. (2.49).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, 65 mm/35 mm, 70 mm, D-Cinema/2.35:1, 2.20:1 (70 mm).
Huvudsakliga skådespelare: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Wes Bentley, Jessica Chastain, Matt Damon, David Gyasi, Mackenzie Foy, Elyes Gabel, Michael Caine, Casey Affleck, Topher Grace, Ellen Burstyn, John Lithgow, Collette Wolfe, Leah Cairns, David Oyelowo, Bill Irwin, Josh Stewart, William Devane, Jeff Hephner, Timothée Chalamet, Lena Georgas, Liam Dickinson.
Regi: Christopher Nolan.
Manus: Christopher Nolan, Jonathan Nolan.
Producent: Christopher Nolan, Lynda Obst, Emma Thomas.
Foto: Hoyte Van Hoytema.
Klippning: Lee Smith.
Musik: Hans Zimmer.
Scenografi: Nathan Crowley.
Kostym: Mary Zophres.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Warner Bros, Legendary Pictures, Syncopy, Lynda Obst Productions.
Svensk distributör: Fox/Warner.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *