The Homesman 3starrating

homesman

3starrating

Regi: Tommy Lee Jones

En pionjärkvinna ger sig av på en månader lång resa när hon transporterar tre galna kvinnor i en kortege från Nebraska till Iowa. Hennes enda hjälp kommer från en sluskig man som bara bryr sig om pengar.

Västern är kall och jävlig i The Homesman, ett existentiellt Western-drama i regi av Tommy Lee Jones. Senast han regisserade något var för åtta år sedan – också det var en typ av Western, The Three Burials Of Melquiades Estrada, men den fick ingen publik och Jones har legat lågt sedan dess.

Vad jag förstår – att döma av skvallret – är Tommy Lee Jones en svår person att ha att göra med; självgod och offensiv till sättet, ökänd för att under inspelningar psyka skådespelare han anser vara sämre (och oftast yngre) än honom själv, och med en mycket lättsårad stolthet. Det är därför ingen överraskning att han lade regisserandet på hyllan efter att hans första film floppade. Säkerligen måste det ha varit alla andra det var fel på.

Men sanningen är att Tommy Lee Jones inte är en begåvad regissör och där The Homesman i alla andra avseenden är en storartad film förstörs den av ett diffust berättarperspektiv, en emotionell dimmighet och tydliga tekniska bortfall i berättandet. Jag kan förstå att Tommy Lee Jones vill. Men han kan inte speciellt bra.

De som främst kopplar film till berättelser och skådespeleri, och undrar vad som är just regi i en film, kan med fördel se The Homesman. Absolut allt annat är bra i den – inte minst är den grundläggande historien, byggd på en roman, så bra att jag måste rekommendera den – men regin haltar; sorteringen av information, direktionen av åskådarens blick, rytmen, blandningen av känslor och idéer, själva organiseringen av skådespelarna, storyn, fotot och detaljerna som gör att vi förstår allt som händer.

Det Jones mer än något annat verkar vilja att The Homesman ska vara är en karg och långsam Western av klassiskt snitt. Ett stycke americana som John Ford skulle ha varit stolt över.

Och fotot (Rodrigo Prieto) och skådespeleriet är så bra att filmen fungerar, om än inte lika bra som den hade kunnat göra. Hilary Swank spelar till exempel en ensam, rättrådig, gudfruktig kvinna som i dessa hårda miljöer söker sig en man, mest av rent ekonomiska skäl – men alla tycker hon är för ful och bossig. Det är som det är. Hårda bud.

Hon tar på sig uppdraget att köra tre galna kvinnor – spelade av Miranda Otto, Grace Summer och Sonja Richter – i en kortege mot Iowa. Tommy Lee Jones spelar själv George Briggs – kusken, en något alkoholiserad ynkrygg som bara är intresserad av pengarna han ska få för mödan. När Sergio Leone gjorde Den gode, den onde, den fule (1968) var det karaktärer som Briggs som var ”den fule”.

De ”galna” kvinnorna kan, med moderna ögon, diagnostiseras. En av kvinnorna har blivit dement. De två andra lider av schizofreni, förmodligen utlöst av trauman i hemmet.

Men detta är ett primitivt landskap. Kvinnorna kastar sina barn i utedasset och guden i himlen tittar osynligt på. En galen kvinna är inget att ha, det är den oskrivna regeln: De kan inte ta hand om hushållet, de kan inte ta hand om barn, ingen vill komma nära dem. Deras män ser sig omkring med oro och skam och vet inte vad de ska göra. En av dem är dansk och spelas av David Dencik – den formidable skådespelaren som här pratar engelska med dansk brytning.

Briggs och Mary Bee, som Swanks karaktär heter, ger sig av på en månader lång färd som snart förvandlas till en existentiell stäppfärd bland mordiska indianer och skövlade barnagravar. En kamp mellan de två blir snart tydlig, om än i skuggorna. Mary Bee tror på hederlighet i världen – ömhet och värdighet. George Briggs är där för tre hundra dollar. Mary Bee vill att han ska veta att det han gör – genom att hjälpa dessa tre kvinnor till en förmyndares trygghet – kan vara det finaste han gör i livet. George Briggs: ”It could be three hundred dollars”.

Det är en bitter film, med en extra besk twist som ingen lär se komma. Jones har varit med och skrivit manuset byggt på en bok av Glendon Swarthout – Det är en tät berättelse, full av nyanser och komplexa omständigheter, och till sist är det en berättelse om dragkampen mellan tron på högre värden, principer och ideal, kontra tron på ingenting alls annat än sin egen överlevnad. Det är lätt att tro på det senare, men det kräver verkligt mod att tro på det förra. Å andra sidan, man slipper om man vill.

Det är en så oerhört vacker film, och berättelsen så överraskande och märklig, att den fungerar på en basal nivå. The Homesman är ingenting för den som vill ha Western-action, men det är den som vill ha en kontemplerande, filosofisk berättelse som rör sig i makligt snigeltempo och på vägen bjuder på flera kusliga effekter; en poetisk blandning av det vackra och skräckinjagande – det ihåligt meningslösa och den vagt formulerande möjligheten till något bättre. Men det finns inget lyckligt slut.

Det är också en ojämn och obekväm film; onödigt dimmig och bristfälligt gjord. I synnerhet i filmens första tredjedel, när vi bör få veta vad filmen handlar om, faller information bort till höger och vänster så att vi bara gradvis pusslar ihop vad som faktiskt händer i filmen. Man skulle kunna tro att detta är en medveten strategi, men oavsett om det är det eller inte så fungerar det som amatörmässigt slarv och inte som en precis vision.

The Homesman är alltså något så sällsynt som en förstklassig produktion styrd av okvalificerade händer. Andra regissörer hade gjort filmen till något liknandes ett mästerverk. Som det ser ut nu är kanterna för trubbiga, helheten för splittrad och man ser och minns filmen som genom en dimma – och inte en dimma som är spännande och mystisk, utan en dimma som är i vägen.

Ändå har filmen en publik där ute. Det är en liten publik, men den finns. The Homesman går att rekommendera i synnerhet till de människor som vill utmana sin tro – sin tro på vad det nu må vara. I kärnan finns en berättelse om vår tid på planeten och vad vi väljer att tro, och inte tro, och resultaten av våra val. En berättelse som vågar erkänna att man kan sitta där med tomma händer, oavsett hur ofta man vänder andra kinden till. Men också att det inte finns något guld att hämta för en egen lyckas smed.

FREDRIK FYHR

 

*

hmm

THE HOMESMAN

Originaltitel, land: The Homesman, USA/Frankrike.
Urpremiär: 18 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 5 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 7 november 2014.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, Super 35, F55 RAW 4K; DI/35 mm,  D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tommy Lee Jones, Hilary Swank, Grace Gummer, Miranda Otto, Sonja Richter, David Dencik, John Lithgow, Tim Blake Nelson, James Spader, William Fichtner, Jesse Plemons, Evan Jones, Hailee Steinfeld, Meryl Streep.
Regi: Tommy Lee Jones.
Manus: Tommy Lee Jones, Kieran Fitzgerald, Wesley A. Oliver, byggt på romanen av Glendon Swarthout.
Producent: Luc Besson, Peter Brant, Brian Kennedy.
Foto: Rodrigo Prieto.
Klippning: Roberto Silvi.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Merideth Boswell.
Kostym: Lahly Poore.
Produktionsbolag: EuropaCorp, Ithaka, Javelina Film Company.
Svensk distributör: Scanbox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *