Regi: Don McKellar
Befolkningen i en liten ekonomiskt krisande fiskarby måste ”förföra” en ung läkare till att bosätta sig på byn och bli deras faste läkare, annars väntar ekonomisk undergång.
Även om det är en kanadensisk film så känns The Grand Seduction som en feel-good stöpt direkt efter den brittiska 90-talsmodellen: Ni vet, från Allt eller inget (1997) fram till Billy Elliot (2001) ungefär. Gamla hederliga sosse-feel-goods om den okultiverade arbetarklassen som, för att överleva, hamnar i en situation där de måste Göra Något åt sin situation genom Ett Stort och Lite Pinsamt Projekt.
Filmen börjar med en nostalgisk prolog om hur det var förr i tiden i fiskarbyn i Newfoundland, där filmen utspelar sig, där männen levde på fisket och levde dag för dag med slit och väl förtjänade pengar och hederlig gammal missionärsställning med frugan efter kvällsnyheterna.
En kontrast till vår tid då fisket inte blivit lönsamt och alla mest lever på välfärdsbidrag, skötta av den där lömska byråkratin som de där borta i stan sköter. Staden är St. John, på sjuttio tusen invånare, men de kallar det ”the town”.
Allas vår vän Brendan Gleeson har huvudrollen – och en av flera anledningar till att filmen fungerar så bra som den gör är skådespeleriet. Gleeson har en fullständigt genuin och naturlig karisma och han kan förgylla praktiskt varje bildruta i vilken film som helst.
Murray, som Gleesons karaktär heter, är en av få män som engagerar sig för fiskarbyns framtid, tillsammans med den lokala gamla kufen (Gordon Pinsent) och den mesige bidragsutdelaren (Mark Critch). Man har nu insett att byn kommer hamna i finansiell ruin om de inte kan landa ett kontrakt på en fabrik – vilket i sin tur kräver att de har en läkare i byn. Vilket de inte har.
En ”slump” gör att de efter åtta läkarlösa år, just nu när de behöver en, får den unge Dr. Lewis (Taylor Kitsch) på en prövanställning i en månad. Alla i byn måste nu samarbeta för att skapa illusionen att de är en gemytlig liten Skärgårdsdoktorn-idyll där alla gillar cricket (Lewis är nämligen en professionell cricket-spelare).
Alla förutsägbara scener följer: Lewis ser sig omkring och försöker göra sig hemmastadd i byn medan alla går runt som på het gröt, ler och nickar och iscensätter diverse långsökta spex där de ska övertyga honom om att han borde stanna i byn för gott. Under ytan av de myspysiga scenerna ser vi feel-good-strukturerna lägga upp sina nät: Hur, och när, ska Lewis förstå att hans fru (som vi aldrig får se) inte är något att ha och när ska han falla för den osminkat attraktiva tjejen (den enda unga kvinnan i hela byn?) som står bakom kassan på den lokala butiken?
Sådana här filmer fungerar beroende på hur fin och genuin känsla de lyckas förmedla. The Grand Seduction är i det avseendet inte pjåkig: Det är faktiskt en gammal hederlig, myspysig sentimentalitet som filmen prunkar upp, inte minst tack vare ett gloriöst foto (Douglas Koch) som ofta är snäppet vackrare än det behöver vara.
Men också är skådespelarna finfina – alltifrån gubb-kufarna som dricker whiskey på krogen, till de söta tanterna som har syjunta och sköter saker som tapeterna på huset där Lewis bo (ja, könsuppdelningen är naturligtvis uråldrig) – och Taylor Kitsch fungerar inte så illa som figuren som ska vara en vandrande kombo av ungdomligt sex-appeal och svärmorsdrömliga nice-guy-vibbar. Jag har anat denna söta kvalité hos Kitsch ända sedan han riskerade livet för att ge en tjej en burrito i början av den där hemska sänka skepp-filmen för några år sedan.
Även om man kanske vet bättre så blir The Grand Seduction aldrig tråkig. Om det nu finns något som med gott samvete kan kallas för en oförarglig fredagsmysfilm så är det denna. Liksom många sådana filmer är den för lång för att vara så förutsägbar. Förr eller senare måste förstås trådarna knytas samman på helt uppenbara sätt – och vi får våra obligatoriska ”moll-moment” innan det självklara lyckliga slutet – och då är det inte utan att man önskar att filmen bara kunde rappa på. Men jag kan inte heller ljuga och säga annat än att jag såg filmen från början till slut utan att bli uttråkad. Vilket måste vara ett någorlunda gott betyg på en sådan här film.
Naturligtvis skulle jag kunna vara hårdare mot den om jag skulle ta på mig andra glasögon än de rent tekniska. Den är politisk passiv på ett lite deppigt sätt. Arbetarklasen trivs med sina brutna ryggar och det ifrågasätts aldrig att karaktärerna buggar Lewis telefon á la De andras liv – självklart blir lite rumpor smiskade i förbifarten också, för det där med sexism är ju inte så noga.
Det är alltså en ganska typisk film av sitt slag, men den fångar åtminstone idén om en kultur som existerar idag och den är snäll, välgjord, välspelad och finstämd. Det är ingen film som går till historien, men när den är slut är det inte omöjligt att man sitter och småler lite grann. Eller inte. Det beror på hur mycket av en torsk man är på mysiga fiskargubbar, gamla filmkonventioner och underhållande populism.
FREDRIK FYHR
*
THE GRAND SEDUCTION
Originaltitel, land: The Grand Seduction, Kanada.
Urpremiär: 8 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 12 november 2014 (DVD).
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: SxS; DI 2K/D-Cinema/1.78:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brendan Gleeson, Taylor Kitsch, Liane Balaban, Gordon Pinsent, Anna Hopkins, Rhonda Rodgers, Mary Walsh, Matt Watts, Carly Boone, Mark Critch, Cathy Jones, Peter Keleghan, Steve O’Connell, Sean Panting, Pete Soucy.
Regi: Don McKellar.
Manus: Michael Dowse, Ken Scott.
Producent: Barbara Doran, Roger Frappier.
Foto: Douglas Koch.
Klippning: Dominique Fortin.
Musik: Maxime Barzel, Paul-Étienne Côté, Francois-Pierre Lue.
Scenografi: Guy Lalande.
Kostym: Denis Sperdouklis.
Produktionsbolag: Max Films Productions, Morag Loves Company.
Svensk distributör: Universal/Sony.