The Hunger Games: Mockingjay – Part I 2starrating

mockingjay1

2starrating

Regi: Francis Lawrence

Efter att Hungerspelen upplösts slår sig Katniss Everdeen ihop med rebellerna, som samlar sig mot det diktatoriska förtrycket från president Snow för att befria Pandem. (Ja, du måste se de två andra för att förstå vad jag pratar om).

Till och med för en som inte var något fan av de två föregående Hunger Games-filmerna så är den tredje en besvikelse. Som del av en övergripande berättelse ger den mycket lite vi inte redan vet, och som fantasy-äventyr innehåller den väldigt mycket av sånt vi redan sett.

Det är faktiskt en oväntat tråkig film, rentav. I ett nötskal består den av en serie scener där karaktärer pratar om vad de måste göra, och vad som måste ske, men utan att de faktiskt gör någonting. Det är ett ordrikt, tungfotat manus som praktiskt taget bara består av förklarande dialoger och filmen har en opersonlig TV-seriekänsla över sig. Där de första filmerna hade varsin egen attityd så känns Mockingjay som en film utan karaktär (vilket inte blir bättre av att ett ”part I” ingår i den redan fula titeln); det är bara fortsättningen på Catching Fire, utan vidare. Man hade kunnat klippa ihop filmerna utan att någon skulle märka någon skillnad.

Liksom Catching Fire led av ”mellanfilmssjukan” har Mockingjay ett annat inneboende problem: Den är sista delen av en fantasy-trilogi som handlar om ett uppror. Det betyder att man vet ungefär hur allt kommer att sluta. Man har ju sett återkomsten av en och annan Jedi och Konung i sina dagar.

Det bästa en sådan film kan göra är att satsa på extra allt och dundra på med så mycket hästkrafter den bara kan för att vinna över sin publik med ett rent bombardemang av pathos, effekter och påkostad action.

Hade man huggit ner Suzanne Collins tredje bok till en längre fantasy-krigsfilm hade den kunnat vara den filmen. Istället har man satsat på nörd-service och säkra pengar – More is more. Två filmer är alltid bättre än en.

Men jag undrar om några andra än de mest inbitna fansen – som redan stormat midnattsvisningarna – kommer ha mycket att hämta här. Vi andra vill ju bara se en saga komma i mål. Det sista delen i en trilogi inte vinner på är att försöka bygga upp spänning – genom jättemycket exposition och prat – när vi redan väntar på finalen från början. Vi vet redan vad konflikten är! Ge oss lite action nu! Men – surprise, surprise – vi får vänta till ”Part II” för katharsis.

Vid det här laget är vår situation standard-artad i fantasy-sammanhang: Den stora onda supermakten (ledd av en dekadent Donald Sutherland) härskar med tyranni över vår hypotetiska värld och dödar tio tusen triljardes oskyldiga män, kvinnor och barn till höger och vänster – men upproret är igång och rebellerna är samlade. Givetvis cirkulerar filmen kring den motvilliga hjälten Katniss Everdeen – vars ledsna hundansikte Jennifer Lawrence nu behärskar i sömnen (bokstavligt talat, eftersom det finns flera scener när hon vaknar av mardrömmar).

Rebellgruppen, från det som tidigare sagts vara det utplånade ”Distrikt 13” (jag tänker inte gå in på mytologins detaljer), leds av en kylig president spelad av Julianne Moore – hon har det fåniga namnet ”president Coin”, vilket fick mig att tänka på Super Mario Bros.

Liksom i de tidigare filmerna finns inte så mycket humor, trots att karaktärerna heter jättetramsiga saker, och liksom i de tidigare filmerna är estetiken en ganska osmaklig gröt av andra världskriget-kitsch. Världen vi ser är en ”mystopi” – en mysig dystopi (är inte det ett begrepp än?). Rebellgruppen är inte något vidare trevligt gäng – där Donald Sutherlands onda imperium symboliserar en slags dagis-variant av Mussollinis Italien så är president Coin mer av en Lenin-figur som tycker att alla människor är lika (lite) värda och leder sina oglada rebeller, alla iklädda fula overaller, i en bunkervärld där det inte är tillåtet att dricka alkohol eller – flämt! – kaffe. (Jag skulle hellre leva i en fascistdiktatur än inte få dricka kaffe!)

Eftersom detta är en Young Adult-film så ingår det i paketet att Katniss ska vela mellan sina två män – den militante Gale (Liam Hemsworth) eller den mesiga Peeta (Josh Hutcherson) som hålls fången i Sutherlands onda huvudstad och bara syns i tvetydiga propaganda-intervjuer där han tycks ha bytt sida. Katniss vet inte om hans tårar – när han ber henne lägga ner sina vapen – är äkta eller inte, och det är vid dessa få stunder av ambivalens som Mockingjay är spännande att se på.

Potential finns också i scenerna där vi får se rebellernas propaganda-ministerium – för de ”goda” använder samma kommersiella knep som de ”onda”; istället för att delta i flashiga talkshows så blir nu Katniss huvudperson i sin egen dokusåpa, typ, där alla kan se henne leda upproret; bakom spakarna för detta projekt finns PR-karaktärerna från förr (Woody Harrelson, Elizabeth Banks och Jeffrey Wright) samt den spöklike Philip Seymour Hoffman, som filmen är tillägnad.

Men allt – hela filmen, faktiskt – är ett fasligt slöseri på timmar och minuter. Det är uppenbart att det vi ser på är början och upptakten på en narratologisk intrigkurva (det vill säga: intrigen till boken Mockinjay) men det tar slut just när det börjar hända saker – vi får bara ett par generiska spänningsmoment mot slutet, med många snodda detaljer från Alien (1979) och Aliens (1986), och en anfallsplan som man listar ut utgången på snabbare än Admiral Ackbar hinner säga ”It’s a trap!”

Mycket lite av det som händer i filmen behöver ta så här lång tid. De karaktärsutvecklingar som sker mellan Katniss och de andra karaktärerna skulle man kunna lösa i ett par kortare scener och på två och en halv timme (denna film är lite mer än två) hade man kunnat satsa på en mycket mer livlig och energisk film.

Istället är Mockingjay som en två timmar lång version av den där scenen i Jedins återkomst (1983) när rebellarna diskuterar hur deras anfallsplan ska se ut. Inte ens skådespelarna verkar uppriktigt talat känna så mycket mer än sista andningen. Alla är på autopilot, inklusive Jennifer Lawrence som filmen igenom bara får två saker att göra: Reagera på saker och gråta.

Filmen är förstås en säker inkomstkälla för produktionsbolaget Lionsgate och säkert kommer Mockingjay, i business-kretsar, landa som filmen som (tillsammans med Peter Jacksons kommande Hobbit-film) räddar ett i övrigt knapert box office-år. Och jag antar att fansen kommer ha helt andra saker att prata om än de saker jag nämnt i den här recensionen.

Det finns onekligen något intressant med en sådan hype och hysteri kring en berättelse som till stor del handlar om propaganda och marknadsföring – men Mockingjay är uppriktigt talat inte en tillräckligt kul film för att jag ska gå igång.

 

FREDRIK FYHR

 

*

mo

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART I

Originaltitel, land: The Hunger Games: Mockingjay – Part I, USA.
Urpremiär: 10 november 2014 (London).
Svensk premiär: 18 november 2014 (midnattsvisning). 19 november 2014.
Speltid: 123 min. (2.03).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman, Julianne Moore, Willow Shields, Sam Claflin, Elizabeth Banks, Mahershala Ali, Jena Malone, Jeffrey Wright, Paula Malcolmson, Stanley Tucci, Natalie Dormer, Evan Ross, Elden Henson, Wes Chatham, Sarita Choudhury, Stef Dawson, Patina Miller, Robert Knepper.
Regi: Francis Lawrence.
Manus: Peter Craig, Danny Strong, efter romanen Mockingjay av Suzanne Collins (äv adaption).
Producent: Nina Jacobson, Jon Kilik.
Foto: Jo Willems.
Klippning: Alan Edward Bell, Mark Yoshikawa.
Musik: James Newton Howard.
Scenografi: Philip Messina.
Kostym: Kurt and Bart.
Produktionsbolag: Lionsgate, Color Force.
Svensk distributör: Nordisk Film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *