Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Good Lie

THE GOOD LIE

2starrating

Regi: Philippe Falardeau

Berättelse om flyktingar från Sudan som kommer till USA för att skapa nya liv.

Det finns bra vilja i The Good Lie men bara dåligt filmskapande. Fast ska jag vara ärlig så vet jag inte hur bra viljan är heller – det är en sådan där film om ”afrikaner” som kommer till USA och ska bli del av den vita västvärlden. Stereotyper ska utmanas på båda sidor men eftersom de vita västvärldsmänniskorna gjort The Good Lie så sitter filmens hjärta fast i en knepig sits den inte kan komma ur: Hur göra en film om afrikaner utan Gudarna måste vara tokiga-humor, när det är den enda humorn man vet hur man använder i sådana här filmer?

Resultatet blir minst sagt tveeggat och The Good Lie blir en väldigt obekväm film, blott ”inspirerad” av verkliga händelser, där fasansfulla saker skyls över märkligt lindrigt för att ersättas med humorn i att see Reese Witherspoon bli kallad ”stor, vit ko” som en komplimang. (”Jag har blivit kallad värre saker” säger hon, och gör det ännu värre).

De verkliga händelserna som filmen är ”inspirerad” av är saker som är så hemska att filmen har svårt att förvandla dem till stoff för ännu en American Dream-berättelse, om hur även de som är svårast utsatta nog ändå (väl?) kan lyckas med att uppnå sina drömmars mål i USA. Det blir en svår balansgång som försöker hålla ett nyktert perspektiv så gott det går. Men i grund och botten är det en falsk film. Det bara är så.

När byar skövlades i norra Sudan lämnades tusentals barn föräldralösa. Barnen gick tillsammans, tusentals kilometer ut ur landet, och många av dem dog på färden på sätt som filmen inte behagar gå vidare in på. Därefter fastnade de i FN:s flyktingläger i årtionden, tills de (som i det här fallet) belönades med en biljett till USA.

Det första problemet med filmen är omedelbart: Vi får se dessa byar skövlas på ett påtagligt ”snällt” sätt, och färden som barnen vandrar går på tjugo minuter. Texter förklarar för oss hur många kilometer de går, men vi får ingen organisk känsla för det. Exakt samma problem fanns i den jämförbara filmen Tracks, där en makalös ökenvandring klipptes ner till en serie reklamliknande bilder utan verklig anknytning. Tempot är för snabbt och story-orienterat, klippningen obarmhärtigt effektiv. Det är ett amerikanskt berättande för romantiska komedier, applicerat på en mycket mer ambitiös berättelse.

Tretton år passerar i ett klipp och barnen, när de väl hamat på flyktinglägret, är plötsligt fullvuxna och har fått sin biljett till Kansas City. Vi noterar att barnskådespelare nu ersatts med professionella skådespelare och vi vet hela tiden att vi tittar på en film. Därpå följer stråkar och sentimentala feel-good-planteringar. De tre bröderna Mamere (Arnold Oceng), Jeremiah (Ger Duany) och Paul (Emmanuel Jal) måste skiljas från sin syster Abigal (Kuoth Wiel) eftersom systemet är könsuppdelat – Hon ska bo med en familj i Boston, eftersom hon är tjej. Det börjar kännas riktigt illa när vi misstänker att det här sker inte för att systemet är bristfälligt, utan för att de ska återförenas i slutet till smäktande musik.

Reese Witherspoon spelar kvinnan vars jobb det är att få ut dem i arbetslivet – trots att det är hennes jobb är hon främmande inför deras märkliga sätt att vara och det tar förstås ett tag innan hon börjar ”lära sig av dem” och så vidare. Hon är ihop med superschyssta killen Jack (Corey Stoll) men bor i ett hus som är så stökigt att man vet att lite hederlig gammal afrikansk könsuppdelning (kvinnor ska kunna ta hand om hemmet) väl ändå inte kan skada ibland.

Filmen går igenom sin dramaturgiska kurva utan större överraskningar – De tre bröderna hamnar inför missförstånd och saker som för en västvärldspublik är förutsägbart märkliga (de vet inte hur en telefon fungerar, de har aldrig hört ett skämt förut, och så vidare) men lär sig gradvis hur samhället fungerar i takt med att de får kneg på Wall Marts och industrifabriker; därefter börjar de inse att det här med att bara tjäna pengar inte är ett okej liv, och den obligatoriska ”konflikt-delen” kommer innan saker och ting förstås blir lösta i en konstig kompromiss som är ganska ologisk. En person offrar sig för en annan, och det fungerar eftersom de här bröderna inte har så mycket personlighet. (De är inte ens bröder på riktigt, de bara kallar sig själva för det).

Filmen har inte tid med personligheter. Alla nyanser mals ner i filmens stressande klippning, och det där berättandet som metodiskt går igenom scen för scen så att vi hela tiden förblir utanför filmen, tryggt betraktandes en narrativ utan känsla eller närgångenhet.

Skådespelarna håller ångan uppe, och övertygar ibland om att filmen åtminstone vill väl. Witherspoon är sympatisk och Emmanuel Jal är i synnerhet minnesvärd som den marginellt mer bekymrade ur trion ”bröder”. Han får ett par repliker som ifrågasätter deras situation på ett lite mer dramatiskt och kännbart sätt – men han får inte så mycket sagt, för så fort saker blir för verkliga så skyler The Good Lie undan och censurerar allt prat som är för allvarligt, allt som skulle få en att komma ihåg att det här faktiskt är ”inspirerat” av i allra högsta grad verkliga händelser.

Titeln är en referens till Huckleberry Finn men den har en tragikomisk meta-nivå. Det går kanske att göra en hoppfull berättelse om de här människorna – som i USA kallas ”The Lost Boys of Sudan” – men inte utan att man visar otroligt hemska saker. Det vågar inte The Good Lie göra, för den tillhör en filmtradition där publiken alltid måste må bra hela tiden. Resultatet är alltså Hollywoods förenklingar och idealiseringar av globalisering och problemen i tredje världen – en ”god” lögn.

Ju närmare sitt obligatoriska ”hoppfulla” slut filmen kommer desto mer känner man de sentimentala trick som filmen försöker spela på en. Men det är svårt att köpa det hela, när det så illa matchar verkligheten som filmen är ”inspirerad” av. Jag antar att frågan lyder: Kan man må bra av något hemskt, bara för att det presenteras på ett fint sätt?

Jag kan inte det. Det märkte jag när jag såg den här filmen. Det finns för många döda barn i berättelsen och för få är i bild.

FREDRIK FYHR

 

*

tgl

THE GOOD LIE

Originaltitel, land: The Good Lie, USA/Kenya/Indien.
Urpremiär: 7 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 9 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 21 november 2014.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Reese Witherspoon, Arnold Oceng, Ger Duany, Emmanuel Jal, Corey Stoll, Kuoth Wiel, Femi Oguns, Sarah Baker, Lindsey Garrett, Peterdeng Mongok, Okwar Jale, Thon Kueth, Deng Ajuet, Keji Jale, David Madingi, Kon Akoue Auok, Sibusisu Moyo, Elikana Jale, Afemo Omilami, Antoine Wonder Kalambay, Michael H. Cole.
Regi: Philippe Falardeau.
Manus: Margaret Nagle.
Producent: Brian Grazer, Ron Howard, Karen Kehela Sherwood, Thad Luckinbill, Trent Luckinbill, Molly Smith.
Foto: Ronald Plante.
Klippning: Richard Comeau.
Musik: Martin Leon.
Scenografi: Aaron Osborne.
Kostym: Suttirat Anne Larlarb.
Produktionsbolag: Alcon Entertainment, Black Label Media, Imagine Entertainment, Reliance, (Good Lie Productions).
Svensk distributör: Scanbox.

Ett svar på ”The Good Lie

  1. Pingback: VIDEOSÖNDAG#70

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *