Jersey Boys 25starrating

JERSEY BOYS

25starrating

Regi: Clint Eastwood

Biopic om Toni Valli och The Four Seasons.

Jersey Boys är först och främst en amerikansk affär. En biopic om Toni Valli och The Four Seasons – för en som inte har ett specialiserat musikintresse skapar det nog mest associationer till ett quiz av Clabbe af Geijerstam. Enkelt uttryckt kan man säga att The Four Seasons var Beatles innan Beatles. En megagrupp som fortfarande betraktas som amerikanska klenoder i staterna och Jersey Boys – i regi av Clint Eastwood – är också byggd på en Broadway-musikal som förmodligen hade mer energi än denna film.

Det är en alldeles för lång – 134 minuter – och alldeles för ojämn biopic som inte hålls ihop alldeles perfekt av Eastwood; inte för att han är 80+, misstänker jag, utan för att han kanske helt enkelt inte bryr sig tillräckligt mycket om materialet.

Ändå gillar jag den lite grann. Det har att göra med flera saker. En generell rekommendation är ganska enkel: Jersey Boys kommer att framstå som en tämligen långtråkig och ointressant film för den som inte har det minsta intresse av den här gruppen och tidsepoken de slog igenom under (1950- och 60-talet). Har man däremot en del emotionell investering, som det ibland heter, så kan man nog hitta en hyggligt underhållande och medryckande film här, om man inte förväntar sig ett mästerverk.

Anledningen till att jag själv gillar filmen lite grann har främst att göra med Clint Eastwood själv, som är en väldigt underskattad regissör. Han gör filmer på ett sätt man inte gör längre: Han hittar själen i materialet, filmar det så rakt han kan, litar på manuset och skådespelarna och slösar inte tid med att försöka skoja till det med effekter eller oväntade meta-grepp. Han är verkligen gamla skolans hantverksfilmregissör – en lärling till David Lean eller John Ford – och han snickrar ihop sina filmer för att göra dem till så effektiva bruksvaror som möjligt. Jag vet att det låter lite tråkigt – och det kanske är det för många – men jag finner det alltid vara en lika positiv överraskning att se en film regisserad av Clint Eastwood. Han är lugnet personifierat och hans filmer bär på en befriande känsla av det okomplicerade.

Tony-vinnaren John Lloyd Young spelar Frankie Valli, killen med falsettrösten som blir guldgruvan i kvartetten när de upptäcker hits som Sherry. Han bär huvudrollen utan större problem – främst av allt har han en fantastisk röst som liknar Vallis till nittioåtta procent – även om vi aldrig riktigt kommer ifrån känslan av att vi tittar på en film och befinner oss långt från någon slags verklig eller realistisk skildring av den här berättelsen.

Eastwood saboterar i och för sig den möjligheten på en gång, när han presenterar berättelsen via Tommy DeVito (Vincent Piazza), småskurken som ursprungligen startar bandet fastän han egentligen struntar i det eftersom han är ett rötägg; Tommy snackar till oss i publiken som om vi tittar på Maffiabröder (1990) och det står egentligen klart från början att Jersey Boys kommer bli en ganska splittrad upplevelse.

Men vi tar tid på oss, vi är ju trots allt i en Eastwood-film – där finns ingen tid att stressa. Killarna i bandet går från att göra småhyss och vara fotsteg ifrån att bli gangsters. Kvarterets boss spelas av Christopher Walken, som därför för äran att dyka upp i ett par scener. Han är väl ganska stel, inställd på det där läget där det mest ser ut som att han läser titelkort utanför bild, och vid ett tillfälle drar han till och med sitt (sedan han läste Lady Gagas Pokerface som dikt) klassiska ”Ohh!!”

Karaktären har inte speciellt mycket i filmen att göra, vilket leder till att Walkens medverkan också blir lite konstig; som en detalj i en redan ganska överbelamrad film – Åren går och The Four Seasons blir ett band att räkna med; vi får se skickligt iscensatta tidsepoker, en hel del montage, mysig crooner-sång och ett ständigt rörligt berättande som blandar domestiskt drama (med arga fruar och övergivna barn), överraskande metainslag (där folk pratar med kameran) och helt otippade detaljer, som att Joe Pesci dyker upp – ja, Joe Pesci – men inte som skådespelare utan som karaktär, spelad av en figur vid namn Joey Russo som onekligen vet hur man rabblar ett och annat ”Okay, okay, okay”…

Effekter som dessa är överrumplande medan de sker men det bidrar också till Jersey Boys stora problem: Ingenting hänger ihop. Via ful make-up blir våra huvudpersoner bara äldre och äldre men för varje tidshopp tycks vi ha hoppat till en annan film. Det blir aldrig en enda enhetlig berättelse, förmodligen för att Eastwood är en lite för fyrkantig form-tänkare och han hittar absolut inte det flyt som en Scorsese hade gett till materialet (inget blir bättre av att det hela tiden känns som att filmen vill vara en Scorsese-film).

Ju längre filmen pågår desto mindre intressant blir den, och vi det laget vi är inne på 70-talet känns det onekligen som att det gått ett par årtionden; vid det laget har Frankie Valli gått ner sig en del och han försöker kommunicera med sin unga dotter, som lever farligt storstadsliv. Här kommer mjäkig musik och sentimentala dialoger in som om vi tittar på en Spielberg-film och det känns ganska ologiskt; filmen hittar inte den ton som krävs för att hela berättelsen ska kännas som en enda, helgjuten och jämn.

Ändå smäller det en del skådespelarmässiga fyrverkerier, eller åtminstone smällare, när alla i kvartetten står i samma rum och spelar ut varandras energier. Vincent Piazzas rappkäftade och odrägliga Tommy DeVito må vara en klyscha, men han har viss karisma, och John Lloyd Young har en kameravänlig ledsen-hund-utstrålning som gör att man instinktivt tycker om honom. Det finns ögonblick av drama som nästan påminner om det nostalgiska, bitterljuva tillbakablickandet som bättre biopics har – och när kameran sveper genom Frank Sinatras hotellrum skapas nästan känslan av glassig film-mytologi; dessutom finns det humor i filmen, och ett par replikväxlingar fick mig att skratta rakt ut. Som när den tidstvunget garderobsplacerade låtskrivaren Bob Crewe (Mike Doyle) noterar att även Vivaldi gillade de fyra årstiderna och Tommy DeVito säger ”Some guy stole our name? I’ll go talk to him!” – ”That’s alright” svarar Crowe subtilt, ”he’s already dead”.

Men när allt kommer omkring är jag bara snäll mot den här filmen. Jag gillar den eftersom jag gillar Clint Eastwood som regissör, men det är just precis hans lite för proffsiga och stelbenta attityd som gör att materialet inte riktigt lyfter och blir så organiskt och själfyllt som tanken nog var från början. Jersey Boys hade behövt vara som Dreamgirls (2006) eller rentav en jukebox-musikal som  Rock of Ages. Istället är det någon slags mishmash av biopic, musikal och gangsterdrama. Den är fint gjord, den har bra skådespelare och jag tyckte inte att den var tråkig. Därför kan jag inte vara för kritisk mot den. Men jag tänker inte heller rekommendera den, för dess kvalitéer kan inte alls matcha Frankie Vallis höga toner.

FREDRIK FYHR

 

*

jb

JERSEY BOYS

Originaltitel, land: Jersey Boys, USA.
Urpremiär: 5 juni 2014 (Sydney Film Festival).
Svensk premiär: 24 november 2014 (DVD).
Speltid: 134 min. (2.14).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: John Lloyd Young, Vincent Piazza, Christopher Walken, Michael Lomenda, Mike Doyle, Freya Tingley, Steve Schirrpa, Johnny Cannizzaro, Renée Marino, Erich Bergen, Joseph Russo, Vincent Selhorst-Jones, Louis Lombardi.
Regi: Clint Eastwood.
Manus: Marshall Brickman, Rick Elice.
Producent: Clint Eastwood, Tim Headington, Graham King, Robert Lorenz.
Foto: Tom Stern.
Klippning: Joel Cox, Gary Roach.
Scenografi: James J. Murakami.
Kostym: Deborah Hopper.
Produktionsbolag: Warner Bros, GK Films, Malpaso Productions, RatPac Entertainment, (Four Seasons Partnership).
Svensk distributör: Warner Bros.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *