Horrible Bosses 2 15starrating

horrible bosses 2

15starrating

Regi: Sean Anders

Killarna som försökte döda sina chefer i förra filmen försöker nu bli egenföretagare, men de luras av rik businessman och dennes dryge son. En infantil kidnappningsplan, och film, går av stapeln.

För några veckor sedan gick Dum och dummare 2 upp på svenska biografer och jag blev lite överraskad av hur dåligt bemött den blev – Jag såg visserligen också en oinspirerad och fisljummen film i den, men en del idéer hade åtminstone passerat manusbordet, det var inte enbart en själlös produkt, den var inte mer smaklös eller politiskt inkorrekt än originalet (snarare tvärtom), den hade energiskt skådespeleri och som uppföljare hängde  den ihop med sin föregångare.

Jag är nog inte från samma planet som de andra om Horrible Bosses 2 blir bättre bemött. Här ser jag nämligen filmen andra såg i Dum och dummare 2. Den lata och osmakliga uppföljaren – ett osammanhängade hafsverk av använda cinematiska näsdukar som klistrats ihop via intorkat sekret. Förutom att bygga på minsta gemensamma nämnare – snusk, buskis och förakt för all form av mänsklig ambition – så bygger filmen helt och hållet på idioti som narrativt verktyg, och dåligt filmskapande som idé.

Jag var ingen beundrare av den första filmen – där Jason Bateman, Jason Sudeikis och Charlie Day försökte döda sina vedervärdiga chefer (även om den har äran att vara en av de första filmer jag recenserade på denna sida) – men jag är övertygad om att den inte var så här irriterande. Bateman är samma typ av beklämda helyllekille som han vanligen spelar (men inte alltid) men hans två kompisar har förvandlats till kompletta idioter som har den vansinnigt störande egenskapen att de likt ett par medelålders Knatte, Fnatte och Tjatte pratar högljutt, dumt och meningslöst rabblande, oavbrutet, i munnen på varandra. De får långa scener där inget annat händer än att de står och tjattrar samtidigt, för ”komisk” poäng. Jag ville att de skulle dö.

Så roligt har man när det här pucko-gänget ska vara filmens sympatiska huvudpersoner. Redan i den förra filmen vet jag att jag klagade på bristande logik, men tvåan är ett barbari av idioti. Där de tre huvudpersonerna hade någon slags plan med att döda sina bossar – och framförallt ett motiv man sympatiserade med – så sviker tvåan helt konceptet och gör om dem till egenföretagare som själva blir vedervärdiga bossar mot sina anställda. Filmen ser aldrig sitt eget skämt.

Deras tanke är att sälja ett duschmunstycke – en så kallad ”shower buddy” – vars funktion jag tror är att den ger vatten och schampoo samtidigt (det framgår inte så tydligt i filmen). En uppenbart shady business-kille (Chris Pine) och hans pappa (Christoph Waltz), en stenrik VD för Random Superbolag, beställer hundra tusen exemplar och låter dem skriva på ett kontrakt utan en enda garanti på att deras utgifter täcks, utan en enda advokat närvarande.

Nick, som Batemans karaktär heter… Jag har för mig att han hade gått en juristutbildning? (Check: Man fick veta i den förra filmen). Det finns alltså ingen som helst logisk ursäkt till att denna affär går av stapeln. Inte ens Harry och Lloyd skulle vara så dumma att de skriver på ett sådant kontrakt – men dessa ordkräkande fiskmåshjärnor behöver ju ett dåligt manus att följa så de skriver på och låter sig bli lurade.

Varpå nästa trötta klyscha manifesterar sig i den obetydliga intrigen – Nu skuldsatta med en halv miljon dollar bestämmer de sig för att kidnappa rikemanssonen. Detta ska genomföras via ett obegripligt inbrott i hans hus, med en lustgastank, men vem behöver gissa tre gånger om att det inte går så bra. ”Ho-ho, vad dåligt allt är” förväntas man skrocka.

Efter det misslyckade inbrottet finner sig vår trio idioter i ett samarbete med Rex, som rikemanssonen heter, som tydligen vill kräva sin egen pappa på pengar; något som låter så orimligt att filmen inte ens bemödar förklara det, annat än i ett par mumlade exposition-repliker. Och om de inte kunde lita på Rex första gången så kommer han säkert inte försöka blåsa dem igen, ska man på allvar tro det…? Men, vänta, just det, det finns ingen anledning att ifrågasätta något som händer eftersom filmen bygger sin premiss på idioti.

Men eftersom ingen är så här dum – annat än möjligen inavlade Texas-bor som finns med i beräkningen för filmens målgrupp – så slutar det istället med att man som åskådare hejar på skurkarna. Herregud vad jag ville se dem läxa upp ”hjältarna” i filmen, och för varje motgång trion mötte blev jag lite mer nöjd. Ser man på, det lönar sig inte att vara dum i huvudet!

Det enda skrattet – i min bok – kommer från Kevin Spacey som har en scen (tekniskt sett två) där han sitter bakom lås och bom och bara häver ur sig könsrelaterade förolämpningar (han var en av cheferna från förra filmen, som nu alltså sitter i finkan). I en serie förlängda cameos är han betydligt roligare än Jennifer Aniston – som plågsamt utnyttjas till förmån för tilltänkta grabbflås när hon spelar sexberoende terapeut (inopererad i storyn på ett förolämpande ologiskt sätt) – och mycket fräschare än Jamie Foxx, som spelar gangster (gäsp) som får äran att köra en bil genom ett stängsel så att det nätar sig runt hela bilen på ett sätt som hade sett lite roligt ut om det var filmat bättre.

Ja, vid det laget är vi mot slutet av filmen och mitt uppe i en biljakt – hjältarna jagas av poliser för att… ja, för att alla vägar bär ditåt i sådana här filmer. Man måste ha en biljakt i en dålig komedi. Regissören Sean Anders vet. Han har gjort Adam Sandler-stinkaren That’s My Boy (2012) och Sex Drive (2008), en film man ser på egen risk. Han har även varit med i manusarbetet och bitarna börjar falla på plats samtidigt som den förra filmen börjar framstå som ett kreativt mästerverk.

Eftersom det inte går att identifiera sig eller tycka om så omänskligt idiotiska karaktärer går det inte att tycka om Horrible Bosses 2, men det gör ju inte saken bättre att manuset är en fullständigt oinspirerad serie händelser utan sammanhang eller originalitet. Filmen är inget annat än en extremt trött och lealöst cynisk cash grab. Tydligare blir det inte än i de bloopers filmen bjuder på innan eftertexterna. Man vet att man tittar på desperation när man inte ens hittat några klipp där folk skrattar ordentligt – Snarare ser man verkligheten bakom illusionen: Kevin Spacey och Jamie Foxx har inte bemödat sig att lära sig sina repliker och Christoph Waltz kan inte öppna en bildörr. Stelt står han och ler när regissören ropar ”Det här hamnar i eftertexterna!”

Det ser ut som att hans lönecheck inte är stor nog. Bateman, Sudeikis och Day skrattar dock friskt åt sina repliker – trots att de inte är roliga – och jag klandrar dem inte. De har ett skönt jobb. Vad än folk betalar för deras skräp så är det i deras fickor pengarna hamnar. Och gör man en sådan här film så är pengar det enda man bryr sig om.

FREDRIK FYHR

 

*

hb2

HORRIBLE BOSSES 2

Originaltitel, land: Horrible Bosses 2, USA.
Urpremiär: 12 november 2014 (London).
Svensk premiär: 5 december 2014.
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8 K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jason Bateman, Jason Sudeikis, Charley Day, Chris Pine, Christoph Waltz, Jennifer Aniston, Kevin Spacey, Jamie Foxx, Jonathan Banks, Lindsay Sloane, Keegan-Michael Key, Kelly Stables, Jerry Lambert, Brianne Howey, Lidia Porto, Jaye Razor, Lennon Parham.
Regi: Sean Anders.
Manus: Sean Anders, John Morris.
Producent: Chris Bender, John Morris, Brett Ratner, John Rickard, Jay Stern.
Foto: Julio Macat.
Klippning: Eric Kissack.
Musik: Christopher Lennertz.
Scenografi: Clayton Hartley.
Kostym: Carol Ramsey.
Produktionsbolag: Warner Bros, New Line Cinema, BenderSpink, RatPac Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *