De bästa filmerna… 1914!

01
Lillian St. Cyr, världens första ”Native” Hollywood-stjärna i Cecil B. De Milles The Squaw Man – 1914 års mest inkomstbringande film.

Året går mot sitt slut och det börjar snart vankas årsbästalistor. Men eftersom det är naturligt att vara skeptisk mot sådana – kan man verkligen ”ranka” filmer och vad spelar det för roll om man gör det? – så har jag här en lite mer ovanlig årsbästalista.

Till försvar mot historielöshet och för att komma bort från moderna trender, franchises och annan hets om de lättglömda mainstream-produkter som gäller här-och-nu men kanske inte alls imorgon, kommer här Årets Bästa Filmer… för hundra år sedan!

1914 var faktiskt ett inflytelserikt filmår, som präglades av första världskrigets utbrott och en mobilisering av Hollywood. Det var året som långfilmen och Hollywood-filmen verkligen blev vedertagen: I det omskakade världsläget var människor mer intresserade än någonsin av att fly in till biosalongerna: De flesta var nybyggda renovationer av gamla teatrar som byggts om till biopalats. Tidigare gick folk och fä på bio i ”nickelodeons”, små kvartersbiografer där man ansåg att biljettpriset var lika billigt som innehållet.

Nu skulle filmen bli en institution, inte den ”fula och folkliga” underhållningen den förvandlats till; i stora biopalats kunde också medelklassen och överklassen erbjudas en helaftonsföreställning á två filmer med teatern och operan som tydlig förebild.

02

03

Det är därför många filmer från 1910-talet innehåller inledande och avslutande sekvenser där skådespelarna presenteras och vinkar till publiken. På den här tiden var film en slags cinematisk teater – Med en bioduk istället för en scen. Man får komma ihåg att filmen fortfarande var en ny uppfinning utan tydliga traditioner, långfilmer var inget vedertaget och det var naturligtvis långt bort från video och sådana saker vi är vana med idag.

Men den här distributionsformen fungerade. Efterfrågan på nya filmer fördubblades, vilket ledde till att produktionerna fick organiseras och Hollywood började förvandlas till den maskin vi känner till idag. Också det offentliga intresset för skådespelare började här öka – Publiken började känna igen ansiktena i filmerna och ville veta vilka de var; tidigare hade man bara sagt ”the Biograph Girl” om till exempel Florence Lawrence (eftersom hon var med i filmer från produktionsbolaget Biograph), lite på samma sätt vi idag pratar om ICA-Stig eller (när jag var yngre) Mr Jim, Ipren-mannen och Stryktipset-PG.

Men nu började filmer distribueras med skådespelarnas bild och namn på affischen och plötsligt var Hollywood-stjärnan född.

En sådan var The Squaw Man (bilden överst), som släpptes den tolfte februari 1914. Det var inte bara den första filmen från den framtida mastodontregissören Cecil B. DeMille utan även den första långfilm som någonsin spelades in i Hollywood. Det var också 1914 års mest inkomstbringande långfilm.

df
Dustin Farnum

I huvudrollen fanns Dustin Farnum, en ”actionhjälte” på 1910-talet som var med i många Western-filmer där hans stora kroppshydda och burdusa framtoning stod i kontrast till hans barnsliga ansikte och lite busiga personlighet. Furnum var lite som en blandning av Arnold Schwarzenegger och Karlsson på taket – en av de första superstjärnorna.

04

Av alla stjärnor som manifesterades under denna tid var dock ingen större än Mary Pickford, vars filmer 1914 fint sammanfattar hur snabbt Hollywood lärde sig det filmspråk som vi idag tar för givet. I början av året hade Pickford en av sina första superframgångar, där hon med sina världsberömda flätor spelade Tess of the Storm Country, en populistisk intrig om en fattig tjej i ett fattigt område som kämpar för sin familj och sina landägares rättigheter när män i den stora onda staden vill driva bort dem.

Tess of the Storm Country är en absurt primitiv film – förutom att scener är filmade ungefär som filmad teater så är scener klippta så att man inte förstår sammanhanget och det finns mycket liten förståelse för kontinuitet eller orienteringsförmåga: I en fantastisk scen mot slutet jagar folk varandra både åt höger och vänster och man har ingen aning om vart någon är. DeMilles The Squaw Man har liknande brister, om än inte riktigt lika stora.

 

benji
Benjamin Christensen i Det hemlighetsfulla X (1914).

De flesta amerikanska filmerna i början av 1910-talet var så primitiva som Tess och Squaw Man. Istället var det i Europa som de progressiva och tekniskt framåtskridande filmerna gjordes – I Italien tre timmar långa, gigantiska epos som Cabiria, Salambo och Caijus Julius Ceasar; I Danmark var filmkonsten som störst, med Benjamin Christensens debutfilm Det hemlighetsfulla X och Sverige hade följt det danska exemplet och hos oss arbetade nu Stiller och Sjöström med filmer som antingen är förlorade, eller inlåsta hos SFI, idag.

(Det danska filminstitutet är mycket coolare än det svenska för danskarna har en snygg och begriplig sida där man kan se bilder och arkivmaterial från alla filmer samt streama dem; det är en ovärderlig sida och SFI måste ta efter danskarna här)

Också i Storbritannien, Tyskland och i synnerhet Ryssland började regissörer experimentera med stil och form för att hitta ett realistiskt och elegant sätt att berätta psykologiska dramafilmer. Flera av dessa filmer dyker upp på min blygsamma lista här nedan, och desto färre amerikanska – eftersom Hollywood i jämförelse var på bebis-stadiet och producerade filmer som idag framstår som nästan surrealistiska i sin hafisghet.

cindi
Mary Pickford i Cinderella (1914)

Men de lärde sig ohyggligt fort, och de lärde sig under 1914 – I takt med att Hollywood växte, och det växte fort, insåg filmskaparna att de behövde fasta regler för filmberättandet för att filmerna ska bli bättre och mer begripliga; de lär också ha sett på filmer från andra länder, för Hollywood-filmernas tekniska finess förändras på bara några månader. ’

I mars 1914 hade Mary Pickford huvudrollen i den visuella tågkraschen Tess of the Storm Country – en film som bara tycktes vara filmad och ihopklippt utan vidare. I december samma år hade hon huvudrollen i Cinderella; en film med en stadig, välbalanserad rytm, snyggt och genomtänkt foto med skala och djup i bilderna, begriplig klippning, närbilder och dubbelexponering, mer personlig regi och till och med en animerad drömsekvens.

Det är en förbättring på 500% och det föreslår att 1914 var det mest revolutionerande året i Hollywoods historia.

 

Till min lista

(OBS! Naturligtvis är detta inget ”seriöst” försök att argumentera för ”1914 års bästa filmer” – snarare är det ett urval av filmer jag sett från 1914 som håller rätt hög klass och som kan vara av intresse)

 

nr 10

10. The Patchwork Girl from Oz

Andra primitiva filmer från eran gjordes av L. Frank Baum, författaren bakom böckerna om landet Oz, som försökte investera i filmen genom produktionsbolaget Oz Film Manufacturing Studio och ett flertal filmatiseringar av hans Oz-sagor. De blev dock, förvånansvärt nog, inga framgångar och Baum skrotade projektet efter fem långfilmer och fem kortfilmer varav tre överlevt idag. Den ena – The Magic Cloak of Oz – finns bara kvar till hälften och den andra – His Majesty, the Scarecrow of Oz – regisserade Baum själv och den är verkligen usel, och tidstypiskt inkompetent.

Men bolagets första Oz-film, The Patchwork Girl of Oz, är faktiskt inte så tokig. Det är dåtidens version av en ”specialeffekt-film” och även om intrigen är primitivt berättad så är filmen en galen kavalkad av söt dekor, människor utklädda till djur och en del blygsamma stop motion-effekter. Tjejen i huvudrollen heter Violet MacMillian och hon har jätteläskiga golfbollsstora ögon och ett maniskt, överdrivet leende – i filmen gängar hon med en ful man vid namn Dr. Pipt (Raymond Russell) som har dallriga, långa ben som också fick mig att må instinktivt dåligt… The Patchwork Girl of Oz är en rå, osofistikerad film men för att vara en hundra år gammal barnfilm är den bättre än man kan tänka sig och jag förstår faktiskt inte hur den kunde floppa när filmer som Tess of the Storm Country och The Squaw Man blev hits.

 

nr 9

9. Der Stolz Der Firma

Detta är en söt, tysk komedi som fungerar riktigt bra idag (för den som är van vid stumfilmer) med Ernst Lubitsch som på den här tiden var komiker och skådespelare (senare skulle han bli en berömd regissör med tre Oscarsnomineringar och en hedersoscar 1946). Det är en tidlös underdog-komedi av typen Ben Stiller och Jason Bateman gör idag – Lubitsch spelar klumpigt butiksbiträde i Berlin som hittar kärleken i en kvinna som han förställer sig inför, för att komma i bättre dager, varpå missförstånd och pinsamheter sker. I slutändan måste han lära sig att bli en lukrativ gentleman – Bara som en ren och fräsch playboy med mycket pengar kan man vinna en dams hjärta!

Man kan ana en slags vedertagen antisemitism vila i botten men Lubitsch har en fin utstrålning och den banala intrigen har verkligen inte förändrats speciellt mycket med åren. Och även om slutet är lite långtråkigt – vilket det ofta är även i moderna formulakomedier eftersom man vet hur allt ska gå och man mest väntar på att filmen ska ta slut – så är filmen ofta visuellt intressant att titta på; den danska fotografen Axel Graatkjær skulle senare fota F.W. Murnaus mycket vackra film Fantom (1922) och trots oansenligheten är många inramningar i Stolz der firma påtagligt intelligenta.

 

judit

8. Judith of Bethulia

D.W. Griffith är en annan gigant i sammanhanget – mest känd skulle han tveklöst bli som filmkonstens gudfader och uppfinnaren av varenda cinematisk innovation… om det bara inte var så att det inte var sant och att Griffith till stor del hittade på sin egen storhet, varpå årtionden av filmhistoria skrevs med Griffith som någon slags gud. Mest (ö)känd är han för Nationens födelse året efter detta.

Griffith hade gjort kortfilmer (de enda filmer som fanns i början) sedan 1908 och Judith of Bethulia är en av hans tidiga långfilmer. Efter en försening på ett år, orsakad av dispyter med produktionsbolaget (Biograph), anlände den till stående ovationer och mycket kontrovers på grund av en omtalad ”orgie-scen”.

Vilken grej! Men tyvärr är det inte mycket till orgie när den uttråkade skurken – kung Holofernes – tittar på ett par dansöser som framför en mystisk, underdånig dans. Det var 1914 års version av en ”orgie”, det.

Filmen kallades för ett ”fascinerande verk av högt konstnärligt värde” (The Moving Picture World, 7/3, 1914) men idag känns den mer som en rak, enkel, actionfilm. Filmen är praktiskt taget bara ett 60 minuter långt slag, byggt på den bibliska boken om Judit, där den judiska staden Bethulia är under attack och Judit (Blanche Sweet) måste förföra den onde Holofernes medan hans armé besegras.

Även om Griffith inte var lika innovativ som han själv hittade på så var han tveklöst en av de första regissörerna med auteur-feeling: Han har en bra känsla för klippning, han vill berätta rappt och fort och med stora gester och påkostad scenografi. Inte minst har han ett nästan lite perverst förälskat fotoöga – Fotot praktiskt taget dyrkar Blanche Sweet, som var med i ett par av Griffiths filmer och har en fantastisk scenpersonlighet som transcenderar bilderna som riktigt bra stumfilmsskådespelare gör. En scen i början av filmen, när hon sörjer kriget och oroar sig för sin egen uppgift, fastnar på näthinnan i en scen som i övrigt består av svärd, sandaler, halshuggning och statister som faller från stegar á la Sagan om ringen. Man gjorde sådant för hundra år sedan också.

 

nr 7

7. The Virginian

Cecil B. De Mille var en av de tidiga Hollywood-regissörerna som också lärde sig saker väldigt fort. Bara sju månader efter den i mångt och mycket skrattretande The Squaw Man gjorde han den rappa Western-filmen The Virginian, återigen med Dustin Farnum i huvudrollen; Farnum är verkligen en lattjo filur här, en antihjälte som förpestar omgivningen med practical-jokes men som ändå blir personen som måste spänna musklerna och puffran mot skurkarna.

Det är inte mycket mer än en fartfylld Western-film – med en hel del skoningslöst konservativa (läs rasistiska och dödsstraffsförespråkande) värderingar i grunden – men med tanke på åldern är det imponerande hur underhållande filmen ändå är. Rytmen är stark, skådespeleriet är bra och filmen skapar flera stilistiska ögonblick där man får flera olika saker att titta på samtidigt; fotot är faktiskt mer ambitiöst än i många storfilmer idag, som är fast i närbilder och shaky-cam.

 

nr 6

6. Ned med vaabnene

En dansk anti-krigsfilm gjord i första världskrigets gryning, byggd på en roman av Bertha von Suttner, och regisserad av tidiga danska auteuren Holger-Madsen och med ett manus av Carl Theodor Dreyer – skådespeleriet är ganska nollställt, varken melodramatiskt överdrivet eller speciellt subtilt, men i övrigt är det en påkostad och ganska fin berättelse om ett kärlekspar som skiljs åt när kriget bryter ut och på olika håll lever i tron att de aldrig mer kommer att få se varandra.

Visuellt är mycket av dramatiken filmat i den så kallade ”tableau-stilen”; det vill säga, en teatral visuell utformning som påminner om skådespelare på en scen, men scenografin är skickligt genomtänkt och Holger-Madsen balanserar inomhusscenerna med ett par riktigt genomtänkta och ambitiösa krigsscener, suggestivt inramade scener filmade utomhus (se bilden), och ett och annat fotografiskt trick.

Dreyer-parallellen är också intressant: Liksom i alla Dreyers filmer fungerar storyn som en ”omvänd flaskhals” där dramat tycks enkelt och oansenligt i början varpå det växer sig större och mer mångfasetterat ju längre det pågår; i slutändan skapar faktiskt filmen en känsla av att något stort och hotfullt händer, och karaktärerna lika lite som publiken (främst dåtidens, förstås) vet vad som kommer att hända i framtiden.

Med det sagt är det förstås fortfarande en ganska stel och melodramatisk filmupplevelse, men det är en skickligt gjord film rent tekniskt och den bär på ett verkligt allvar, en verklig svärta och en verklig önskan om att kriget inte ska komma.

 

nr 5

5. The Wrath of the Gods

Katastroffilmen The Wrath of the Gods är en av få amerikanska filmer från 1914 som håller rätt hög klass – Det hela är tänkt som en ”exotisk” upplevelse där en präktig, kristen amerikan spolas upp på en japansk ö där han träffar kärleken i form av en japansk tjej med en vredgad pappa som avskyr främlingar. Detta melodrama är dock bara fonden för den stora händelsen i slutet, när ett vulkanutbrott gör alla upptagna med att fly för livet. Här har vi en till uråldrig formula som känns igen ifrån praktiskt taget alla katastroffilmer som gjorts – och det var för övrigt det som gjorde att jag inte helt kunde sänka skräpfilmen Pompeii i våras; den här prototypen är så klassisk att den alltid är kul att återvända till.

Skildringen av ”Japan” är vansinnig och helt slumpmässig: Alla ”japaner” går omkring med hula hula-kjolar som om de är på Hawaii och den galna pappan tillber Buddha… för det gör alla japaner?

Bortsett från den koloniala förvirringen är The Wrath of the Gods en inte direkt katastrofalt underhållande film – men den kommer verkligen igån mot slutet när vulkanutbrottet dundrar ut gudsvreden över alla karaktärer (det hela omöjligt att inte ställa i kontrast till första världskriget) och det hela förvandlas till en hula hula-katastroffilm med stora explosioner, springande statister, brinnande modeller och allmänt hög nivå av ögongodis.

Också tekniskt är filmen intressant eftersom man här inte kommit på de gängse reglerna för visuellt berättande vi tar för givet idag, men man nöjer sig heller inte med att fota allt hur som helst – Fotot är istället ganska smart och egenartat och bär ofta på en sofistikerad elegans; ofta befinner vi oss på större ytor där vi får en slags ”360-gradig” logik där vi hela tiden hoppar mellan olika personer utan att tappa koll på vart vi är.

Budskapet: Den enda gud som är värd nåt är den som gav oss den blonda krullhåriga killen på korset. Men det kommer från människor som inte vet mycket om de där japanska hula-Buddhisterna. Filmen släpptes två månader innan krigsutbrottet och blev förbjuden i Japan för att den ansågs vara ”vanhelgande mot landet” (jag förstår dem). Men i USA blev filmen en hit och de två huvudrollerna – Frank Bozage och Tsuru Aoki – blev ett berömt kärlekspar utanför duken.

 

nr 4

4. Tillie’s Punctured Romance

1914 var också Charlie Chaplins år – Hans produktionsbolag Keystone gick på högvarv och släppte nu sin första långfilm. Man kan förstår hur Chaplins ambitioner gick hand i hand med hans intelligens, för han placerar inte sig själv i huvudrollen: Istället spelar Charlie mot sin typecast och har rollen som deuchebag-skurk som går runt och gör fula grimaser och sparkar på folk som ligger ner medan han försöker bli rik på en dam som han vet (men inte hon) är värd flera miljoner dollar. Den lille luffaren Charlie blev känd för är långt borta här – istället är detta faktiskt mer eller mindre ett vanligt skådespelarjobb, även om filmen är producerad av honom; den mest affischerade stjärnan i filmen är istället Marie Dressler i huvudrollen, som den unga damen med miljonerna.

Tillie’s Punctured Romance är inte en av de stora klassikerna i Chaplins kanon, men det är en rapp och underhållande film som driver sin story mot allt högre komiska höjder – mot slutet är allt så galet att de hundra åren som passerat inte längre känns; Visst, det hela är ett 70 minuter långt ”fat joke”, en serie slapstick-nummer utan komisk genialitet, men Chaplin är obetalbar och intrigen lika skickligt berättad som rolig.

Filmen hade den svenska titeln ”Chaplins dollarbrud” när den distribuerades 1924, då Chaplin blivit känd också i lilla Sverige. När den första gången distribuerades till Sverige, år 1919, blev den totalförbjuden – jag har ingen aning om varför.

 

nr 2

3. Det hemlighetsfulla X

Detta är en bortglömd pärla ur stumfilmseran – en tour-de-force-debut av Benjamin Christensen – senare känd för bland annat Häxan (1922) – som praktiskt taget är hela filmen (huvudroll, regissör, manusförfattare, producent). Det är en högteknologisk spionfilm gjord alldeles som kriget var i antågande – intrigen använder till och med ett krigstillstånd i storyn – Filmen utspelar sig i ett klaustrofobiskt skugglandskap präglat av paranoia som gör att en ganska snårig intrig leder fram till en final med blixt och dunder.

Mer praktiskt är det en ganska typisk stumfilmsmelodram – det tyskarna skulle kalla för kammerspiel på 20-talet – full av dolda identiteter, där en man blir felaktigt dömd för ett brott som fienden begått, medan hans fru blir förförd av fienden. Det är en krånglig intrig som Christensen ger sig sjutton på att göra ännu snårigare. Det är en intelligent mysteriefilm av det slag som fortfarande är ganska okonventionell i mainstream-sammanhang.

Men det är i den tekniska avdelningen som Det hemlighetsfulla X smäller högst. Fotot är utomordentligt och fortfarande överlägset många moderna filmer här och var; Christensen leker inte bara med skuggor och ljus utan även perspektiv, skepnader och former – en väderkvarn är en av de centrala bilderna i både fotot och storyn; han låter inte ens bildnegativet vara utan har en drömsekvens med animationer över skådespelarna (över sjuttio år innan Roger Rabbit!). Det är samma skaparglöd och filmiska uppror som Orson Welles till exempel visade prov på trettio år senare med Citizen Kane (1941), i synnerhet med tanke på att det är en debutfilm: Christensen attackerar idén om att göra film med allt han har.

Det hemlighetsfulla X är kanske inte filmen att rekommendera till de som inte sett många stumfilmer men det är en starkt rekommenderad film till de som är bekanta med stumfilmskonventioner – storyn är välbekant, men det finns mycket ögongodis på vägen.

 

Nemye svideteli

2. Nemye svideteli 

Detta är rent, förstklassigt filmskapande för sin tid. Nemye svideteli (”Tysta vittnen”) är en filmad pjäs – ett kostymdrama om förbjuden romans i ett överklasshushåll, och hushållets tjänare som blir ”tysta vittnen” till en affär som frun håller hemlig från maken – men den revolutionerande, och fullständigt osjungna, regissören Jevgeni Bauer är så besatt av inramning, scenografi och tempo att det alltid finns något intressant att titta på om man intresserar sig för visuellt berättande. Liksom en Kubrick eller en Lean av 1910-talet så tycks Bauer vara fullständigt koncentrerad och organiserad vad gäller sorteringen av visuell information – Hur rummen ser ut, hur skådespelarna rör sig, varje procent av filmen tycks exakt och gjord med syfte.

Den ryska filmen arbetade under denna tid hårt på att göra allvarliga och realistiska filmer – jag antar mer i linje med det litterära arvet från Dostojevksij och Tolstoj – vilket gör att Nemye svideteli knappast är en popcorn-rulle. Snarare är det en fascinerande visuell utmaning, eftersom vi får se karaktärerna prata med varandra men filmen har minimal dialog i form av textremsor – Vi måste alltså studera skådespelarna, och föreställa oss vad de känner och säger. Det ger en subtil kvalité som man inte kan jämföra med något idag och som åskådare lämnas man verkligen ifred att ta in filmen hur man vill.

Bauer har kallats ”den största regissör du aldrig hört talas om” och jag är med på den beskrivningen. Han gjorde över 70 filmer i sitt liv, men bara 26 har överlevt idag. Bauer är att jämföra med Sjöström, och Nemye svideteli är en film att jämföra med Ingeborg Holm (1913) som har samma typ av realistiska anspråk och direkta tilltal. Den filmen är ännu mer avskalad, där Bauers film kryllar av föremål i bild, och jag skulle säga att den därför är bättre (skådespeleriet i Ingeborg Holm är också bättre). Men Nemye svideteli är fortfarande en obligatorisk film att studera om man vill få en förståelse för drama som en filmhistorisk genre.

 

c1

1. Cabiria

När allt kommer omkring är Cabiria filmernas film år 1914, ett spektakel som ingen hade sett maken till förr. Inte bara tycks Cabiria vara den första filmen som innehöll ”reverse shot”-klippning och andra cinematiska grundbultar, det är en film som fortfarande imponerar med sina gigantiska scenbyggen, hundratals statister och dödsföraktande ”stunt”-arbete (här riskerade folk livet på allvar). Här finns även riktiga elefanter och kameler samt en ond drottning som kelar med en livs levande leopard omringad av tjänarinnor – statister – med is i magen.

Den tre timmar långa filmen är ett äventyr som utspelar sig 300-talet fKr och börjar vid vulkanutbrottet i Etna, där flickan Cabiria skiljs från sin familj, blir såld som slav och räddas av en uppsättning hjältar – främst Fulvio Axilla (Dante Testa) och den gigantiske slaven Maciste (Bartolomeo Pagano), filmhistoriens första riktiga actionhjälte – just som hon ska offras till den barnätande guden Moloch.

maciste
Bartolomeo Pagano, till vänster; filmhistoriens första actionstjärna och superhjälte.

Filmen utspelar sig under flera årtionden och skildrar våra glada hjältar både när de är underdogs och när de leder stora krigshärdar mot fienden: Andra delen av filmen är praktiskt taget bara en enda lång krigsscen och även om jag har sett filmen två gånger så är jag inte exakt säker på hur allt hänger ihop (det är många karaktärer med många olika namn, och allt är inte alltid helt tydligt berättat).

Som spektakel är Cabiria fortfarande otrolig. Scen efter scen av bombastiska galenskaper följer. Man måste ha någon slags reaktion när en kille hoppar ner från en hundra meter hög klippa utan livlina eller fallnät bara för att det ska se snyggt ut på film.

D.W. Griffith var en av många som såg Cabiria och blev helt slagen av stolen – Det mesta tyder på att hans ökända Ku Klux Klan-epos Nationens födelse (1915) var ett direkt resultat av Cabiria. Och fastän Cabiria är en fascinerande film är det också en film med en mörk, besk och otäck underton. Det är en glädjelös och fascistoid fantasi om död, våld, militarism, ära, full av glorifierade stereotyper och patriotisk ”ära”.

Och det var precis sådana filmer – påkostade, nationalistiska epos som gjordes för att ”stärka folksjälen” – som var populära i Italien under denna era; den humorlösa, nationalromantiska fantasy-krigsfilmen, som glorifierar krig och hyllar en i verkligheten icke-existerande ”mänsklig essens”, kan till och med sägas ha uppstått i och med Cabiria och den spreds vidare till Tyskland – Fritz Langs två Nibelungen-filmer (1924), storslagna mästerverk men också Hitlers favoritfilmer – och syns idag som tydligast i Peter Jacksons Sagan om ringen och Hobbit-filmer. (Säger inte att de är nazi-filmer, men de bär på nationalromantikens DNA).

Mellankrigstiden är överhuvudtaget en fascinerande era i all konst men just filmen, eftersom den föddes under denna era, förkroppsligar den extra väl. Det mest nyskapande med Cabiria kan vara de starka karaktärer, och sättet de frejdiga skådespelarna verkligen framhäver dem; slaven Maciste, till exempel, blev en actionhjälte i en lång rad filmer efter Cabiria där han spelades av den krallige hamnarbetaren Bartolomeo Pagano. I svart skokräm, förstås, men onekligen med en personlighet och kännbar charm som inte riktigt liknar något annat kring denna era. I ett år där långfilmen verkligen manifesteras som filmens framtid är Cabiria kanske den första storskaliga superproduktionen, både vad gäller konstnärlig ambition och teknisk innovation. Man ser spåren i den av en narrativ konstform – med riktiga karaktärer vi liksom lär känna på ett hemtrevligt sätt – men man ser också dess samtids galenskap, och en aggressiv längtan efter hat, lika stolt som dum.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *