Uj, uj, uj, vilket år.
Att lista årets sämsta filmer brukar vara något jag går in för med fröjderik känsla av revansch (se här och här) – men i år blir jag bara illa berörd av tanken, nästan kränkt. Jag har sett så mycket dåliga filmer i år att det varit tungt bara att sammanställa en lista – att åter behöva minnas dessa ursäkter till filmer är som att släpa på en tung, svart sopsäck som hela tiden håller på att gå sönder av sin tyngd. Jag vill helst bara bli av med dem så fort som möjligt, så jag slipper stanken.
Jag brukar ju bortse från de uppenbara skräptitlarna och fokusera på filmer som folk hade anledning att se och bli besvikna på, men till och med då har jag så många dåliga titlar att jag har ett halvt dussin bubblare: Otroligt nog är inte den horribla Let’s Be Cops med på listan, till exempel.
Till och med filmer jag verkligen avskydde – den patetiska Oculus, den migränframkallde Turtles-filmen eller de två svenska komedikalkonerna Hallonbåtsflyktingen och Tillbaka till Bromma – hamnar utanför listan; likaså den vansinnigt långtråkiga Annabelle, som orsakade kaos på svenska biografer eftersom kids som går och ser skräckfilmer inte vill se livlösa klyschor framförda i dött tempo utan minsta skräckfaktor.
Huga, huga. Låt detta nu bli överstökat.
11. Winter’s Tale
Här går jag genast emot vad jag just sagt, för Winter’s Tale är egentligen inte sämre än de titlar jag just kastat ur mig. Men den MÅSTE bara vara med på listan ändå, för den bär åtminstone på den befriande egenskapen att den är ofrivilligt komisk.
Av alla årets mainstreamfilmer är Winter’s Tale tveklöst den mest skrattvänliga kalkonen – En obegripligt berättad och fullkomligt absurd Young Adult-röra med aspartansött sagoglitter över hela härligheten, där vi bland annat får se Will Smith spela Satan mot en konstant Karl-Alfred-mumlande Russell Crowe-demon i plommonstopp, som jagar lungsjuk tjej som sover i en himmelsäng på ett tak medan Colin Farrell reser i tiden och flyger upp i himlen med en magisk häst, typ.
Jag vet inte vad jag ska säga. Gudarna ska veta att året varit svårt när Walking on Sunshine bara är på tionde plats.
9. Sabotage
En vidrig röra av oformliga visuella idéer, byggt på ett manus som måste ha skrivits med tre flaskor Johnnie Walker av någon med en infantil människosyn – och med en torr stubbe i huvudrollen även känd som Da Guvenatah. Den här filmen kommer sabotera dina inre organ och ge dig huvudvärk.
8. Upside Down
Upp och ner, ja det kan man verkligen kalla denna meganördiga korsning av George Orwell och Romeo och Julia (den är egentligen från 2012 men hade DVD-premiär i februari i år) om en tokig liten romans i en bokstavligt talat upp-och-ner-vänd värld. Vad kommer härnäst? En romantisk komedi om en ”in-och-utvänd” värld? Ett ”stor och liten”-samhälle i en lång-och-kort-dimension? Det smärtar mig att såga en film där Kirsten Dunst gör allt hon kan, men denna outhärdliga film är inget annat än en uppsättning strålande specialeffekter som slösas bort på substanslös fan-fiction och ”coola idéer” före mening, känsla, konstnärligt värde eller ens rimlig underhållning.
Bill Nighy. Not even kidding.
7. I Frankenstein, Legend of Hercules, 47 Ronin
Årets ihopbuntade placering. Meddelande till Hollywood: SLUTA GÖRA DÅLIGA FANTASY-ÄVENTYR! Vem kan egentligen säga vilken av de här tre filmerna som är sämst? Vi har den idiotiska I, Frankenstein med Frankensteins monster som Conan-liknande actionhjälte (!) i en generisk och otroligt ful värld av been there done that (plus en obekväm Bill Nighy under lager av töntig make-up). Vi har Renny Harlins plågsamt spänningsbefriade Herkules-film som lyckades vara mycket sämre än den redan usla Dwayne Johnson-versionen. (Och som det inte var nog gjorde Renny det här i år också).
Slutligen har vi Keanu Reeves som skäggig ”samuraj” i den stentråkiga 47 Ronin, där vi tvingas se honom bli utspelad av sin häst medan en ärbar gammal japansk feodalskröna görs om till spräcklig nonsens-produkt för okritiska tonåringar som inte gillar film till att börja med.
6. Left Behind, Tokarev
2014 var året då Nicolas Cage bevisade att han fortfarande var en seriös skådespelare i David Gordon Greens Joe. Det var också året då han gjorde kristna propaganda-filmen Left Behind, där ”gud” har ihjäl alla ”goda” människor som belöning, samt den fenomenalt urusla Tokarev, vars titel inspirerats av ett maskingevär. Nuff said, men det ska till en skådespelare som Nicolas Cage för att vara en contender både på årets bästa och sämsta filmer.
5. A Million Ways to Die in the West
Jag var övertygad om att det här var årets sämsta film när jag såg den, men vi får åtminstone se killen från How I Met Your Mother bajsa i en hatt.
4. Bröllopskaos
Därför att det aldrig är för sent för vita människor att skratta åt svarta, judar, araber och kineser. Det får aldrig bli för sent. Vi ska hitta alla ursäkter vi kan för att få hålla detta privilegium intakt – låt dem skratta åt varandra, gör om det hela till kålsuperi i samma fina gryta och ignorera vem kocken är. Att denna vedervärdiga films framgång i Europa går hand i hand med de bruna partiernas är lönlöst att försöka förneka.
Jag har sett roligare toalettborstar än den här filmen. En satanistisk skapelse förklädd i verklighetsfrånvända färakläder.
En nästan osebar film som förvandlar en redan besudlad legend till stoft… nu pratar jag inte om Dracula, han tål vad som helst, utan om Dario Argento; en filmskapare jag försvarat genom åren, men som nu ”svikit” även mig. En film som förtjänar att få ett kilo vitlök kastat på sig.
Vad föreställer det här?
1. Transformers: Age of Extinction
Ja det här var ju ingen större överraskning, förstås. Den första filmen på två år, och den andra någonsin, jag gett ett direkt varningsmärke till (den första var denna). Med en story-reboot och en Marky Mark i bagaget hade jag nog förväntat mig något lite ”bättre” än de föregående filmerna men Micke Bays Transformers är bara som produkter som görs i nya och större upplagor och därför bara blir sämre och sämre. Den här filmen är bara en enda stor avlastning där publiken är lurad från ruta noll. Det finns ingen värdig anledning till att den här filmen producerats och ingen riktig anledning för någon att se den. Den är som en ekande tom katedral dit folk går och betalar inträde för att därefter erbjudas ingenting och uppleva ingenting; ingenting annat än den visuella motsvarigheten till legobitar i en torktumlare, och den smygande känslan av att det finns en massa varor som nu måste köpas. Transformers är exakt allt film inte ska vara.
Jag har tack och lov sett många bra filmer i år också – mer om dem nästa vecka – men herregud vilken bedövande mängd skräp! De som tror att det är lätt att gå på bio och försöka se allt – allt – som kommer, bör tänka en, två, tre gånger och sedan våga sig på att se dessa efter varandra och därefter tänka sig ett liv där dessa uselheter kommer om och om och om igen… Det är faktiskt inte behagligt!
Kom nu 2015, du kan – nej, du får – inte ha sämre saker att bjuda på än 2014.
FREDRIK FYHR
3 svar på ”De sämsta filmerna 2014”