Jag såg många dåliga filmer i år (se här) men jag såg även många bra. Liksom förra året vill jag poängtera att det finns filmer jag ännu inte sett och som därför kan komma att komplettera listan – plus filmer som har premiär i januari och i mellandagarna som kan komma att bli ”klämfilmer”, som jag kallar dem. Jag skulle ha sett Birdman vid det här laget, till exempel, men någon sjabblade bort en DCP och jag vet inte när det blir av nu. Gränsen går vid januari-februari ungefär, så Paul Thomas Andersons Inherent Vice, som trist nog inte kommer på svenska biografer förrän i mars 2015, hamnar förmodligen på nästa årsbästalista. Kort sagt: Listan är temporär och kan komma att ändras, marginellt, i framtiden*.
Med det sagt, låt oss gå igenom årets bästa filmer, enligt mig. Trots superrymdresor och bibliska magplask blev 2014 i min bok ett år främst för lågmälda dramafilmer: Ovanligt många fina människoskildringar passerade under Hollywoods radar i år och även om det finns ett par fluffigare exempel på min lista så är det märkbart hur många filmer som varit vuxna, mogna, psykologiskt trovärdiga och på allvar berörande. Det händer faktiskt inte ofta att så många regissörer, skådespelare och manusförfattare haft så mycket på hjärtat och faktiskt lyckats genomföra något riktigt bra. Men det hände i år.
*=Se längst ner för reviderad lista
Först lite hedervärda omnämningar, eller för enkelhetens skull så kan vi göra en ungefärlig top 20-11:
20. Varje gång jag ser dig – inte helt originell, men söt och smart.
19. Min så kallade pappa – helt klart Ulf Malmros bästa film.
18. Småkryp: Långfilmen – omöjlig att ogilla.
17. Matterhorn – smart, holländsk indiefilm om ensamhet och familjerelationer.
16. Våtmarker – en nasty feel-good.
15. Under Gottsunda – årets största minsta film.
14. Still Life – en galghumoristisk, melankolisk berättelse om livet och framför allt döden.
13. Foxcatcher – gastkramande, psykologisk klaustrofobi.
12. Joe – den amerikanska mardrömmen i nyktert dagsljus.
11. Muren/Omar – en cinematisk molotov cocktail.
Obönhörlig politisk realism och hjärtskärande hoppfull skildring av möjligheten till medmänsklighet. Marion Cotillard är lysande i rollen som kvinnan med en längre depression i bagaget som måste övertyga sina medarbetare om att de ska rösta för att hon ska få vara kvar på jobbet istället för att de får en extra bonus i årsslutet. En riktig darling för landets alla fackföreningar, men också en otroligt mänsklig och gripande berättelse.
En jäkligt mystisk, dunkel, gåtfull och sällsam berättelse om kärlek mellan tre filurer – varav en är en psykopat – som umgås på ett smultronställe för homosexuella män; ljudet av träden, vågorna och det mycket personliga perspektivet (där en röd bil är avgörande och där mord sker på vackra månskensnätter där syrsorna bara hörs) gör att detta blir både en märkligt vacker men också paranoiaframkallande thriller i Hitchcockiansk anda. Slutet är retsamt, kanske, men överlag är det mycket skickligt filmskapande.
8. Gentlemen
Den kanske är ytlig, den kanske är meningslös, men jag fann den otroligt underhållande (vilket jag förklarat med all önskvärd tydlighet utifall att någon undrar). Mikael Marcimains filmatisering av Klas Östergrens klassiska roman är inte bara en minutiöst återberättad 80-talsskildring utan främst ett extremt noggrant och gediget stycke meta-narrativ berättad med fantasi, intelligens, sensorisk skicklighet, kort sagt själ och känsla och allt i en svindlande hastighet. En av de mest filmiskt tillfredsställande filmerna på hela året.
7. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron
Vissa förväntade sig ett extraordinärt mästerverk av Roy Anderssons Venedigvinnare – men en avslutande del i en trilogi har ju sällan revolutionerande trick att komma med och ”Duvan” var istället, högst logiskt, en avslutning på de trådar som inleddes i de två föregående filmerna. Och det är helt enkelt svårt att klaga på en film som är så skickligt gjord, av en sådan uppenbart medveten auteur, och som ger en så mycket att fundera på som till exempel jag gjorde i min recension. Man skulle kunna klaga för sakens skull, förstås, men det vore ganska dumt. Å andra sidan är jag mer tveksam till om Roy verkligen är någon större empatisk humanist – som vissa verkar utgå ifrån; snarare är hans kameraöga påtagligt likgiltigt och hans bilder mer symboliska än realistiska. Och det är just säregenheten i bilderna som ger den extra kvalitén. Och repliker som ”Näe, han är körd”.
EDIT: Här, på delad sjundeplats, vill jag retroaktivt placera Xavier Dolans Mommy.
En av årets allra mest underskattade filmer; detta skotska psykodrama – som berättas nästan helt ifrån huvudet på en psykiskt sjuk ung man som överlever en olycka till havs och blir lynchad av fiskarstaden han bor i – gick under de flestas näsor i år vilket var otroligt synd. Inte nog med att Paul Wrights debutfilm var en otrolig uppvisning av begåvningen George McKay, det var också en otroligt filmisk upplevelse som använde sig av dokumentära inslag, montage och magisk realism för att berätta en historia i summan av de olika teknikerna på ett mycket fascinerande sätt. Sedan har filmen också bara en otroligt vemodig stämning, en känsla av kollektiv ångest och ett poetiskt inslag av havsromantik som gör den helt enkelt oförglömlig.
Den japanske mästaren Hirokazu Koreeda gjorde med Sådan far, sådan son en film som jag till och med lät bli att spekulera för mycket i, eftersom jag själv inte har barn. Det är uppenbarligen en mycket närgången och trovärdig skildring av en mardrömslik situation: Två par upptäcker att deras respektive sexåringar blivit felplacerade vid födseln och nu måste de leva hos sina ”nya”, i verkligheten biologiska föräldrar. Få nyanser undgår Koreeda, som vet hur människor pratar och beter sig i verkligheten, och han förstår precis hur dessa två familjer (en stel, välbärgad och en mer medelklass-sluskig) resonerar sinsemellan – och skådespelarna är helt med på noterna också. En hyperrealistisk, men mycket fascinerande och tårframkallande film, sevärd som satan.
Miyazakis svansång blev bemött med lite svala reaktioner här och var. Jag tycker att Det blåser upp en vind är en snudd på mästerlig film. Bortom nostalgin till mellankrigstiden bär berättelsen om aviatören Jiro Horikoshi på en vemodig och extremt romantisk ton av genomlevdhet som är lika existentialistisk som mystisk. Det känns alltid lite förmätet att citera sig själv, men jag sa vad jag tyckte i min recension: ”Det är svårt när man måste jämföra saker med en vind; det är osynligt, men det känns. Det blåser upp en vind är en speciell film, stundtals mästerlig, och jag älskade att se på den.”
3. The Strange Colour of Your Body’s Tears
Jag har faktiskt sett om den här filmen två gånger sedan jag skrev om den sist, och det var inte speciellt längesedan. Det är en exceptionellt välgjord film som på ett hudlöst, och hutlöst, sätt kommer till den undertryckta kärnan av manligt självhat, där den splittrar sönder en mysteriegåta i en kryptisk och praktiskt taget ogenomtränglig intrig som går igenom flera psykedeliska stationer innan den avrundas i en gåtfull – men självklar – final, där film noir-genrens centrala klyschor möter psykologi och biologi i en bisarr mardröm. Detta är kanske inte en film för alla, men den är inte någon pretentiös flumfilm: Det är en intelligent och ohyggligt genomarbetad mardröm, och en totalt subjektiv upplevelse som tål att ses om och om igen. Jag borde veta vid det här laget.
Asghar Farhadis ”uppföljare” till Nader och Simin var i mina ögon ännu bättre: En mindre tillspetsad, mer uppluckrad berättelse om människors behov av självständighet och vår ofrånkomliga bundenhet till varandra. En redan splittrad familjesituation, i början av filmen, leder till en till synes planlös intrig där plastpappor, ex, nya partners och gamla kärlekar står mitt emot varandra i ett urålderligt emotionellt schackspel där varje drag kan betyda otroliga känslor och där de oskyldiga begraver hemligheter djupt under den psykologiska marken. Det förflutna är något så oexotiskt som en ”vuxen” film, men den är verkligen vuxen och den handlar om djupa saker som det kräver år av mänsklig interaktion, empati, frustration och genomlevda år för att sätta pricken på. Farhadi är en mästare på att skildra människors sociala och psykologiska relationer till varandra och Det förflutna är också en mästerlig film.
1. Boyhood
Trots många lysande filmer är Richard Linklaters Boyhood med bisarrt stor marginal årets bästa film. Jag har svårt att tänka mig att det kommer komma en bättre film resten av årtiondet. Det är en gärning för filmhistorien, och så förrädiskt enkel att jag (när jag såg den) nästan inte förstod vad det var jag tittade på. Det är inte ofta man kan säga idag, att en film är revolutionerande eller ens på allvar nyskapande men Boyhood gör något som man får gå tillbaka till Pulp Fiction, Schindler’s List, Kieslowskis Dekalogen eller Tarkovskijs Spegeln för att hitta jämförelser med. Det är, vad mig beträffar, en av de bästa filmer som någonsin gjorts.
FREDRIK FYHR
*
Reviderad lista
1. Boyhood
2. Det förflutna
3. The Strange Colour of Your Body’s Tears
4. Det blåser upp en vind
5. Sådan far, sådan son
6. For Those in Peril
7. En duva satt på en gren…
7/8. Mommy
8. Gentlemen
9. Främling vid vatten
10. Två dagar, en natt
2 svar på ”De bästa filmerna 2014”