Wild 35starrating

wild videosöndag

35starrating

Regi: Jean-Marc Vallée

Efter en rad motgångar bestämmer sig livskrisande Cheryl för att gå tusen miles genom vildmarken för att samla tankarna.

Det finns en desperat myt om resor – att man ”finner sig själv” på resande fot i främmande länder, att ingenting är så fantastiskt berikande som en sunkig tågluff och i synnerhet att man praktiskt taget möter gud om man ger sig ut på vandring i den oförstörda naturen. Filmer som Sean Penns Into the Wild (2007) och Danny Boyes 127 timmar (2010) har spelat på dessa vedertagna myter och publiken har ätit upp det; myten om vildmarkens sanningslandskap är ohyggligt populär.

Själv tyckte jag de två nämnda filmerna kändes otroligt fejk, och oftast tycker jag filmer av det här slaget blir just romantiserade, för distanserat filmiska, mer som utdragna reklamfilmer för läsk – vilket jag skrev om Tracks, det senaste hajkdramat som försökte skildra en smutsig vandring med alltför fagra bilder.

Jag kände mig därför nött inför Wild, som anländer till oss bara lite mer än ett halvår efter Tracks. Såg jag inte precis den här filmen?

Men icke – Wild är oväntat bra; den är rentav riktigt gripande. Inte bara är det en stark vildmarksskildring som visar oss trovärdighet och detaljrikedom, det är en film som förmedlar den där transcendentala känslan som måste infinna sig under en veckor lång vandring till fots.

Filmen är byggd på en bok, som sådana här filmer tenderar att vara; i det här fallet heter författaren Cheryl Strayed och spelas av Reese Witherspoon. Hon genomgick en livskris efter en skilsmässa, hennes mammas för tidiga död i cancer och en tur ner i herointräsket. Som terapi, när alla korten låg på bordet och världen blivit en rå och illusionslös plats, bestämde hon sig för att gå på en 180 mil lång vandring längsmed en vandringsled kallad PCT (Pacific Crest Trail).

Skillnaden mellan Wild och andra filmer av samma slag är att vi kommer in i Cheryls huvud och stannar där; hennes kropp blir vår. Redan efter de första timmarna på färden svettas hon som en gris med en alltför tung packning. Hon undrar ”what the fuck have I done”. Hon kan vända om när som helst. Men hon sätter upp ett tält ute i vildmarken, den där första natten, och intalar sig själv att hon inte är rädd för ljuden hon hör ute i det svarta.

Färden går på. Hon vänjer sig vid att bajsa gröt. Hon vänjer sig vid att möta främlingar – nästan alltid män – och hon vänjer sig vid deras inisnuerande kommentarer (men aldrig vid rädslan). Hon vänjer sig vid vildmarken – utsätter sig för skönhet, som hennes mamma skulle säga; solnedgångar, regnskurar, berget som kräver att du klättrar på det.

Färden blir snart en surrealistisk upplevelse. Cheryl börjar mumla för sig själv, hon repeterar fraser utan anledning, och i hennes huvud (där vi är) kommer hennes liv tillbaka till henne i fragment, centrala scener i osorterad kronologi; genom dessa drömska flashbacks, vagt inspirerade av Terrence Malick, faller bitarna på plats i en slumpmässig ordning. Vi lär känna Cheryls mamma (Laura Dern), som var en sjuttiotalstjej med klänningar á la Woodstock, självdestruktiv smak i våldsamma, alkoholiserade män (som Cheryls pappa), som såg på världen på enkla sätt och som försökte skaffa sig en utbildning i vuxen ålder. Som lyssnade på Simon & Garfunkel och Leonard Cohen, älskade sin häst och fick cancer vid 45.

Vi lär känna Cheryls lillebror (Keene McRae), hennes ex-man (Thomas Sadoski) och hennes bästa kompis Aimee (Gaby Hoffmann). Vi lär känna hikers Cheryl träffar på vägen. De flesta är män. De är okej att prata med, en och annan går an till mer, men den sanna glädjen är stor för Cheryl när en av dem faktiskt är kvinna.

Cheryl har genomlevt en arbetarklassbarndom med en alkoholiserad pappa och en misshandlad mamma. Hon har genomlevt en universitetsperiod i duktighetsskor och en tid nära döden i knarkmisär. Däremellan har hon tvingats se sin mamma dö en smärtsam, förödmjukande död.

Det fina med Wild är sättet vildmarksfärden blir en fond för hennes minnen. Hon behöver, faktiskt, hitta sig själv. Bearbeta sina upplevelser. Bli klok på sitt liv. Låta det komma till henne ostört och obehindrat från informationsflödet och det civila, urbana livet som larmar och stör – Ute i den ultimata verkligheten, där kroppen får blåmärken och ömma punkter och där en dag bara är solen på himlen tills den går ner, kommer Cheryls minnen obehindrat till henne; hon kan själv inte styra över det. Vi lär känna henne. Vi förstår vem hon är.

Wild gör egentligen samma sak som alla filmer av det här slaget försöker göra. Skillnaden är att Wild lyckas. Nick Hornby har bearbetat förlagan i ett manus som förstår hur narrativ på film kan fungera. Regissören Jean-Marc Vallée, som senast gjorde Dallas Buyers Club, är på alla sätt och vis skicklig. Reese Witherspoon fungerar också väldigt bra i huvudrollen – hon har kanske ingen skådespelarmässig universaltalang, men hon har utstrålning, och anslaget av en stereotyp ”tjejighet” som skapar många intressanta kontraster i Wild eftersom det är en så tydligt avsexualiserad och självmedveten film – och eftersom Cheryl har olika attityder i olika delar av livet.

(Här kan också poängteras att Wild är producerad via Witherspoon-grundade bolaget Pacific Standard, vars specifika uppgift är att skapa dynamiska, bra kvinnoroller; Gone Girl är deras andra titel – verkligen en stark start!)

Kanske man måste vara en dagdrömmare för att Wild ska nå in i hjärtat men jag förstod precis känslan som Cheryl upplevde när hon var omsluten av vildmarken och – därmed – sina egna minnen. Musiken är också skickligt använd på detta psykodynamiska sätt. För några dagar sedan såg jag Xavier Dolans Mommy och var imponerad över hur han använde montage med hela poplåtar, i oklippt form, för vem lyssnar egentligen på en halv låt?

Wild har en annan, lika fungerande, strategi: Den använder bara snuttar, fade-in-och-ut-sekunder, ekon och nynnanden av låtar som Cheryl kommer ihåg från sitt liv. Om du själv i längre tid befunnit dig på en plats du inte varit på förut, i total ensamhet, utan någon musikspelare, så vet du säkert exakt varför vi, till exempel, bara får höra gitarrsolot i Bruce Springsteens Tougher Than the Rest medan Cheryl vagt nynnar på texten.

Wild är allt den ihåliga och fejkade Tracks borde ha varit. Den klipper inte förbi stora sjok av tid och romantiserar inte sina bilder. Till skillnad från 127 timmar har inte denna film hastig MTV-klippning och självmedveten ”cool” stil som gör att vi hela tiden är medvetna om att vi tittar på en film. Och till skillnad från Into the Wild så har inte denna film långa romantiska montage som skapar samma avstånd – och dessutom känner vi sympati för Cheryl, som ger sig ut i vildmarken för att läka sina sår, inte för att bara envisas (som den jobbiga huvudpersonen i Into the Wild).

Det är kort sagt den bästa film jag sett som handlar om denna typ av extrema soulsearching ute i vildmarken. Det är inte bara fina bilder av en lång resa – det är själva resan, med ömmande blåmärken och ett känslorikt, upplevelsefullt liv instängt i en dödlig men seg människokropp.

FREDRIK FYHR

*

vidwild

WILD

Originaltitel, land: Wild, USA.
Urpremiär: 29 augusti 2014 (Telluride Film Festival).
Svensk premiär: 15 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 16 januari 2015.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Reese Witherspoon, Laura Dern, Thomas Sadoski, Keene McRae, Michiel Huisman, W. Earl Brown, Gaby Hoffmann, Kevin Rankin, Brian Van Holt, Cliff De Young, Mo McRae, Will Cuddy, Leigh Parker, Nick Eversman, Ray Buckley, Randy Schulman, Cathryn de Prume
Regi: Jean-Marc Vallée.
Manus: Nick Hornby, efter memoaren Wild: From Lost to Found on the Pacific Crest Trail av Cheryl Strayed.
Producent: Bruna Papandrea, Bill Pohlad, Reese Witherspoon.
Foto: Yves Bélanger.
Klippning: Martin Pensa, Jean-Marc Vallée (pseudonym John Mac McMurphy).
Scenografi: John Paino.
Kostym: Melissa Bruning.
Produktionsbolag: Fox Searchlight, Pacific Standard.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *