Blackhat 3starrating

blackhat

3starrating

Regi: Michael Mann

Efter en IT-attack mot ett kinesiskt kärnkraftverk och Wall Street samarbetar FBI med kinesisk underrättelsetjänst för att hitta de dolda hacker-terroristerna. Lösningen blir att släppa den dömda hackern Nick (Chris Hemsworth) från ett långt fängelsestraff för att leda ett team agenter från USA och Kina i en globetrottande mysterielösning som innebär kamp mot legoknektar och ett kallt, digitalt krig.

Det är en märklig värld när så pass spännande och skickligt gjorda filmer som Michael Manns Blackhat bemöts med sådan förvirring och apati. Den gröna tomatmätarens 31 procent vittnar om att kritiker inte alltid vet vad de pratar om – och det bleka betyget 5.6 på IMDb, där den oväsentliga snyftaren Nyckeln till frihet (1994) fortfarande regerar som ”bästa” ”film”, är ett tråkigt tecken på att intelligens inte säljer.

Blackhat känns genast som en av det nya årets mest underskattade filmer – En tät, dynamisk thriller där utförandet är intelligent och sofistikerat medan storyn är ute och flyger på lika storskaliga och serietidningsartade höjder som en typisk James Bond-film. Jag anar att detta inte ger utslag i den trändkänsliges zeitgeist-mätare. Blackhat är visserligen inte lika bananas som Luc Bessons mer töntroliga Lucy, men den är lika vårdslös med sin logik.

Men vill man bara ha en schysst och seriös actionthriller, som man också behöver använda hjärnan för att hänga med i, så är Blackhat en ypperligt tillfredsställande film och, vid enstaka tillfällen, vansinnigt intensiv och spännande.

Såklart. Det är ju en film av Michael Mann. Vid det här laget vet han hur man gör filmer om folk som jagar varandra. Alla Manns filmer bygger i grund och botten på samma okomplicerade tjuv-och-polis-formula, från genomslaget med Miami Vice till senaste filmen Public Enemies (2009) via filmer som Thief (1984), Manhunter (1986), Heat (1995) och Collateral (2004) . Med tanke på att Mann är en sådan regissör som gör samma film och om igen så är Blackhat en studie i innovation.

En av filmens klyftiga drag är att ha en osynlig, ibland obegriplig, fiende. I filmens upptakt exploderar ett kinesiskt kärnkraftverk och vi lär oss att det är på grund av en IT-attack. Någonstans sitter en hacker och förbereder sig på att slå ut infrastrukturen via flera centrala mål: Vi får bara se ett askfat och bakhuvudet på en man i Hawawiiskjorta medan vi far, genom omöjliga kameravinklar, fram och tillbaka i sladdar och genom pixlar.

Efter att samma någon mixtrar med börsen blir det ett globalt problem och FBI får samarbeta med kineserna; agenten och IT-specialisten i öst heter Chen Dawai (Leehom Wang) och hans krav är att hans team ska bestå av gamla skolkompisen Nick Hathaway (Chris Hemsworth) som råkar sitta inne på grund av hackerbrott.

Häromkring lär vän av ordning ha flera invändningar på logik och realism. Nej, det är inte vidare troligt att något sådant, här på alla fronter vidöppet, samarbete någonsin skulle inträffa och inte heller skulle det ske under så lösa omständigheter; förutom Nick, Dawai och Dawais hacker-syster Lien (Wei Tang) består teamet praktiskt taget bara av två övervakare från FBI, varav en (Viola Davis) känns som mer av en ”pencil pusher” än en fältsoldat.

Men Blackhat bär i det här avseendet på en obekymrad 90-talscharm: Det är en film som vågar vara fiktiv underhållning. Karaktärerna är kanske inte superhjältar, men definitivt seriefigurer. Filmen begär inte av oss att vi ska tro på det vi ser, bara att vi ska acceptera det under två timmar mellan en serie för- och eftertexter.

Detsamma gäller för intrigen som är full av teknobabbel och härligt diffus exposition. Nick, Dawai och Lien är ju ”hackers” och de sysslar med att läsa koder fram och tillbaka (skurkens kod är en omskrivning av en som Nick och Dawai gjorde ”på skoj” när de var MIT-studenter). I detalj är det praktiskt taget omöjligt att veta vad de pratar om, men vi hänger med på vart varje ledtråd leder och på så sätt fungerar Blackhat som vilken annan globetrottande spionfilm som helst; den är bara mer dimmig i detaljerna.

Jag tror Michael Mann vet detta. Han förväntar inte att vi ska förstå. Det är rentav hela poängen med filmen – vars tagline lyder ”we are no longer in control”; den analoga världen är förbi. Krig förs nu med knapptryckningar och kommandon i ett språk som en majoritet av världens befolkning, inklusive makthavare och polismakter, inte förstår.

Fast det är klart, än är inte musklernas tid förbi. Skurken, som förblir hemlig för oss i lång tid, skyddas av en armé legoknektar som inte skyr några medel för att sätta kulor i pannan på alla som kommer i närheten av honom. Fällor och bakhåll gillras och utförs med militärisk logik. Ibland är skurkarna steget före, ibland håller hjältarna jämt; alltid är det strikt business as usual. Mann har alltid varit en mästare på att skildra actionscener med logistisk och matematisk precision och ett par scener – i synnerhet en jakt i en akvedukt – strålar av den kyliga perfektion som genomsyrade i synnerhet Heat.

Jakten, och kampen mot klockan, är allt i Manns filmer. Huvudpersonerna rör sig alltid i en cirkel som blir snävare. Det finns en deadline, och den menas alltid bokstavligt talat. De är män. Eller, de är ”Mannmän”; professionella, kalla, i symbios med sitt destruktiva arbete och det är alltid bara en sista stöt, ett sista fall, en sista bister blick mot det dyra armbandsuret medan ödesmättade syntar ljuder i takt med melankoli i slow motion.

Chris Hemsworth är en bra Mannman. Han må vara den hunkigaste hackern du någonsin sett, men varför inte? Vanligtvis skulle han, som Mannman, ha en desilussionerad fru eller flickvän som väntar eller ger upp på en framtid ihop med honom. Men i Blackhat introducerar Mann, bättre sent än aldrig, en ”Mannwoman” i form av Wei Tang vars karaktär är en lika dynamisk kraft som Hemsworths. Skuggan av ett triangeldrama formas mellan Nick och syskonen, men det finns ett jobb som ska göras. Skurken har en plan och de måste finna den, stoppa den, rädda världen och smaka på varandra när de får tid över.

Wei Tang och Chris Hemsworth har kemi – kemi, denna mystiska effekt mellan skådespelare i romantiska roller – och vad som borde vara en godtycklig konvention (man och kvinna faller för varandra medan de är på rymmen) får en oväntat stark sensuell skönhet i Manns kyliga kameraöga.

Ja, det finns många bilder och stämningar att dö för i Blackhat, och spänningen är så välgjord att den ibland (vid några centrala scener) är nästan hjärtstoppande. Det tar emot för mig att erkänna filmens brister: Helheten som är lite oformlig och obestämd, filmen blir en lite åksjuk blandning av ett barnsligt manus och en allvarlig regi; skurken, och hans motiv, förblir avlägsna för oss och tempot är så högt att de som inte vill hänga med inte heller kommer att hänga med.

Men hade jag bedömt filmer på ett annat sätt hade jag satt ett högre betyg. Jag tycker mycket om Blackhat. Det är vacker och rå underhållning, gjord för en lyhörd publik. Det finns ett ögonblick när intrigen vänder, på ett grymt och oåterkallerligt sätt, och upptakten är så briljant just för att vi vet att och ungefär hur det kommer att hända, men inte vad det är, eller exakt när. Och när det sker så är det så fruktansvärt och så besynnerligt vackert.

Därefter är filmen en kamp för överlevnad av ett slag man inte anat i början, och jag önskar att jag kunde bortse från allt som är mindre bra med filmen och bara recensera det som är bra. För det som är bra är skamlöst bra; en svidande, undertryckt, pulserande våldskavalkad, estetiskt fulländad – Ja. Mann skildrar våld som en ritual mellan män. Det är egentligen inte vackert eller ärofyllt, men den hisnande känslan i maggropen vittnar om något annat.

FREDRIK FYHR

 

*

blackhat1

BLACKHAT

Originaltitel, land: Blackhat, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 14 januari 2015 (Trinidad och Tobago).
Svensk premiär: 23 januari 2015.
Speltid: 130  min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW, Redcode RAW, Video HD (div. sekvenser); DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Chris Hemsworth, Leehom Wang, Wei Tang, Viola Davis, Andy On, Christian Borle, Abhi Sinha, Jason Butler Harner, Manny Montana, Spencer Garrett, Shi Liang, Kan Mok, Sophia Santi, Courtney Wu, William Mapother.
Regi: Michael Mann.
Manus: Morgan Davis Foehl.
Producent: Jon Jashni, Michael Mann, Thomas Tull.
Foto: Stuart Dryburgh.
Klippning: Mako Kamitsuna, Jeremiah O’Driscoll, Stephen E. Rivkin, Joe Walker.
Musik: Harry Gregson-Williams, Atticus Ross, Leopold Ross
Scenografi: Guy Hendrix Dyas.
Kostym: Colleen Atwood.
Produktionsbolag: Forward Pass, Legendary Pictures.
Svensk distributör: UIP/Universal.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *