American Sniper 2starrating

videosöndag american sniper

2starrating

Regi: Clint Eastwood

Biopic om en soldat i Irakkriget som dödade 164 fiender, genomled post-traumatisk stress och därefter mördades av en förvirrad veteran när han återvände till landet.

Detta är en frustrerande och djupt otillfredsställande film – en riktigt bra film, egentligen, som inte kan se möjligheterna den har mitt framför ögonen. Det gjorde ont i mig att se hur den ruinerade sig själv i slutet – slutet, som är helt och hållet skandalöst.

Jag ska, rakt upp och ner, erkänna att jag tolkade den helt fel. Jag fann i den dels en omskakande krigsfilm, ganska långt ifrån flaggvifteri och patriotisk propaganda, som ville berätta något nyanserat och tragiskt. Det är en sorglig berättelse om en man som dödar 164 människor och sedan, högst naturligt, blir deprimerad och lider av posttraumatisk stress. Han spelas av Bradley Cooper, som mycket effektivt levererar ett porträtt av en schysst kille som plågas av sin egen kropp, som egentligen skälver, medan han förnekar alla sina svagheter på grund av samma övertygelse som gjorde honom beroende av krigsfältet.

Den börjar så, som en film i den mer ambivalenta moderna amerikanska krigsgenren, definierad av Kathryn Bigelows The Hurt Locker (2009) och Zero Dark Thirty (2012).

Men så slutar den – mirakulöst nog – med att vira in allting i en röd, vit och blå rosett, som om American Sniper faktiskt är en patriotisk present till landets befolkning.

Jag var tvungen att plocka upp hakan från golvet.

Det var längesedan jag såg en film där slutet så radikalt förändrar allt, och förvandlar en allvarlig och (trodde jag) mogen film till en hjälplöst stapplande filmisk identitetskris.

Som jag saknar Stanley Kubrick i stunder som dessa. Berättelsen bakom American Sniper liknar hans briljanta krigssatir Full Metal Jacket (1987), där en manisk sergeant står symbol för USA:s militärkraft och en psykologiskt av-humaniserande militärisk ideologi. Hans mål är att genom hjärntvätt förvandla en svag men godhjärtad ung man till en perfekt mördarmaskin – han lyckas, och mördarmaskinen dödar följaktligen sina två fiender: Sergeanten, och sig själv.

Berättelsen om Chris Kyle, vars memoarer American Sniper på, är snarlik. Irak-veteranen Kyle hade den tvivelaktiga äran att ha dödat mest människor i USA:s historia. Han spenderade flera vändor, led av post-tramuatisk-stress och fann vägen tillbaka genom att vara stödpedagog åt soldater som skadats psykiskt och fysiskt i kriget. En av dem, lika förvirrad som Kyle en gång själv var, dödade honom under diffusa omständigheter.

Detta var förstås en stor tragedi för Kyles fru och två barn. Men när jag hörde talas om berättelsen kände jag mig lik förbannat som John Lennon när han läste om den där lyckade mannen som tog sin juristexamen och därefter dog i en bilolycka – ”Well, I just had to laugh”. Den dödligaste arabmördaren, en clean-cut kristen kid från Texas, meningslöst dödad av en av ”de egna”. Var det Allahs hämnd eller den kristna guden som ville ha balans på kontot? Och hur dog han? Med ett skjutvapen förstås. Religion, vapenlagar, amerikansk våldskultur – i verkligheten är det här en genial berättelse.

Så bra är berättelsen att filmen inte kommer undan den. Den är där i filmen ändå. Så fort vi får se de mörkare aspekterna av Kyle skiner filmen av en ambivalens som gör den politiska kritiken om inte omöjlig så åtminstone svår.

Jag kan till och med gå så långt som att säga att Clint Eastwood, som gjort den här filmen, verkligen ansträngt sig för att göra en värdeneutral och ”opolitisk” film. Liksom alla sådana här filmer är den vänsterorienterade kritiken automatisk och nästan formulerad på förhand. Jag är själv ingen högermänniska – men jag tänker åtminstone erkänna det, och lägga till att jag däremot är en filmmänniska. Världen vore skräp om Michael Moore och Oliver Stone var de enda som fick göra film om amerikansk krigsföring.

Och American Sniper är en ganska fascinerande film som visar att det är svårare för republikaner att göra sådana filmer än de redan på förhand oppositionella demokraterna. Eastwood måste försöka gå en – förvisso helt omöjlig – balansgång mellan att skildra Kyle både som en heligt reko amerikan kid och som slentrianmässigt fördomsfull, samt dessutom som ett offer för sina egna upplevelser.

De upplevelserna är heller inte skildrade på speciellt gung-ho-aktiga sätt. Krigsscenerna består av realistiska scenarion där kroppar blir lik genom skjutvapen som är öronbedövande och oromantiska; Eastwood lägger inte någon emfas på händelserna, som vi (likt soldaterna) har så god översikt över som vi kan… tills vi inte har det längre.

Vidrigheter sker sakligt, och utan Hollywood-stråkar, i filmen (ingen krediteras ens till någon musik i filmen). Chris Kyles blick som krypskytt är en introvert, tyst och omänsklig påfrestning. Han är en man som skjuter ett barn för att det är på väg att kasta en granat. Det är en hemsk scen, just för att Kyle själv, i Coopers gestalt, är en människa. Det kan inte lämna honom ifred.

Så, eftersom han i egna ögon är en ”man”, håller han upplevelsen inom sig. Inte förrän han kommer hem till sin fru (Sienna Miller) och deras nyfödda barn börjar det gå upp för honom att han bär på de döda inom sig. Men han vägrar inse det. Äktenskapet blir en tyst, klaustrofobisk mardröm. En läkare förklarar att Kyles blodtryck är skyhögt fastän han bara sitter på en stol och gör ingenting särskilt. Han är en tickande bomb – och logiken som allt det här sker enligt är filmens definitivt starkaste kort. Här, i sanningen, trodde jag filmen hade sitt hjärta.

Clint Eastwood är ju dessutom en oerhört underskattad regissör, som gjort många filmer där han dekonstruerat just våld och relativiserat den amerikanska mytologin, från anti-western De skoningslösa (1992) till Mystic River (2003). Så effektivt skildrade American Sniper en okunnig man med post-traumatisk stress att det helt enkelt inte gick upp för mig att Eastwood planerade att inte visa mordet på Kyle utan bara alludera till det i en av de mest taktlösa, skeva, otillfredsställande och platta avrundningar på en film jag någonsin sett i hela mitt liv.

Det låter förstås naivt av mig, men jag såg filmen utan fördomar. Kanske eftersom jag vägrar delta i den politiska beröringsskräck som finns hos de som inte vill ta i en film som heter American Sniper med tång, kunde jag se den stora potentialen som filmen har och som många andra varit ointresserade av eller rädda för att se.

Det skandalösa med filmen är inte att den hyllar krig eller dränker USA i rosor – det gör den nämligen inte alls och att påstå det är helt enkelt att fara med osanning. Det skandalösa med filmen är att den inte har stake nog att våga erkänna att den faktiskt inte hyllar krig eller flaggviftar; att den är patriotiskt paketerad som om det vore just den filmen den inte är. Det är därför den måste ändra kurs helt under de sista tio-femton minuterna, censurera sitt eget slut och föreslå en galen, bisarr slutsats: Att Chris Kyles död var en isolerad olycka som inte hade något att göra med hans liv. Hade det varit sanningen hade det inte funnits en film till att börja med.

FREDRIK FYHR

 

PS.

En annan kritik filmen fått har att göra med att verklighetens Chris Kyle var mycket mer osympatisk än Bradley Coopers figur. Det har förstås att göra med att American Sniper – håll i er nu – är en film (!).

*

as

AMERICAN SNIPER

Originaltitel, land: American Sniper, USA.
Urpremiär: 11 november 2014 (AFI Fest, USA).
Svensk premiär: 23 januari 2015.
Speltid: 132  min. (2.12).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bradley Cooper, Sienna Miller, Luke Grimes, James Ryen, Sammy Sheik, Keir O’Donnell, Luis Jose Lopez, Brian Hallisay, Erik Aude, Jad Mhidi Senhaji, Navid Negahban, Mido Hamada, Kathe Mazur, Sam Jaeger, Chance Kelly, Marnette Patterson, Kyle Gallner, Cole Konis, Ben Reed, Elise Robertson, Luke Sunshine, Troy Vincent, Leonard Roberts, Jason Walsh, Reynoaldo Gallegos
Regi: Clint Eastwood.
Manus: Jason Hall byggt på memoaren av Chris Kyle, Scott McEwen och James Defelice.
Producent: Bradley Cooper, Clint Eastwood, Andrew Lazar, Robert Lorenz, Peter Morgan.
Foto: Tom Stern.
Klippning: Joel Cox, Gary Roach.
Musik: Joseph S. DeBeasi (additional music), Clint Eastwood (”Taya’s theme”).
Scenografi: Charisse Cardenas, James J. Murakami.
Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow, Mad Chance Productions, 22 & Indiana Pictures, Malpaso Productions, RatPac-Dune Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *