Kingsman: The Secret Service 15starrating

kingsman videosöndag

15starrating

Regi: Matthew Vaughn

London-yngling rekryteras av hemliga spionorganisationen Kingsman för att tränas till superspion och rädda världen från galning som vill utplåna 99% av mänskligheten.

Freud kallade det för det falliska stadiet. Det är då barn blir medvetna om sina könsorgan och inser att det är ett centrum för sexuell lust. Att fastna i det falliska stadiet innebär hos Freud  stark kastrationsångest för en man – det vill säga, en oresonlig rädsla att förlora sin snopp.

Matthew Vaughn är en man med kastrationsångest. Den brittiske låtsasregissören – som förutom grötfantasyfilmen Stardust (2007) och den mediokra X-Men-filmen First Class ligger bakom den falliska syndromorgien Kick-Ass (2010) – är livrädd för att tappa snoppen. Det förklarar hans extrema besatthet av kroppsdelar (främst händer) som flyger och far, hela människokroppar som huggs itu och huvuden som exploderar i en konstig, färgstark digital rökeffekt – allt utan speciellt mycket blod, hjärnsubstans eller annat realistiskt klet som det i övrigt totala raka våldet skulle föreslå. Hugg, scwhing, blam, slice, splatt, fjong. Det är de centrala nyckelorden i Kingsman: The Secret Service, Vaughns senaste för tidiga utlösning till film.

Att Vaughn är kvar i det falliska stadiet förklarar också varför han vill stoppa in sin lilla pillesnopp i rumpan på en snygg tjej – en ouppnåelig tjej, bokstavligt talat en prinsessa: Sveriges prinsessa rentav. I den här filmen heter hon Tilde och spelas av Hanna Alström, som för många av oss 80-talister fortfarande är mest känd för den där gamla McDonald’s-reklamen med Jesper Salén. Man hade önskat henne en Hollywood-karriär som inte innefattade repliken ”If you save the world we can do it in the asshole”.

Men ah, jag håller mig kanske inte till saken. Tyvärr har jag inte så mycket att säga om storyn till Kingsman, eftersom den bara är en cynisk sammanställning av olika för tillfället populära subgenrer: Dels är den byggd på en serie. Dels är det en Young Adult-film. Dels är det vilket våldsamt spionäventyr som helst och främst är det en film som försöker göra referenser till James Bond genom att hela tiden droppa meta-vitsar om hur ”orealistiskt” allt är, eftersom Vaughn föredrar ”utspårade Bondfilmerna” – liksom Kick-Ass utstrålar Kingsman en fundamental brist på självkänsla. Här har vi en film som tycker den är ball, samtidigt som den bönar och ber och hoppas att vi ska gilla den trots att den är så infantil att Cody Banks och Spy Kids framstår som proffsiga mästerverk i jämförelse. Och jag har väldigt svårt att tro att vare sig Sean Connery, Roger Moore eller ens Mike Myers skulle bli vidare imponerade av det här.

Kontra en uppsjö av sålda och köpta A-skådisar står ynglingen Taron Egerton på ganska stadiga ben i huvudrollen. Han spelar Eggsy, en sådan där småkriminell brittisk kille (finns det några andra på film?) som plockas upp av en super-kick-ass-spion med kodnamn Galahad (Colin Firth) som ska träna honom till att bli superspion eftersom hans far en gång i tiden, bla bla.

Eggsy har en trashig mamma som egentligen borde sopa skiten ur Galahad eftersom det är hans fel att hennes man en gång i tiden dog, vilket verkar ha lett till en social misär för henne och Eggsy. Men, strunt samma, i Vaughns fascist-vänliga värld är våld underbart och allt annat (som konsekvenserna av våld, till exempel) ovidkommande och för IQ-krävande.

Så via en hårdträning med ett par andra kids där han är fula ankungen (allt enligt Young Adult-formula) måste Eggsy ge sig på skurken, en IT-miljardär som spelas av en riktigt usel Samuel L. Jackson. Karaktären är någon slags stenrik pajas med fula kläder som läspar oavbrutet och aldrig är ett milligram spännande och hans lakej är en asian killer chick med några slags klingor istället för fötter. (Kastreringsångest, igen).

Eftersom manuset är en talanglös gröt är det närapå omöjligt att förstå hur skurkens plan fungerar. Genom att dela ut gratis SIM-kort till hela världens befolkning – typ- ska han aktivera något slags mördarvirus – tyyyp – som gör att hela världen tar kål på sig själv – tyyyyyp – medan han á la Hugo Drax vill att bara en liten klick överklasselit överlever detta armageddon.

Hur allt det här hänger ihop, och hur det ena leder till det andra, hanteras av Vaughn lika skickligt som om han skrivit manuset med pennfunktionen i Paint. På vägen kidnappas en ”skandinavisk” prinsessa, hursomhelst, och alla hur, när och varför kan du slänga i soptunnan där den här filmen har sitt hjärta. Allt bara händer framför ögonen på en, filmen rusar igenom sin egen intrig, planteringar slängs ut i förbifarten för att omedelbart plockas upp, och allt är konstant befriat från takt, rytm, logik, finess och verkligen klass och stil, vilket är synnerligen ironiskt i en film som åtminstone ytligt sett ska handla om brittiska gentlemens. Filmen hinner inte ens med sig själv, utan måste avsluta en tråd (hur Eggsy ska ta hand om sin mamma och hennes ruttna smågangster till snubbe) mellan eftertexterna eftersom den saknar finess att klämma in den någon annanstans. Vaughn tycker däremot analsex med svensk prinsessa är desto viktigare att ”klämma in”. Austin Powers gör en facepalm.

Du kanske förresten inte vet vem Hugo Drax är, men det vet inte Matthew Vaughn heller (han som tydligen älskar Bond-filmer så mycket) för han tror Rosa Klebb kom från Tyskland.

Min poäng är filmen inte ens får sina nördiga detaljer rätt. Snarare än kärlek till högflygande gamla Roger Moore-filmer så stinker Kingsman av artificiell cynism och dåligt filmskapande. Mest av allt älskar filmen våld. Det spelar ingen roll hur eller varför, bara det finns det underbara älskade våldet. Onda dör, goda dör, oskyldiga människor dör, hela mänskligheten dör – mmmm vååååååålddddddd, tänker filmen medan den pillar sig själv mellan benen.

Specialeffekterna är förresten också extremt fula; det datoranimerade blodet ”forsar” och de datoranimerade explosionerna ”dånar” medan datoranimerade huvuden ”exploderar” och diverse CGI-kroppsdelar flyger i luften i slow-motion.

Michael Caine har en biroll. Han sitter vid ett bord hela filmen igenom, som om han har manuset i knät och inte orkar gå upp. Mark Hamill, utklädd till Slavoj Žižek, har några obegripliga scener i början av filmen. Mark Strong, kanske filmens bäst lämpade skådis, är på auto-pilot som en hjälpande agent. Colin Firth får chansen att ”slåss” i ett par fult gjorda actionscener där bilderna oavbrutet manipulerats digitalt för att Vaughn inte vet hur man iscensätter en riktig actionscen.

I övrigt tycker jag den här filmen påminde mig om en bajskorv i en skitig soptunna som flöt omkring i en bassäng av spyor. Det låter ju som ganska fåniga liknelser, men den här infantila låtsasfilmen ber om dem.

FREDRIK FYHR

*

km

KINGSMAN: THE SECRET SERVICE

Originaltitel, land: Kingsman: The Secret Service, Storbritannien.
Urpremiär: 13 december 2014 (Butt-Numb-A-Thon Film Festival, USA).
Svensk premiär: 30 januari 2015.
Speltid: 129 min. (2.09).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Taron Egerton, Samuel L. Jackson, Colin Firth, Mark Hamill, Mark Strong, Michael Caine, Sofia Boutella, Jack Davenport, Sophie Cookson, Tom Prior, Neve Gachev, Alisha Heng, Corey Johnson, Theo Barklem-Biggs, Hanna Alström, Edward Holcroft, Geoff Bell, Richard Brake, Erica Emm, Samantha Womack.
Regi: Matthew Vaughn.
Manus: Jane Goldman, Matthew Vaughn byggt på serieromanen The Secret Service av Mark Millar och Dave Gibbons.
Producent: Adam Bohling, David Reid, Matthew Vaughn.
Foto: George Richmond.
Klippning: Conrad Buff IV, Eddie Hamilton, Jon Harris.
Musik: Henry Jackman, Matthew Margeson.
Scenografi: Paul Kirby.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Marv Films, TSG Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox.

Latest Comments
  1. Andreas
  2. George

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *