Whiplash 25starrating

whiplash

25starrating

Regi: Damien Chazelle

Ung trummis piskas av sadistisk musiklärare för att bli supermegabäst.

Årets Oscarskväll drar sig närmare och när alla filmer nominerade för bästa film utom en har anlänt (Martin Luther King-biopicen Selma kommer på bio i mars) så slår det mig att detta blir det första året på mycket länge då jag egentligen bara på allvar gillar en enda film (Boyhood, som jag visserligen älskar så mycket att det väger upp – plus att den säkert kommer att vinna).

Förra årets stora amerikanska indiehit Whiplash, av långfilmsdebutanten Damien Chazelle, är en av de nominerade filmerna – och det är en film som blivit förkrossande populär både hos kritiker men kanske ännu mer hos unga, manliga filmnördar; än så länge har jag inte sett en enda kvinnlig ros kastad åt filmen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är en väldigt macho film.

I vilket fall som helst går folk igång på Whiplash med kärlek rakt från maggropen.

Jag fattar det inte. Ibland måste man bara erkänna att man är den personen som inte sett samma film som de andra. Whiplash är inte någon dålig film men jag fann absolut ingenting speciellt med den. Den varken berörde mig emotionellt eller imponerade mig stilistiskt. Jag hade ingen aning om hur älskad filmen var förrän efter jag sett den – och när jag insåg det var jag ganska förbryllad.

Folk har dragits in i Whiplash, påverkat kroppsligt; svettats, fått hjärtattacker, vrålat i passion. Jag tyckte det överlag var en rent lågmäld och småputtrande film, trots en jäkla massa våldsamt trummande mellan varven.

Praktiskt taget är det en korsning mellan Karate Kid och The Raid fast om den unga jazztrummisen Andrew (Miles Teller) som drillas av sin sadistiska, Full Metal Jacket-inspirerade musiklärare vid namn Fletcher (JK Simmons) som häver ur sig könsord, slår sina elever och beter sig allmänt psykotiskt allt för att USA blivit ”pussified” och inte fattar att man måste piska talanger för att de ska bli bra. Det är en ganska unken myt, kan man ju tycka, och de flesta musiker skulle nog säga att musik ju, som bekant, måste bygga på glädje, att en sådan här lärare genast skulle få sparken och att en talang kan bli inspirerad av emotionell smärta men bara försämrad av fysisk smärta. (Whiplash älskar att plåga sin unga protagonist genom att låta honom trumma sönder sina händer, bokstavligt talat med blod och nära döden-upplevelser).

Men strunt samma. Damien Chazelle (själv en musiker) går igång på den här macho-myten och man kan väl ge honom ”the benefit of a doubt” eftersom han inte är någon olovande regissör. Det finns lyriska stunder i Whiplash, musiken är snygg och klippningen är proffsig; filmen har ett flyt och en känsla av rytm (eller ”tempo”, om man ska citera Fletcher). Chazelle har en idé och han vet hur han ska få fram den visuellt och i personregin.

Det är därför Whiplash blir fullt sebar. Den är helt enkelt för snygg och väloljad för att inte vara det. Mitt huvudproblem med filmen är det halvdana manuset, också av Chazelle, som går igenom ganska mekaniska storytelling-traditioner som påminner om inlämningar man säkert ser på manusskrivarskolor. När allt kommer omkring består bara dialogerna av att person A skriker förolämpningar till person B som biter ihop och säger ”Jag ska klara det ändå!”

Men det mest talande exemplet är slösandet av bra biroller. Chazelle är mest av allt intresserad av Andrew och Fletcher men insisterar ändå på att ge Andrew en familj som bara är redskap i manuset: Han har en loosig medelklasspappa (underbart spelad av en underanvänd Paul Reiser) som inte förstår det här med musik, samt en dryg farbror som bara tycker han är en dumskalle (farbrorn spelas av Chris Mulkey, som bara får en enda ynka scen) – och så dejtar Andrew förstås också en söt, smart tjej (Melissa Benoist) men hon distraherar hans trumdunkande så henne måste han dumpa. Allt för konsten!

Visst, synd bara att det inte spelar någon roll. Filmen hade varit mycket mer intressant om Andrew faktiskt hade något han var rädd att förlora; om hans val orsakade honom eller de i hans närhet verklig smärta; eller, för den delen, om vi fick någon visualisation som förklarade för oss varför han överhuvudtaget älskar trummande så jäkla mycket. Istället får vi halvhjärtade och extremt konventionella storytrådar som Chazelle knappt är intresserad av.

Det finns stor dramatisk potential i Andrews familj, och överhuvudtaget många visuella möjligheter till att skildra en konstnärlig kamp, men Chazelle väljer en blasé och fyrkantig strategi där vi alltid hoppar över det som skulle kunna vara intressant.

I grund och botten tror jag filmen älskar det intensivt sadomasochistiska (och ganska perversa) samspelet mellan Teller och Simmons (och för den delen verkar det vara vad filmens fans huvudsakligen verkar fastnat för också).

Jag har gillat Miles Teller ett tag nu och han är lika bra här som han var i den lysande The Spectacular Now. JK Simmons är ett proffs, och han lär plocka upp en Oscar, men han gör inte mycket mer än en förlängd version av sin vanliga typecast-roll (populär ända sedan han var med i Sam Raimis Spider Man-filmer). Jag har reflekterat över vilken bra skådespelare han är när han haft mer lågmälda roller i mycket, mycket sämre filmer, men han överraskade mig inte i Whiplash. Han är bra, men det visste jag att han skulle vara.

Under filmens gång så gläfsar Simmons och Teller kämpar. Jag önskar att jag fann det mer spännande. Istället kan jag inte låta bli att tänka på vilken sketen och ointressant film det skulle vara, bara om man tog bort de två huvudrollsinnehavarna.

Ganska ofta är filmen rent löjlig och helt orealistisk. Chazelle har oerhört svårt att hitta en enda realistisk eller nyanserad scen att skildra detta tydligen så väldigt identifierbara och ”sanna” tema om konstnärligt kämpande. Istället för naturalistiska och realistiska scenarion får vi flera djupt ooriginella och hysteriskt överdrivna scener – den löjligaste tematiska deux ex machina-sekvensen är kanske när Andrew på vägen till en konsert råkar ut för en allvarlig bilolycka men stapplar till konserten ändå (!).

Men även om man spelar med filmens regler så slutar den i en absurd och helt motsägelsefull final som går emot vad som verkar vara hela premissen – att man måste träna varje dag, annars än man en sopa; vad Andrew gör i slutet (efter att inte ha spelat på minst ett par veckor) borde vara omöjligt. Liksom i Stallones Rocky-saga försöker Chazelle påstå en sanning genom en direkt fantasi.

Jag säger om den här filmen som man brukar säga på film: ”You got spirit, kid, I’ll give you that”. Tråkiga konventioner och orealistiska scenarion dödade all glädje för mig, och jag finner det ironiskt att en film om intensiv drillning av konstnärlig storhet inte är en mer disciplinerad eller originell film.

FREDRIK FYHR

*

wipp

WHIPLASH

Originaltitel, land: Whiplash, USA.
Urpremiär: 16 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 10 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 13 december 2014 (Lucia Movie Night), 6 februari 2015.
Speltid: 107 min. (1.47).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS, Video HD/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Miles Teller, J.K. Simmons, Paul Reiser, Melissa Benoist, Austin Stowell, Nate Lang, Chris Mulkey, Damon Gupton, Suanne Spoke, Max Kasch, Charlie Ian, Jayson Blair.
Regi: Damien Chazelle.
Manus: Damien Chazelle.
Producent: Jason Blum, Helen Estabrook, David Lancaster, Michel Litvak
Foto: Sharone Meir.
Klippning: Tom Cross.
Musik: Justin Hurwitz.
Scenografi: Melanie Jones.
Produktionsbolag: Bold Films, Blumhouse Productions, Right of Way Films.
Svensk distributör: UIP.

Latest Comments
    • Fredrik (admin)

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *