Sömnlös i Seattle (1993) 4starrating

mästerverkfontsömnlös i seattle mästerverk

4starrating

<- Bambi
-> Låt den rätte komma in

Regi: Nora Ephron

En nyförlovad kvinna (Meg Ryan) dras till en nybliven änkling (Tom Hanks) efter att han talat om sin döda fru i ett radioprogram. De är två totala främlingar som bor på varsin sida av USA men de verkar dras till varandra av kosmiska krafter. Eller är det bara en slump?

Nora Ephrons Sömnlös i Seattle kan vara 90-talets mest förbisedda och undervärderade Hollywood-film. Det är mitt svar på Måndag hela veckan (en film jag alltid tyckt mycket om men vars retroaktiva anseende som mästerverk jag aldrig riktigt förstått). Än i dag blir den automatiskt stämplad som en typisk romantisk komedi, eller en typisk film med Meg Ryan eller en typisk ”tjejfilm”. Det är konstigt, eftersom den är långt ifrån dessa saker. Det är tvärtom en helt egen, mycket originell film som inte ens liknar de gamla snyftarna från 40- och 50-talet som den flörtar med.

Jag har alltid tyckt om filmen, men det har förstås tagit ett tag innan jag insett vilket mästerverk det faktiskt är. I Sömnlös i Seattle dras två människor till varandra – Annie (Meg Ryan) och Sam (Tom Hanks). De lever på varsin sida av USA:s kant. Hon ska gifta sig med en man hon egentligen tvekar inför. Han har förlorat sin fru och lever ensligt, i ett hus vid vattnet, med sin son. Annie och Sam känner inte varandra och har inget med varandra att göra. Ändå ska de (”spoiler”) i slutet av filmen ta varandras händer.

Hur går det egentligen till?

Nyckeln till att förstå filmens storhet, som jag ser det, ligger i den frågan. Är det ”ödet” eller bara ren slump?

Båda tolkningarna fungerar, och det är vad som gör filmen så mästerlig och intelligent. Överväger man intrigen på allvar, och inte ser den som ett stycke eskapistisk fantasi, så ser man att filmen inte alls är så såsig och dum som man först automatiskt kan få för sig. Det är fullt möjligt att allt som händer i den sker via en serie sammanträffanden, och att filmen egentligen handlar om två människor som vill bli räddade och ser en desperat utväg i varandra.

Det är egentligen tydligt redan i början, när Annie ska gifta sig med den uppenbart långtråkiga mannen Walter (Bill Pullman). Meg Ryan, som är en mycket underskattad skådespelare, skildrar så många undertryckta pliktkänslor när hon introducerar Walter för sin familj på julafton att det inte är konstigt att hon börjar gråta när hon, på vägen hem i sin bil, råkar höra ett kvällsradioprogram där Sams son Jonah (Ross Madigan) ringer in till radio-psykologen ”Dr. Marsha” eftersom han anser att hans pappa behöver en ny fru.

Folk pratar om Meg Ryan och Tom Hanks kemi i den här filmen fastän de nästan inte har en enda scen tillsammans. Men det är scener som den här som gör att folk minns dem. Sam, i ena änden, är en så klockren skildring av en melankolisk, snäll man som förlorat sin fru och inser att hans problem må vara en bönkulle i denna galna värld men att han såklart inte kan låta bli att vara ledsen. Och Annie, i sin tur, lyssnar bara på hans ord och börjar gråta.

Hon ska bli ”besatt” av denna radioröst och säga sig börja ha ”fantasier om en man hon aldrig ens mött”. Är det kosmiska krafter som drar i henne eller är hon bara kvävd av sin konformism, på gränsen till nervsammanbrott på grund av att hon ska gifta sig med en man hon inte vill ha, inlåst i konventionella förväntningar, och blir Sam en instinktiv signal om att hon måste bryta förlovningen och följa sitt hjärta?

På DVD:ns kommentatorspår avslöjar Nora Ephron att hon bara behövde säga en sak om Annie till Meg Ryan för att hon skulle koppla karaktären: ”Hon är en republikan som aldrig fått en orgasm”.

 

Det psykologiska argumentet

På samma kommentatorspår säger Ephron att hon själv är en romantiker och att filmen är gjord av och för de som vågar tro på att livet har en magisk dimension som inte går att förklara – ändå är det en märkligt ”ärlig” film, elegant och mänsklig på ett sätt som inte mer än ger subtila hintar på kosmiska samband. Den lämnar tvärtom spektrat öppet för all slags spekulation.

Alltid när jag ser filmen slås jag till exempel av faktumet att vi får se Sams döda fru i en flashback och en drömsekvens – hon spelas av Carey Lowell (som var Bondbrud i Timothy Dalton-stänkaren Tid för hämnd några år tidigare) och hon är märkligt lik Meg Ryan. När Sam av en slump får syn på Annie på en flygplats (ett av få tillfällen då karaktärerna är i samma scen) hajar han till just när han försöker förklara för Jonah att det inte finns något som en ”perfekt partner”. Han stirrar på henne som om filmen vill förklara att det är ”ödet” – men scenen hade inte riktigt fungerat om inte Annie varit så lik Maggie, som den döda frun heter. Kanske bara Sam attraheras av samma utseende?

Fler ledtrådar och små mystiska detaljer ligger strödda över filmen som gör att vi måste överväga om Annie och Sam dras till varandra via ”ödet”. Annie skalar ett äpple på ett sätt som överensstämmer med sättet Sams döda fru en gång i tiden gjorde det; klippningen och replikerna mellan Annie och Sams rörelser matchar varandra rytmiskt, de öppnar dörrar och rör sig genom rum samtidigt och de använder samma ord vid samma tidpunkter; på samma sätt som Annie säger att hon har ”fantasier” om Sam är Jonah envist besatt av brevet Annie skickat till dem. Sam avvisar det som ett av hundratals beundrarbrev han fått efter radioprogrammet, men Jonah verkar känna på sig att Annie är ”den rätta”.

Men, å andra sidan: Annies brev är det enda som också nämner Jonahs namn (”to Sleepless and Son”). Så man kan också föreställa sig att han bara saknar sin mamma och en känner en instinktiv kärlek till Annie bara för att hon också tänkt på honom.

Jag försöker inte krasst ha sönder någons fina upplevelse av Sömnlös i Seattle som en film om äkta kärlek bunden i kosmiska band. Tvärtom är det ambivalensen som gör filmen så fascinerande. Jag kan också tycka om tanken på äkta kärlek – men jag kan också tycka om tanken på att tre människor som verkligen behöver varandra (Sam vill ha en ny fru, Annie vill ha en annan man och Jonah vill ha en ny mamma) också dras till varandra.

Jag tror på allvar att filmen är designad på ett sådant sätt att den får oss att ställa frågor om ödet, om inte bokstavligen så åtminstone ödet som en viktig litterär idé, en kraft som vi kan använda för att finna oss själva och hitta nya vägar i livet som bryter sociala mönster och överensstämmer bättre med de människor vi vill vara.

På samma sätt som Annie försöker övertyga sig själv om att hon verkligen älskar Walter försöker Sam intala sig att han verkligen kan tänka sig att leva med den insmickrande Victoria (Barbara Garrick) som han dejtar enligt ”konstens alla regler” och som Jonah direkt finner avsky inför eftersom hans pappa inte träffar henne genom att följa sitt hjärta utan genom vuxna konventioner, dejting-traditioner och stela ritualer av artighet och uppvaktning.

Vi får veta att Sam inte sover om nätterna (därav kallas han ”Sömnlös i Seattle” av radioprataren) och i ett par hjärtslitande vackra montage ser vi hans ensamhet när han har visioner om sin döda fru och ser nyårsraketer fyras av mot skyn i ensamhet. Fastän det är en lättsam film ser man att Tom Hanks vill skildra en sårad och djupt melankolisk människa. Sam bär på en trötthet som är mer än bara en krass personlighet.

 

arthouse

Arthouse i mainstream-förpackning?

Något bör också sägas om det fenomenala soundtracket – som består av gamla crooner-dängor – och fotot av Sven Nykvist. Man kan inte gå fel när Ingmar Bergmans främsta fotograf ramar in bilderna, som trots sin spartanska enkelhet blir fyllda av dunkla stämningar och djup romantik.

På tal om högt ansedda, spartanska auteurer så har jag alltid sagt att Sömnlös i Seattle påminner om en Kieslowski-film. Den polske socialrealisten, som likt ingen annan kunde hitta de magiska kvalitéerna i människors enkelhet och deras vardag, hade praktiskt taget kunnat använda Ephrons manus för att göra en film som säkert hade ansetts som ett mästerverk. Det hade förstås blivit en annorlunda film, men inte så annorlunda.

Liksom Kieslowskis filmer känner jag att denna i grunden drivs av en djupt rotad mänsklig konflikt mellan tro och vetenskap, magiskt tänkande och rationalitet, romantik och cynism, äldre generationers mer ”genuina” romantik och ödestro kontra nutidens krassa realistiska pragmatiker; kanske till och med kravet att gifta sig kontra begäret att gå sin egen väg och finna kärlek på egna villkor. Liksom hans filmer så innehåller inte denna något inhamrat ”budskap”, trots en emellanåt mystisk atmosfär, och i grunden handlar den om två riktiga människor i den verkliga världen.

När det begav sig skojade kritiker om att de ville se Sömnlös i Seattle 2: Skilsmässan – men det stora med filmen är att den tillåter det skämtet. Om du sett filmen vet du att den inte innehåller någon smörig epilog som försöker övertyga oss om att Sam och Annie ska leva lyckliga i alla sina dagar. De får knappt en enda scen till varandra och deras repliker går att räkna på ena handen. Det är så oerhört viktigt för filmen att den tar slut just när den tar slut – utan en sekund av konsekvenserna.

Filmen handlar om det märkliga skeendena som för ihop dem och allting – från Maggies oväntade död till den kvarglömda ryggsäcken i slutet – går att se som en total slump lika mycket som kosmisk logik. ”Mamma dog inte av en anledning” förklarar Sam tidigt, ”och om vi frågar oss varför så blir vi galna”. Ändå är det denna fråga filmen ställer, för den föreslår att vi som människor inte kan låta bli att ställa sådana frågor.

 

Sentimentalitet eller macho-ängslan?

Filmen kryllar av referenser till andra romantiska filmer i filmhistorien – repliker hämtas direkt från David Leans mästerverk Kort möte (1945) och en sidointrig bygger helt på den gamla snyftaren An Affair to Remember (1956) med Cary Grant och Deborah Kerr – och ändå finns det så många sekvenser av äkta mänsklighet att minnas i filmen.

Skådespeleriet är utomordentligt bra. Tom Hanks improviserar i praktiskt taget varje scen för att fylla ut det emellanåt lite tunnsådda manuset (som gick igenom flera omskrivningar av andra människor innan Ephrons lade sin fernissa över det) och Meg Ryan är emellanåt fruktansvärt bra i scener där hon i obrutna tagningar bara reagerar på saker hon hör och börjar gråta på grund av genuina känslor.

Hon förmedlar sina känslor genom karaktären och gör en nästan arg på Hollywood för att industrin typecastar sina skådespelare så till den grad att vi blir överraskade över att de gör vad de ska göra: Människor som Meg Ryan har förstås pengar och framgång, men hon är också skådespelare. Hur många gånger har hon fått vara en yrkesmänniska? Hur ofta har hon fått spela en roll hon velat eller brunnit för att spela? Hon har scener i Sömnlös i Seattle där hon visar mer inlevelse och genuin kreativ hunger än hon fått utrymme att göra i alla andra filmer hon varit med i sammanlagt.

Ändå är Sömnlös i Seattle – fortfarande – en nästan i alla avseenden förbisedd och aldrig omvärderad film.

Jag tror en av anledningarna till att den inte lyckats vinna mer anseende är för att den är så ocynisk och gammaldags romantisk. Främst av allt är den fortfarande en tydlig utmaning för manliga åskådare, eftersom den på subtila sätt attackerar bilden av män som hårdingar som inte kan visa känslor: Den handlar om snälla killar som känner empati och ensamma pappor som gråter och undrar om deras rumpor är söta nog. Den fungerar kanske inte galant i ett feministiskt sammanhang, eftersom den vedertaget anammar sentimentalitet och kitschig romantik som ”kvinnliga” egenskaper, men det är samtidigt väldigt uppenbart att män – nu som då – har verkat extremt obekväma inför den här filmen.

På samma sätt som journalisten och kulturpersonligheten Nora Ephron – allra mest känd som skribent i New Yorks journalistsväng – under sin livstid aldrig riktigt fick det erkännande hon förtjänade som manusförfattare och regissör så har inte heller Meg Ryan fått sitt erkännande och Rosie O’Donnell – som är väldigt rolig som Annies krassa väninna i ett par scener – har (likt Melissa McCarthy idag) bara definierats av sin osmala figur och ”okvinnliga” beteende.

Sömnlös i Seattle är dock Ephrons film, Ryan och O’Donnell är delar av hennes crew, och den utspelar sig ur ett feminint, kvinnligt Manhattan-perspektiv; Ephron hade känt många män och hon var mycket medveten om att de flesta inte är så tuffa som de ser ut. Hon hade erfarenheten av att torka tårar och balansera madonnan med horan från hela sitt liv, för hon hade levt ihop med män på deras villkor, och som yrkeskvinna i en mansdominerad värld är hon fortfarande en ledstjärna.

Många av de fåtalet manliga birollsfigurerna bär på en blasé och cynisk inställning och de hävdar hela tiden en torr, tråkig ”manlig” rationalitet. Den mestadels manliga kritikerkåren verkade känna sig mer hemma med dessa smårollers partin och avfärdade filmen, även i positiva recensioner, som lättviktig och obetydlig. Många klagade över att Walter, Bill Pullmans karaktär, var ”orealistiskt snäll” mot Annie. ”Snälla killar, såna finns ju inte”, verkade generell konsensus råda.

Studerar man produktionen, och mottagandet, av Ephrons filmer ser man ganska tydligt att hon har en matriarkal persona, dominerande energi och en värld definierad på egna villkor – en värld som gör den manliga världen osäker. Redan från manusdebuten Silkwood (1979), om fackföreningsaktivisten och visselblåsaren Karen Silkwood som dog i en ”mystisk bilolycka”, märker man att Ephron väljer ämnen som en man inte hade slängt upp på bordet.

Sömnlös i Seattle – hennes första film som regissör – söker den manliga blicken med ljus och lykta efter någon rationell, macho-figur att känna sig hemma hos men Ephron ser bara riktiga människor; män som tar hand om sina barn och sköter sina jobb, lagar god mat, lever ensamt och längtar efter kärlek.

Visserligen var idén om ”den nya mjuka mannen” redan uppfunnen på 70-talet – och Tom Hanks lånar en hel del från Dustin Hoffman i Kramer vs. Kramer (1979), för den delen – men i flera Hollywood-filmer under det tidiga 90-talet verkar kvinnliga karaktärer ”demaskulinisera” män på ett sätt som ibland gjorde män ambivalenta; som när Linda Hamilton kallar roboten T-800 för ”den perfekta mannen” i Terminator 2 (1991) eller sättet Sam Neills barnhatande paleontolog tvingas till att bli en bra pappaJurassic Park.

Här passar Sam i Sömnlös i Seattle in som handen i trendhandsken.

Och det bästa exemplet på manliga ambivalensen är Tom Hanks själv. Enligt Ephron var han mycket tveksam till att göra filmen, eftersom han ansåg att materialet var för ”mesigt” och under inspelningen kände han sig otroligt obekväm med att visa så mycket känslor och vara så ”mjuk”. Till exempel vägrade han först göra en enkel scen där han ska natta sin åttaårige son och pussa pojkens Teddybjörn godnatt. Ephron fick praktiskt taget tjata ihjäl honom: Du ska bara pussa på en björn, hur svårt kan det vara?

Det verkar som att Sömnlös i Seattle också fungerar som en vädjan till män: Det är okej att vara snäll och emotionell. Det är att vara människa. Man ser på Hanks improvisationer att de ibland är ängsliga och defensiva – som den roliga imitationen av Cary Grant (”Hell-o Dianne, wanna look at some Swatches?”), eller scenen när han gråter till minnet av Tolv fördömda män (1968, se nedan) som en kontring till kompisens frus bölande över An Affair to Remember (en scen som är ännu mer intressant eftersom hon spelas av Hanks verkliga fru Rita Wilson). De var alla var påhittade av Hanks. De är roliga. De skapar mer liv till scenerna. Men de är också byggda utifrån en ängslan inför att vara med i en film som är ”omanlig” – en ängslan som senare verkade sporra Hanks till att göra mer progressiva roller, eftersom han spenderade resten av 90-talet med att göra Philadelphia (1994), Forrest Gump (1995), Rädda menige Ryan (1998) och Cast Away (2000) – rollfigurer som alla på olika sätt fortsatte att ifrågasätta macho-mannen.


Nämnda scen, en av många som utvecklar sig till improvisation, förmodligen kring 02.30. 


Gene och Roger är oense men ingen av dem tar filmen på allvar.

Kanske Sömnlös i Seattle någon gång får den renässans den förtjänar. Kanske är det samma dag vi, eller Hollywood, slutar tänka på vissa filmer som tjejfilmer och killfilmer – eller för den delen slutar förvänta oss klyschor, formulas och cementerade genrer överhuvudtaget. Ju fler gånger jag har sett den här filmen desto tydligare har det blivit för mig att den inte ens följer samma mönster och formler som generiska romantiska komedier eller kitschigt fluff som Pretty Woman eller En prinsessas dagbok.

Detta är tvärtom en riktig film, gjord av människor som velat göra just sin egna film. Romantisk men inte fånig. Sentimental men inte oseriös. En mogen film om kärlek och känslan av att saker hänger ihop på en kosmisk skala – om den nu så bara är en känsla eller inte; det är upp till var och en. Nora Ephron var en kvinna som funderade på kärlek och relationer i hela sitt liv och med Sömnlös i Seattle gjorde hon sitt mest lyriska och poetiska mästerverk. Det är en film att beundra, begrunda och skriva väldigt långa texter om. Det är också en film att bara se och avnjuta.

Deliah Ephron, Noras syster, var med och bearbetade manuset. Hon har sagt att hon drevs av att göra en film enligt ett påstående hon trodde på: Att när man hittat kärleken så finns det bara en plats att bli kär igen på: In the movies.

Detta är verkligen filmen som bevisar den tesen, tar den till stjärnorna och vidare.

FREDRIK FYHR

*

sis

SÖMNLÖS I SEATTLE

Originaltitel, land: Sleepless in Seattle, USA.
Urpremiär: 25 juni 1993 (USA).
Svensk premiär: 15 oktober 1993.
Speltid: 105 min. (1.45).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm widescreen-färgfilm/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Tom Hanks, Meg Ryan, Bill Pullman, Ross Malinger, Gaby Hoffmann, Barbara Garrick, Rosie O’Donnell, Rob Reiner, Rita Wilson, Victor Garber, Tom Riis Farrell, Carey Lowell, Le Clanché du Rand, Kevin O’Morrison, David Hyde Pierce, Valerie Wright, Frances Conroy, Tom Tammi, Calvin Trillin, Caroline Aaron.
Regi: Nora Ephron.
Manus: Nora Ephron, David S. Ward, Jeff Arch.
Producent: Gary Foster.
Foto: Sven Nykvist.
Klippning: Robert M. Reitano.
Musik: Marc Shaiman.
Scenografi: Jeffrey Townsend.
Produktionsbolag: TriStar Pictures.
Svensk distributör: Columbia TriStar Films, Svenska filminstitutet (35 mm, 1993).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *