Cirkeln 3starrating

cirkeln bra film

3starrating

Regi: Levan Akin

En gymnasieskola i en skogbeklädd småstad. Efter ett påstått självmord inser sex tjejer med helt olika ”stil” att de har magiska krafter och att de måste slå tillbaka mot en ondskefull kraft som kan hota hela världen.

Det finns stunder av äkta magi i Cirkeln, en film som handlar om sex tjejer i en småstad som måste samla sina krafter för att slå tillbaka mot en mystisk ondska som förblir mystisk även när filmen är slut. Det är en av årets stora svenska filmsatsningar, och pengarna har spenderats på rätt saker. Filmen är emellanåt så snygg och stämningsfull att man vill sluta försöka hänga med i storyn och bara njuta av den kitschiga men oemotståndliga estetiken som innefattar nattliga skogar, mystisk dimma, mordiska Dementor-besläktade rökslingor, röda månar och objekt som svävar, krossas, fattar eld.

Det är väldigt mycket Cirkeln gör rätt och det är en av de bästa filmerna av sitt slag som jag någonsin sett. Produktionen känns på förhand både trött och spännande av samma orsak – Det är en filmatisering av första delen i en hyllad serie Young Adult-böcker (av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg) men den är svensk och (jag misstänker att det ska göras en stor sak av det) alla huvudpersonerna, och en central biroll, är unga kvinnor.

Men mer än popkulturell kvotering eller chick lit för tonåringar är Cirkeln helt enkelt en tät, stämningsfull och välsnickrad fantasy-historia som slår upp vissa dörrar, och ställer andra på glänt. Den lyckas nästan hålla en helt jämn takt och balansera en övergripande bild av sin fantasy-värld med sina karaktärsbeskrivningar och ett mordmysterium. Svensk fantasy har kommit långt sedan Måns Mårlings stapplande försök med mini-serien De drabbade (2003) och filmen Storm (2005).

Vid det här laget, fjorton år efter den första Harry Potter-filmen, är filmatiseringar av fantasyböcker nästan en ingenjörskonst. Till och med vi i publiken vet ungefär hur vi ska orientera oss mellan den huvudsakliga intrigen och all bakomliggande information. Vi känner också till alla klyschor som nu finns inopererade i genren, och det är därför vi inte har problem med att förstå hur sex helt olika tjejer en kväll faller i trance, går i sömnen rakt ut i skogen och vaknar till för att stå samlade i mitten av en bortglömd folkpark.

De fattar ingenting. Vi fattar lite mer. Tjejerna känner inte varandra men de följer varsin total stereotyp – de är svartrockaren, pluggisen, slampan, anorexi-tjejen, Mean Girl-bitchen och den mulliga enstöringen. Alltså måste de höra ihop.

Intrigen kickar igång med ett påstått självmord på tjejernas gymnasieskola – en deppig emo-kille skär handlederna av sig under mystiska omständigheter. Snabbare än du hinner säga fuffens så börjar de sex olika tjejerna märka att de har magiska krafter som långsamt börjar vakna till liv – en kan läsa tankar, en annan kan bli osynlig, en kan förflytta föremål som Carrie, osv – och naturligtvis har allt det här ett samband.

Så länge allt fortfarande bara rör sig om mysterium och oklara omständigheter så är Cirkeln riktigt spännande och överraskande stark. Filmen utnyttjar sin avlägsna småstad på ett perfekt sätt och förstår exakt tjusningen i idén om en hinna mellan vardagens tråkiga kuliss och möjligheten till en annan, mystisk, parallell värld och estetiskt lånar regissören Levan Akin ockulta inslag från såväl Harry Potter som mindre barnvänliga saker som Terror på Elm Street och  Evil Dead.

Här finns mysläskiga effekter där folk svävar i luften och ger varningar från andra världar – och odödligt effektfulla scener där plötsliga dimmor sveper sig runt karaktärerna och man på allvar inte vet vad som kommer att hända. Filmens mordmysterium ligger inte heller på latsidan utan låter en överaktiv pusselfantast (som jag) gissa friskt och följa villospår genom flera fint placerade detaljer.

Filmen lyckas länge balansera flera olika saker på ett imponerande sätt. Tjejerna har varsin stereotyp karaktär, ja, men en del av poängen är att vi gradvis lär känna dem och inser att deras livssituation är nyanserad och deras personlighet mer socialt betingad. De magiska inslagen är lika lyckade som de realistiska – här finns bittra föräldrar som röker cigaretter i morgonrockar och muttrar om ungdomens förfall och smygfascistiska plastpappor som anser att det bara finns en typ av värdig människa – den som polisen tycker är okej. Tjejernas problem blir uppenbara i kontrast till deras hem, och vi ser dem som människor.

En stor anledning är skådespelarna, som alla är formidabla och ger mig fortsatt hopp om ny, rik svensk generation av skådespelare. Att berömma allihop kräver en hel text, så jag får nöja mig med ett stycke. De sex huvudpersonerna introducerar för oss sex begåvningar: Irma von Platen, Helena Engström, Leona Axelsen, Hanna Asp, Miranda Frydman och Josefin Asplund. Är Sverige stort nog för alla dessa talanger? Det återstår att se. Säkert är att de förstår, och sätter, sina karaktärer på ett så proffsigt sätt att Ruth Vega Fernandez (som skolans mystiska rektor – är hon en Snape eller en Dumbledore?) och Sverrir ”Jag är med överallt” Gudnason (som lärare) framstår som direkt anonyma. En annan ung begåvning, Sebastian Hiort af Ornäs, är värd att nämna. Han ploppar upp i en biroll – han hade huvudrollen i Ömheten och såg du den filmen minns du honom garanterat. Som sagt, vi börjar närma oss ett överskott av begåvade unga skådespelartalanger i det här landet nu. Ge dem filmer!

Det finns faktiskt så mycket jag tycker om här att jag känner mig besvärad över att prata om bristerna. Någonstans halvvägs in i filmen (som är nästan två och en halv timme lång) börjar den ramla in i sina egna inneboende fällor. Oundvikligen når vi en punkt, nämligen, då det ska börja rabblas exposition. Vi har vant oss vid den läckra stämningen (och den ovanligt vackra ljudmixningen, som får biosalongen att darra). Nyhetens behag avtar för tjejerna, som lär sig att de är häxor. Rektorn Adriana (Fernandez) börjar prata om magi och element och att hon jobbar för ”Rådet” och vi vet att en av karaktärerna talar för publikens räkning när hon utbrister ”Varför sitter vi här och lyssnar på en jävla föreläsning?” men det gör inte saken bättre.

Det är som om sådana här filmer måste stanna upp och gå igenom en massa osnyggt ”bla bla bla” – som om det skulle vara okej nu, att en film pausar sig själv för att förklara för oss vad vi måste veta. Visst. Det kanske är helt livsavgörande för oss att veta vad ”Rådet” är, hur ”Rådet” fungerar och huruvida nu ”Rådet” bryr sig om våra häxtjejer eller om de ens tror på ”Demonerna” och om någon av dem är ”Den Utvalda” eller om alla sex är det och om de ska förstå hur man läser ur ”den magiska boken” [sic] så att de ska kunna ”lära sig samarbeta” någon gång. Men liksom de flesta Young Adult-filmer så hittar inte Cirkeln något vettigt sätt att göra det cinematiskt.

Filmen, som börjar så magnifikt, är därefter vingskjuten. Tyvärr är skadan permanent och intrigen börjar hoppa lite på ett ben – när mysteriet närmar sig en upplösning kommer allt färre inslag av visuell spänning och alltför ofta börjar karaktärerna förklara för oss vad som händer när filmen borde visa oss det istället. Flera scener har grym potential – i synnerhet en, inspirerad av det där Arkiv X-ögonblicket när Scully pratar i telefon med Mulder samtidigt som hans klon står framför henne – men de förstörs av klumpiga förklaringar som tar bort all chock och all spänning. Och trots alla stickspår och intressanta detaljer förblir filmens mördare uppenbar redan från början. Jag väntade förgäves på en riktig överraskning, men Cirkeln nöjer sig med en halvspännande slutbatalj på en skolmatsal – utan att ens göra något av miljön (fast det var längesedan jag såg en medvetslös hjälte vakna upp på ett golv täckt av knäckebröd).

En kortare film hade inte gjort fansen nöjda men det hade varit en bättre film. Men Cirkeln är ändå, åtminstone till hälften, en fantastisk film i sin genre, och där den andra halvan av filmen brister så skiner fortfarande underbara skådespelare omringade av både bilder och ljud som arbetar så hårt de kan på åskådaren – den ödesmättade musiken av Benny Andersson är lysande och fotot av Neus Ollé är lekfullt och sublimt; det finns helt enkelt stämningar här som känns, och fastän filmen till och med lider av sin formaliska mekanik så har den något organiskt i kärnan.

Kommer den att tillfredsställa fansen? Jag antar det. Förmodligen kommer den att hitta ett par nya också. För trots att Cirkeln inte fortsätter lika effektivt som den börjar så finns det mycket att fastna för på vägen. Och det är inte bara en spännande fantasythriller utan en ungdomsfilm med en god vilja och en ren själ. Jag brukar inte säga det ofta, men jag hoppas uppföljaren blir ännu bättre.

FREDRIK FYHR

*

ck

CIRKELN

Originaltitel, land: Cirkeln, Sverige.
Urpremiär: 10 februari 2015 (Berlinale).
Svensk premiär: 18 februari 2015.
Speltid: 144 min. (2.24).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ? (digital)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Irma von Platen, Josefin Asplund, Helena Engström, Miranda Frydman, Hanna Asp, Leona Axelsen, Ruth Vega Fernandez, Sverrir Gudnason, Sebastian Hiort af Ornäs, Vincent Grahl, Johanna Granström, Dick Idman, Gustav Lindh, Ann-Sofie Nurmi, CHarlie Petersson, Marcus Vögeli, Christopher Wagelin, Mina Azarian, Dennis Bristam, Peter Carlberg, Matilda Esselius, Hanna Frelin, Michael Jonsson, Jimmy Lindström.
Regi: Levan Akin.
Manus: Levan Akin och Sara Bergmark Elfgren efter romanen av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.
Producent: Benny Andersson, Ludvig Andersson, Cecilia Norman Mardell.
Foto: Nues Ollé.
Klippning: Gustav Wachtmeister.
Musik: Benny Andersson.
Scenografi: Roger Rosenberg.
Kostym: Cilla Rörby
Produktionsbolag: RMV Film.
Svensk distributör: Buena Vista International (Sweden).

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *