Selma 3starrating

selma2014

3starrating

Regi: Ava DuVernay

Biopic om Martin Luther King, arbetet för svartas rösträtt i Selma, Alabama och en marsch för rättvisa som ledde till dödsfall i rasismens namn, men också en ny lag som gav svarta villkorslös rösträtt i alla demokratiska val.

Inför arbetet på sitt mästerverk Do The Right Thing myntade Spike Lee truismen om rasism och rasförhållanden i USA: ”Detta är Amerikas största problem, har alltid varit (sedan vi klev av båten), kommer alltid vara det”.

Ett försvar för den tesen är Selma och den smärtsamma känslan av att den fungerar på grund av anledningar man önskar att den inte skulle behöva fungera på. Berättelsen om medborgarrättsrörelsen är inte historia, det är en kamp som fortfarande pågår och idag – när vi sakligt bör konstatera, utan onödig raljans, att vi har unga människor som inte vet vem Martin Luther King ens var (ref) – ska vi banne mig berätta dessa historier igen. Och imorgon ska vi berätta dem än en gång.

Selma, staden i Alabama – den amerikanska södern, där rasism är ett kulturarv. Det var där medborgarrättskämparna Martin Luther King Jr, James Bevel och Hosea Williams samlade en grupp människor för att protestera mot att svarta människor i praktiken inte kunde rösta i de amerikanska presidentvalen: Protesten skedde i en marsch till fots som skulle gå tvärs genom hela landet – men de kom inte längre än till stadsgränsen vid Edmund Pettus-bron innan polisen skingrade med hästar, vapen, rena mordförsöken, till tonerna av häcklande, rasistiska åskådare, samt hela USA:s TV-tittande befolkning eftersom detta (vilket inte poliserna visste) gick ut i livesändning.

Det är en big deal. Runt denna berättelse vilar liken av tusentals fullständigt oskyldiga män och kvinnor – tystade, misshandlade till döds, ihjälskjutna, lynchade och hängda, hånade, våldtagna, bespottade, tillintetgjorda, handikappade och förlöjligade – och den visar hur kaotiska omständigheterna blir när förändringar måste ske.

För de måste ske. Martin Luther King (David Oyelowo) är en diplomatiskt lagd pacifist, men han vet att presidenten Lyndon Johnson (Tom Wilkinson) inte kommer att lyfta ett finger om inte opinionen blir överväldigande: King måste visa orättvisorna för alla att se – det är inte omöjligt, för rasismen skyls inte. Den jäste guvernören George Wallace (Tim Roth) håller brandtal för demokrati-fientlig segregation och möts av jubel och applåder. Problemet är att rättvisan – på print i den amerikanska konstitutionen – inte fungerar för King i praktiken. Han måste skapa sin egen möjlighet till frihet. Det är ett hårt, slitsamt jobb.

Och eftersom Selma visar med sådan detaljerad tydlighet exakt hur ett sådant här arbete går till blir den väldigt fascinerande och fängslande att studera. Det är en film som förklarar vad det innebär att protestera och varför det är viktigt att stå upp mot indoktrinerande orättvisor som stelnat och blivit ”så ser ju världen ut”-lögner. Och hur det är möjligt att skapa förändringar, och förbättringar – även om det krävs en blodig omelett och många krossade ägg; hela strukturer måste rasa, sanningen om hur världen ser ut måste bryta sig igenom de mediala trivselbilderna och rättvisan måste skipas först när orättvisans förmyndare liksom de självhängda nazisterna i Nürnberg inte längre kan förneka vad som är rätt och fel.

Britten (!) David Oyelowo är enormt bra i huvudrollen och blev rånad på Oscarsgalan av Eddie Redmayne (i och för sig gäller det för alla andra nominerade). Han förmedlar både beslutsamhet, självinsikt och oro. Det framtida mordet finns i hans huvud som en medvetenhet. Detta är en man som vigt sitt liv åt en kamp som sätter världen i brand – de som svävar i fara är han själv, hans fru (Carmen Ejogo), praktiskt taget alla i hans närhet och även oskyldiga människor som håller med honom.

Det är inte en otroligt spännande film rent tekniskt – dramaturgiskt bär den på samma inbyggda TV-films-effektivitet som de flesta biopics och regin från Sundance-darlingen Ava DuVernay är ganska opersonlig och underpresterande. Berättandet är också snabbt, nästan jäktat; om man tänker sig en politisk filmare som Oliver Stone (vars filmer om Kennedy-mordet och Nixon är fullproppade av intern information och sammanlagt tar nästan åtta timmar att komma igenom) så är Selma antitesen, och det är lite synd: Delar av Kings liv (inte minst affärerna som buggades av J. Edgar Hoover) slätas över i förbifarten och andra historiska aspekter försvinner på ett förvirrande sätt – till exempel Malcolm X (Nigel Thatch), som bokstavligt talat kommer in och går vidare i filmen.

Men Selma bär ändå på en angelägenhet som nästan alla andra biopics står utan. De realistiska implikationerna är svidande och i och med att vi får en övergripande bild på Kings arbete i Alabama får vi även en förståelse för hur en minoritets kamp i samhället ser ut, hur vägen till förändring saknar mallar och alltid innebär förvirring och i synnerhet att rättvisa inte är självklart eller bestående, utan ett arbete som måste fortsätta genom alla tidsåldrar.

Inte minst får vi en sympatiskt saklig inblick i de politiska spelarna; Tom Wilkinson har en tystlåten men underbar elegans som Johnson, och han går en skicklig resa genom gråzonerna; han har en nödtvunget pragmatisk inställning till King som gör att han känns kall, men samtidigt förstår vi de politiska problemen han har och den kringelikrokiga vägen som leder fram till hans införande av den inflytelserika rösträttsakten 1965, som på allvar demokratiserade alla demokratiska val för svarta i USA, är spännande.

Nyckelscenerna i filmen består av överfall och våld mot svarta människor, såsom de skedde då och fortfarande sker. Nyckeltalen i filmen är Martin Luther Kings egna – retoriken är fortfarande omöjlig att inte drabbas av. Trots att filmen formellt sett är ganska fyrkantig brinner den i hjärtat av viljan att sätta de här problemen i en nutida kontext; som om den drivs av en aning att 60-talet är ett kapitel som börjar falla i glömska, fastän kampen som pågick där och då är densamma som borde pågå här och nu.

Filmen är på så vis en ”no-brainer” – naturligtvis är den stark och bra. Det är en film med ett syfte: Den fungerar som en uppmaning till att inte glömma, att inte bli passiv, att bli utbildad eller åter utbildad. Oyelowo bär filmen på sina axlar och tar oss med säker stämma genom en berättelse som blir drabbande, trots – eller kanske på grund av – att det är en historielektion vi inte bara borde utan måste ta del av. Även du, som blir rädd och står vid sidan och tittar på när orättvisor sker. Det minsta vi kan begära av dig är att du åtminstone vet vad du vänder dig bort från och varför du gör det.

FREDRIK FYHR

*

s0

SELMA

Originaltitel, land: Selma, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 11 november 2014 (AFI Fest, USA).
Svensk premiär: 6 mars 2015.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; Hawk Scope; DI 2K/Digital/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: David Oyelowo, Carmen Ejogo, Tom Wilkinson, Oprah Winfrey, Giovanni Ribisi, Tim Roth, André Holland, Ruben Santiago-Hudson, Colman Domingo, Omar J. Dorsey, Tessa Thompson, Common, Wendell Pierce, Stephan James, Keith Stanfield, Nigel Thatch, Cuba Gooding Jr, Alessandro Nivola, Lorraine Toussaint, David Dwyer, E. Roger Mitchell, Dylan Baker, Ledisi Anibade Young, Kent Faulcon, Jim France, Clay Chappell, Martin Sheen (okrediterad).
Regi: Ava DuVernay.
Manus: Paul Webb.
Producent: Christian Colson, Dede Gardner, Jeremy Kleiner, Oprah Winfrey.
Foto: Bradford Young.
Klippning: Spencer Averick.
Musik: Jason Moran (temamusik)
Scenografi: Mark Friedberg.
Kostym: Ruth E. Carter.
Produktionsbolag: Cloud Eight Films, Celador Films, Harpo Films, Pathé, Plan B. Entertainment.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *