Hotell Marigold 2 15starrating

hotellmarigold2 videosöndag

15starrating

Regi: John Madden

Rika pensionärer har icke-problem med varandra i pensionärshotellet Marigold i Indien, vars spattiga föreståndare ska gifta sig.

Våren har kommit till Göteborg, där jag bor, och solen skiner över kajerna, fåglarna sjunger om morgonen, luften känns söt, snart dammar gruset över gatorna, och på bio går snart Hotell Marigold 2 – en film som ska försöka frammana liknande känslor av melankolisk glädje inför livet och tidens gång, fastän den är en rutten, långtråkig, fullständigt syntetisk och upprörande falsk film.

Den svenska titeln förklarar med all önskvärd tydlighet att filmen är en uppföljare på en film som handlade om ett hotell vid namn Marigold. Det var The Best Exotic Marigold Hotel, en deprimerande feltänkt feel-good-film som fungerade som en slags ”snuttefiltsfilm” för välbeställda pensionärer; snart ska man dö, var budskapet, men om vi bara tänker oss att vi är i det pittoreska Indien bland alla dessa bruna undermänniskor som vill ha våra pengar så kan vi kanske fyllna till på vinet och läsa lyckokaksbudskap för varandra tills vi tror att vi ska få en mening till livet utan att skapa en själva; vi tillåter oss lite dement, kolonial nostalgi och låter ”landet” som är så ”fullt av liv” ge oss den här fantasin genom orientalisk magi, ty något ska vi väl lägga våra pengar på efter alla dessa år.

Ja, den obotliga rasisten blev snäll entreprenör; det tjuriga paret gick skilda vägar; det mysiga paret blev ihop; en änka fann kärleken, en man dog snart efter att det visade sig att han var bög; som comic relief, och provisorisk huvudperson, fanns en stereotyp och jättejobbig hotellvärd (Dev Patel) som apade efter gamla Fawlty Towers-klyschor utan att någon behagade inse att kontexten ofta spelar rätt stor roll i sådana här fall; han blev den tokige slaven, i Dev Patels aldrig övertygande stirrande ögon och gapande mun en mycket frustrerande bekantskap.

Om ettan hade någon lindring så var det väl skådespelarna – de gjorde knappast sitt bästa ifrån sig, men det finns något De Niro/Pacino-aktigt över att se Judi Dench och Maggie Smith spela mot varandra, även om dialogen bara innefattar prat om benbrott. Bill Nighy, Celia Imrie, Ronald Pickup, Smith, Dench och Penelope Wilson – alla är med från ettan i tvåan; bara Tom Wilkinsons karaktär vilar i frid – han blir ersatt, på ett ungefär, av Richard Gere som valsar in i den här mestadels brittiskt befolkade filmen som om han undrar om han kommit till rätt inspelning.

Men jodå, han ska vara ”love interest” i denna trötta film, som bär den alltför korrekta titeln The Second Best Marigold Hotel. Hade den svenska översättningen burit på någon som helst känsla för självinsikt skulle den hetat ”Hotel Marigold nummer två” för det är vad det rör sig om; en själlös dump, potentialen som återstår efter fjolårets kredit-debet; en film som är helt motiverad av pengar (den första filmen var en oväntad hit).

Man märker det redan på upplägget att Hotell Marigold inte borde ha en uppföljare men att dess framgång nu pressat fram en ändå, mot berättelsens natur. Den andra filmen fortsätter där den första slutade på ett nästan surrealistiskt sätt – Jag brukar ofta ramla in i egna fantasiscenarion när jag ser på väldigt förutsägbara eller klyschiga filmer; vad skulle Bondskurken göra, till exempel, om han faktiskt utplånade hela mänskligheten och satt fast uppe i sin rymdbas på månen? Lägga patiens? Och Hotell Marigold, där alla lever lyckliga i alla sina dagar i Indien, föranledde den ironiska frågan ”Kommer de inte ha börja ha tråkigt förr eller senare?”

Fastän den glada musiken och eftertexterna existerar för att ta kål på sådana spekulationer kommer här Hotell Marigold 2 ändå och ger oss en stelbent, aldrig övertygande fantasi där karaktärerna från förra filmen ska ta sig igenom ett par egna sidointriger som är så svaga att de uppenbart hittats på av exekutivproducenter över en kafferast. Ett missförstånd gör att en tut-tut-förare försöker ha ihjäl Carol (Diana Hardcastle), eftersom han tror att hennes man (Pickup) lejt honom till detta när han höll låda på lyset. Regissören John Madden hittar inget sätt att förklara det här för oss på något tydligt sätt, eftersom det på papperet är och förblir ologiskt och slött.

Det är bara ett av flera problemtyngda led i filmen. Häng med på denna stillastående såpa: Celia Imrie har två friare på halsen. Bill Nighy vill gifta sig med Judi Dench men har inte kommit till skott. Han vågar inte, av någon anledning. Kanske han är för snäll. Filmen puttrar på. Gere anländer samtidigt som en kvinna vid namn Lavinia Beech (Tamsin Greig) och Sonny (som Patels figur heter) tror genast att Gere är den där undercover-inspektören som alltid måste lura i buskarna på alla filmer som handlar om hotell och restaurang-verksamheter. Ska inspektören visa sig vara han eller måhända den andra kvinnan? Gere verkar bortkommen, men karaktären ska vara intresserad av Sonnys traditionellt indiska mamma (Lillete Dubey) så han får se till att vara så Richard Gere-ig han nu förmår och bjuda på vin och middag.

Den narrativa ryggraden består av Sonnys bröllop; han ska gifta sig med sitt livs kärlek Sunaina (Tina Desai) men blir ändå svartsjuk och tror att hon är intresserad av charmanta dansläraren Kushal (Shazad Latif) som också köper ett hotell som Sonny velat köpa för att expandera sin verksamhet. Sonny – för den som inte anat det än – är mycket mer av en huvudperson den här gången, och det är ju synd eftersom han, i ett hav av luddiga och förvirrande karaktärer, är den mest hopplöst dumma och obegripliga. Han är inte ”lustig” eller ”mysig” eller ”charmig” – han är en orealistisk idiot med en elvaårings sociala förmågor. Han tjurar över paranoida sammansvärjningar som är omöjliga att ta på allvar och resonerar så ointelligent att han själv bryter ihop av förvirring. Inget han gör är logiskt eller förståeligt. Allt han gör är irriterande och designat för att manuset ska ha en konflikt som det är för obegåvat för att skapa på annat sätt.

När vi inte förstår vad som händer kan vi lista ut det på förhand. Allt som ska ske i denna film planteras i gigantiska blomkrukor mycket tidigt. Allt bara tuffar på i sin kvävande medelmåttighet och filmen blir en långtråkig serie reklambilder parerade med mänskliga problem som får frågespalter i kvällstidningar att framstå som fascinerande.

Själv började jag efter ett tag, i hjälplös brist på bättre saker att göra, studera karaktärernas kläder – och då vet man att man är illa ute. Kostymören har helt klart en fäbless för blå och grå mansplagg, men garderoben är liten – Richard Gere har på sig en ganska snygg blå skjorta i en scen och Dev Patel har en vinröd; i nästa scen har de häpnadsväckande nog bytt, och Gere har den vinröda skjortan på sig, medan Patel har den blå, medelst matchande jeans. Den tidigare nämnda dansläraren bär ett par grå byxor i början av filmen, och jag tror att Gere har på sig dem i slutet; de är skrynkliga, noterade jag, och jag undrade om det var ett medvetet designval eller om de bara behövde strykas…

I en scen noterar Maggie Smiths karaktär med en uppgiven suck att ”the fun just never starts”. Jag håller med.

FREDRIK FYHR

 

*

hmari2

HOTELL MARIGOLD 2

Originaltitel, land: The Second Best Marigold Hotel, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 26 februari 2015 (Australien, Storbritannien, Irland, Nya Zeeland).
Svensk premiär: 13 mars 2015.
Speltid: 122 min. (2.02).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW 4K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dev Patel, Maggie Smith, Judi Dench, Bill Nighy, Celia Imrie, Ronald Pickup, Diana Hardcastle, Tina Desai, Shazad Latif, Richard Gere, Lillete Dubey, Tamsin Greig, Penelope Wilton, Claire Price, David Strathairn, Avijit Dutt, Denzil Smith, Ashok Pathak, Poppy Miller, Rajesh Tailang, Atul Tiwari, Seema Azmi, Vikram Singh.
Regi: John Madden.
Manus: Ol Parker.
Producent: Graham Broadbent, Peter Czernin.
Foto: Ben Smithard.
Klippning: Spencer Averick.
Musik: Thomas Newman.
Scenografi: Martin Childs.
Kostym: Yanika Waters (krediterad ”principal costume standby”… aha!).
Produktionsbolag: Blueprint Pictures, Participant Media.
Svensk distributör: Fox Searchligt/Twentieth Century Fox (Sweden).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *