Berättelsen om Askungen 25starrating

berättelsenomaskungenvideosöndag

25starrating

Regi: Kenneth Branagh

Sagan om Askungen, som efter sin fars död blir piga åt sin onda styvmor och elaka styvsystrar innan ett möte med en prins och en bal på slottet förändrar allt.

Det finns inte mycket nytt i Disneys ”nya” Askungen-film. Efter två försök att modernisera gamla prinsessor – Snövit i murkiga Snow White and the Huntsman och Törnrosa i den av många omtyckta Maleficent (jag hatade den) – har de en trygg deal i den här filmen, vars originaltitel kort och gott är Cinderella. Det är en extremt traditionell prinsessfilm som liknar Disneys tecknade klassiker från 1950 mer än ens För evigt (1998) med Drew Barrymore. Den är sentimental, ohyggligt gammaldags, och den glittrar, glimmar, skimrar och skiner och den lär få hatare av gamla prinsess-sagor att sätta fingrarna i halsen.

Men där den inte vinner poäng i originalitet vinner den lite i heder. Den är regisserad av Kenneth Branagh och det är en i nästan alla avseenden skickligt gjord film som tar i så att det knakar för att vara så bra den kan – Branagh, filmhistoriens mest ivriga Shakespearian, är rätt man på rätt plats här och filmen förblir – trots sin inneboende konservatism – ögonvänlig, ständigt sebar, och nästan omöjlig att ogilla om man är intresserad av film.

I mina ögon är den motsatsen till Maleficent – en film som hade en teoretiskt sett originell ”spinn”, men som praktiskt taget var nästan helt värdelöst gjord; Berättelsen om Askungen är inte originell, men den är oklanderligt gjord och mellan raderna kan man ana kärlek och ödmjukhet i ensemblen. Som en sann teaterdirektör omger sig Branagh bara med talanger och filmen är välspelad ner till minsta biroll – ja, det finns minnesvärda karaktärer i den här filmen som inte ens har en enda replik.

Den uråldriga berättelsen är befolkad av så statiska figurer att de är som tomma blad och det är därför en fröjd att se bra skådespelare arbeta på dem. Hur fläckfri blir inte Askungen när hon spelas av Lily James – som jag inser via IMDb måste vara känd från Downtown Abbey för många – som har en osminkad utstrålning till och med här, när hon omringad av idel fantasimiljöer ska påminna sig själv om att hon måste vara ”modig och snäll”.

Detta, förstås, när hon plågas av sin styvmor – spelad av en Cate Blanchett, som förvandlar en omänsklig häxa till en deprimerad och sorgligt avundsjuk societets-wannabe med fäbless för 1920-talsmode. Utmärkta prestationer kommer också från Sophie McSheara (också från Downtown Abbey) och Holliday Grainger (hon som ser ut nästan exakt som Ginger Spice) som de mer fåniga och odrägliga styvsystrarna.

I Richard Madden – också känd från TV – finner Branagh till och med en tvålfager prins med talang; Madden må se ut som en träbock men han är en riktig skådespelare som kan gå några ronder mot sitt hov – kungen (Derek Jacobi), kaptenen (Nonso Anozie) och hertigen (Stellan Skarsgård) som alla tycker han ska gifta sig med någon ärofylld prinsessa, varför inte Chelina av Zaragosa, vem det nu är.

Så gudmorsfeen, spelad av Helena Bonham Carter, som förstås gör allt hon kan för att ge sina scener den prägel hon brukar ge de filmer hon dyker upp i; här konkar hon till exempel runt på en pumpa medan hon frustar ”Heavy Pumpkin!!”

Vi har alltid en bra skådespelare att titta på i den här filmen, men lika mycket talang finns runtomkring dem; scenografen Dante Ferretti och kostymören Sandy Powell har sex Oscarstatyetter ihop och det märks – rent visuellt är filmen är nästan överväldigande och även Branaghs ständigt lika underskattade kompositör Patrick Doyle bidrar med elegant musik som fyller bilderna med extra pamp.

Så med allt detta beröm ur vägen, borde inte mitt betyg vara högre?

Tja… Nu är ju inte jag en sjuårig flicka, och jag har aldrig varit en heller, men jag kan inte tänka mig att filmen lämnar några bestående intryck för någon annan. Ja, det är en välgjord film och jag tror säkert att de inblandade har hjärtat på rätta stället – men det är också en mekanisk och kommersiellt opersonlig film som inte bara liknar allt man redan sett förut utan som gör det med flit.

Därutöver har vi den sedvanliga diskussionen om hur pass viktiga eller skadliga de här gamla sagorna egentligen är. I små detaljer (som säkert inte fanns med i Disneys kalkyler) får Branagh nästan till ett litet ”hakuna matata”-budskap och ett eko av frivoliteten i Shakespeare-komedier som (hans mästerliga version av) Mycket väsen för ingenting (1993) till exempel. Tanken att det viktiga i livet är att göra gott och vara glad ska förhoppningsvis väga över tanken att det finns sådant som ångest, bitterhet och besvikelse i världen och att drömmar ganska sällan slår in – men säg det till den där sjuåringen.

Det finns mycket jag tycker om med den här filmen. Det är en syntetisk men vacker produktion som tar allt den har och kör så hårt den kan – problemet är att gränsen inte är så hög vad gäller sådana här filmer och när berättelsen är så här välkänd så börjar man liksom per automatik leta efter nya infallsvinklar – och några sådana finns inte här.

Många kommer förstås tycka att det här är en ganska mossig film och jag antar att jag inte kan klandra dem. En sak vet jag dock: Den är mycket bättre än Branaghs förra film, Jack Ryan: Shadow Recruit, och fastän man skulle kunna tro att vår tids militäriska fantasyberättelser i Young Adult-genren skulle vara det självklara kortet att dra mot denna Askungen-film så är det märkligt hur lika upplevelserna är.

Berättelsen om Askungen hittar man faktiskt formen för en Hunger Games eller Divergent-film, trots de olika temperamenten. Dels för att Blanchetts onda styvmor vill ha inflytande över prinsen för antytt världsherravälde (snarlikt Kate Winslet i Divergent, till exempel). Men kanske främst för att Askungen verkligen också är en föräldralös ”chosen one” och liksom Katniss och de andra är hennes hjärtas mål till syvende sist att få bli bekräftad av en ärbar karl. Harry Potter kan besegra Voldemort först och gifta sig sedan, men för tjejerna är civilstatus alltid viktigast. Visst, visst, kungarikets framtid är också viktigt och ondskan måste stoppas – men först och främst måste den där skon passa!

FREDRIK FYHR

*

boa

BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN

Originaltitel, land: Cinderella, USA.
Urpremiär: 13 februari 2015 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 13 mars 2015.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lily James, Cate Blanchett, Richard Madden, Helena Bonham Carter, Nonso Anozie, Stellan Skarsgård, Sophie McShera, Holliday Grainger, Derek Jacobi, Ben Chaplin, Hayley Atwell, Rob Brydon, Jana Perez, Alex Macqueen, Tom Edden, Gareth Mason, Eloise Webb, Katie West.
Regi: Kenneth Branagh.
Manus: Chris Weitz.
Producent: David Barron, Simon Kinberg, Allison Shearmur.
Foto: Haris Zambarloukos.
Klippning: Martin Walsh.
Musik: Patrick Doyle.
Scenografi: Dante Ferretti.
Kostym: Sandy Powell.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Beagle Pug Films, Genre Films, Allison Shearmur Productions.
Svensk distributör: Disney.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *