Insurgent 2starrating

insurgent videosöndag

2starrating

Regi: Robert Schwentke

De fortsatta strapatserna för Tris Prior och hennes kamp i underläge mot den onda diktatorn Jeanine, som vill jaga ner alla divergenter för att säkra ”fred” (se förra filmen).

Det är mycket fart och fläkt i Insurgent – faktum är att det är en film som nästan bara består av actionscener. Ändå är det en märkligt opersonlig film som nästan inte lämnar några som helst spår efter sig. Den existerar för att Veronica Roths fantasyböcker – och i synnerhet dess fans – existerar. Är man inte ett fan har man ingen anledning att se den. Är man ett fan vet jag ärligt talat inte vad man förväntar sig. Förmodligen blir man mer eller mindre nöjd. Insurgent går inte att vare sig hata eller älska – den bara är, liksom talet i änden av en kalkylering, en summa av en uträkning. Det existerar en fantasybok – här är filmen.

Jag ska å andra sidan inte sticka under stol med att jag gillade föregångaren Divergent ganska mycket, och i en värld av Young Adult-fantasy tycker jag fortfarande att Roths koncept är det tveklöst mest intressanta och attraktiva. Hennes neo-Chicago i ruiner, där mänskligheten delats upp i falanger efter personlighetsdrag, ger en fyndig och pedagogisk filosofisk grund för många idéer och tankar som säkert är väldigt inspirerande för målgruppen.

Men det är just därför Insurgent är en sådan besvikelse. Jag önskar jag hade mer att säga om den. Jag hyser inget agg mot den. Jag hyser ingen kärlek till den heller. Ingenting går att tycka om, eller känna för, den. Ingen tillåts vara besviken eller nöjd av den. Filmen vägrar vara intressant eller överraskande. Det är en sådan där pulver-film som uppstår som om någon hällt på vatten.

Jag bävar inför att försöka förklara intrigen på ett intressant sätt. Shailene Woodley är fortfarande väldigt bra i huvudrollen som Tris Prior, den utvalde ”divergenten” som i den här filmen, med sulkiga killen Four (Theo James), spenderar större delen av speltiden ute i skogen utanför staden styrd av Jeanine (Kate Winslet – eventuellt kan man uttala namnet ”Lea-nin” men det är bara mina spekulationer).

Liksom i vilket annat fantasy-äventyr som helst hamnar Tris och Four på en Yellow Brick Road-odyssé genom ett par olika stationer – först är de hos de osjälviskas hippieby, därefter hos de ”falanglösas” underjord, därefter hos de ärligas universitetsliknande byggnader etc. – men vistelserna förhindras alltid av konflikter; vanligast är att onda lakejen Eric (Jai Courtney) anländer med sina soldater och monsterjeepar, filmat som om John Williams Imperial March är allt som saknas, och de måste springa, hoppa, fly. Diverse karaktärer kommer och går, allianser skapas och bryts, någon sviker, någon blir förlåten. Någon lever, någon dör, liksom leksaksgubbar i barnlekar. Filmen luktar såpa och plast.

Också som i vilken annan sådan här film som helst cirkulerar storyn kring en McGuffin – i det här fallet en ”låda” som bara Tris kan öppna, eftersom hon är ”100% divergent”. Varför ska lådan öppnas? Så att filmen ska handla om något – ju enklare det är att förstå, desto bättre. Genom att avverka oskyldiga divergenter som försökskaniner ger den onda Jeanine hela intrigen en sporre; ingen är 100% förutom Tris, så kanske att hon måste ”offra” sig. Hon är ingen ledare, hon är en ledare; hon vill inte vara hjälte, hon är en hjälte. Hör fantasyhjältens klagan. Och vad finns inuti lådan? Nästa intrigvändning, förstås. Mot uppföljarna – och vidare!

Det är nästan fascinerande hur lite som egentligen händer i Insurgent. Skådespelarna är inte dåliga, och deras karaktärer har inneboende potentialer. Naomi Watts spelar Fours sedan länge förlorade mamma, numera en ledare för de falanglösa – om det blir revolution antyds det att hon ska bli en lika rutten ledare som Jeanine. Ansel Elgort fungerar  som Tris’ bror, en velare mellan olika lojaliteter och falanger; Miles Teller är inte minst kul som denna series korsning av Han Solo och Lando Calrissian – minus all slags gamängaktigt mod. Inte minst är Woodely lika bra som vanligt. Tris drivs i den här filmen av en egentligen intressant och mångbottnad vrede. Vrede som bygger på komplicerade skuldkänslor som förvandlas till självförakt. Det finns scener där Woodley nästan får gestalta en karaktär i filmen.

Men det är som att hela produktionen arbetar mot henne. Manuset är bara ett resultat av manusregler. Regin är bara ett resultat av fotots tråkiga inramningar. Filmen lider av en monoton, kall och likgiltig brist på liv och hjärta – trots att storyn har intressanta aspekter, och trots att effekterna borde vara imponerande så känns varje scen kalkylerad och prövad i ett laboratorium. Jag satt förgäves och väntade på en spricka i fasaden, en smutsfläck på den polerade ytan, en enda liten reva i karaktärernas kläder, en enda realistisk frisyr eller ett enda osminkat ögonblick; något som föreslår att människor och inte robotar ligger bakom Insurgent. Men filmen känns likadan oavsett om vi ser två personer har sex med varandra, eller om någon på knä blir avrättad med pistol – vilket händer två gånger i filmen. Filmen är som sushi – kall fisk.

Något annat som sinkar filmen ganska ordentligt är att den har en ganska konstig sista akt. På en narrativ nivå handlar inte filmen om något annat än att Tris ska öppna en låda. För att öppna den där lådan måste hon gå igenom en serie simulationer – och dessa får passera som filmens ”final”. Tris hamnar i fem olika spänningsscenarion som vi vet är illusioner och som därför aldrig kan bli spännande, trots att de emellanåt effektfulla (som när Tris bokstavligt talat slåss mot sig själv). Filmen försöker intensivt få oss att bry oss – ibland genom att ganska desperat försöka ”lura” oss till att tro att det vi ser är ”på riktigt”, som om vi aldrig sett de här tricken förut – men det är till ingen nytta. Det man ofelbart gör är att vänta ut dessa sekvenser – som mellan varven försöker binda ihop sig själva med karaktärernas motivationer, och handlingen i stort, på ganska röriga och klumpiga sätt.

Men, å andra sidan, har man läst boken vet man väl redan vad filmen kommer att innehålla. Vad som då är bra eller dåligt för ett Divergent-fan har jag faktiskt ingen aning om. Filmen är en färdig produkt, redo att beta av. Det finns en tredje bok så det kommer en tredje film. Den kommer också att produceras, levereras, konsumeras. Så länge det säljer kommer det förstås att fortsätta. Strömlinjeformat, oförutsägbart, rent och snyggt och enligt konstens alla regler, påfallande likt logiken i Jeanines imperium.

FREDRIK FYHR

*

insurgent

INSURGENT

Originaltitel, land: Insurgent, USA.
Urpremiär: 11 mars 2015 (London).
Svensk premiär: 20 mars 2015.
Speltid: 119 min. (1.59).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; Hawk Scope, Master Scope, DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Shailene Woodley, Kate Winslet, Theo James, Ansel Elgort, Miles Teller, Jai Courtney, Mekhi Phifer, Octavia Spencer, Zoë Kravitz, Ben Lloyd-Hughes, Tony Goldwyn, Ashley Judd, Ray Stevenson, Jonny Weston, Naomi Watts, Keiynan Lonsdale, Suki Waterhouse, Emjay Anthony, Rosa Salazar, Maggie Q, Daniel Dae Kim, Justine Waschberger.
Regi: Robert Schwentke.
Manus: Brian Duffield, Akiva Goldsman, Mark Bomback efter boken av Veronica Roth.
Producent: Lucy Fisher, Pouya Shahbazian, Douglas Wick.
Foto: Florian Ballhaus.
Klippning: Stuart Levy, Nancy Richardson.
Musik: Joseph Trapanese.
Scenografi: Alec Hammond.
Kostym: Louise Mingenbach.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Mandeville Films, Red Wagon Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *