Familjen Bélier 2starrating

familjen belier videosöndag

2starrating

Regi: Eric Lartigau

Tonårstjejen Paula är den enda i den döva familjen Bélier som kan höra – därför (?) slavar hon för dem som tolk, fastän hon har en massa plugg att ta hand om. Så upptäcker hennes sånglärare att hon har en fantastisk sångröst, och en uttagning till en prestigefylld skola i Paris börjar hägra. Men ska hon kunna släppa taget om sin familj och vice versa?

Det finns något djupt osympatiskt med den här filmen. Kanske är det jag som är paranoid och vill koppla den politiska dåliga stämningen i Frankrike (med Marine le Pen i spetsen) till faktumet att filmnationen spottar ut sig feel-good efter feel-good om den där pittoreska landsbygden och de där charmiga bönderna (bara i höstas såg vi En tripp till Paris, som har många likheter med denna).

Kanske, kanske inte. Familjen Bélier är en feel-good som hyllar sitt eget innehåll som om publiken är en avlägsen massa – det finns något obehagligt och propaganda-liknande över sättet den inte tillåter oss att ställa frågor. Alla filmer, i synnerhet feel-good-filmer, begär suspension of disbelief, men de måste också ge någon hint om vad vi ska ta på allvar och vad vi ska låta passera. Familjen Bélier kör bara på, och hoppas vi tar in både babyn och barnvattnet.

Babyn heter Paula, och spelas av Louane Emera som vunnit franska The Voice och legat etta på listorna med låten ”Je Vole” (som hon också sjunger i filmen). Detta är hennes filmdebut och hon är inte alls dålig som en helt normal tonårstjej med dålig hållning och en slö, ”jag är inte intresserad”-blick som de flesta vanliga tonåringar bär på – helt naturligt, eftersom de måste gå till skolan varje dag, och läsa ton med läxor varje helg. Vuxna människor hade aldrig klarat av, eller accepterat, gymnasiet.

Paula däremot har dubbelt upp – Hon är den enda i sin familj som inte är döv, så när hon kommer hem måste hon agera tolk åt sina ocharmiga föräldrar när de ser på TV, går till läkaren eller när pappa Rodolphe (François Damiens) får för sig att han ska bli politiker och gå upp mot bygdens uppblåsta borgmästare, någon självälskande krösus som ingen egentligen tycker om. En massa jobb för Paula, men hennes föräldrar tar hennes uppoffringar för givet.

Kruxet är att Paula upptäcker att hon har en sångröst. Skolan har en lagom mysigt avdankad sånglärare (Eric Elmosnino) som säger åt sina minderåriga elever att han vill att deras röster ska ge honom ”ståkuk” (quel charme…) och i Paula har han sitt scoop, tjejen han kan ta med till sångjuryn i Paris och äntligen impa på de stora fiskarna med. Och Paula, i sin tur, måste ta steget och följa sina talanger, flytta till Paris och lämna sin familj – och de, i sin tur, måste lära sig att släppa taget om sin dotter.

Och jag köper det inte alls. Paula vill inte flytta till Paris, hon säger det själv. Hon skulle helst vilja vara kvar med sina föräldrar. Hennes käcka och ständigt positiva mamma – en märkligt Jenny Strömstedt-liknande Karin Viard – har en helt bisarr scen (som aldrig får någon vidare uppföljning) när hon bryter ihop och erkänner att hon ”hatar de hörande” och att Paula ”uppfostrats som döv”, vad det nu innebär, samt att hon önskade att Paula också var döv.

Det är som att döva människor har någon slags sekt som håller dem utanför resten av världen… eller? Är det så med alla minoriteter, alla lite marginaliserade? Bönder? Vegetarianer? Invandrare? Homosexuella? Nog måste alla som inte är ”normala” vara lite knepiga, ja kanske rentav lite onda?

Usch!

Jag tyckte väldigt synd om Paula, redan från början. Inte nog med att hon har en massa plugg, är kuvad och känner sig utanför, hennes störda familj har sedan födseln bestämt att hon ska vara deras slav. Det finns ingen som helst motivation till varför det skulle vara normalt eller okej att hela livet serva ens föräldrar och lillebror. Det är en elak premiss, som vi ska acceptera som hyggligt normal fastän den också görs direkt orealistisk. Vid minimala tillfällen påpekar filmen sina problem – Paulas kompis Mathilde (Roxane Duran) säger att hennes föräldrar väl måste ha klarat av sina liv även innan hon föddes, och pappa Rodolphe säger vid något tillfälle att de egentligen redan borde skaffat ”hjälp” för länge sedan – men det spinns inte vidare på det, utan verkar bara nämnas av en slump.

Handlingen hade lika gärna kunnat ligga till underlag för en skräckfilm, men den sketna feel-good vi får bygger på löst dinglande manustrådar och konventioner. Naturligtvis jobbar Paula och sångläraren mot en deadline – en skolmusikal närmare bestämt, och såklart det där mötet med den där juryn. Naturligtvis har Paula en sångpartner vid namn Gabriel (Ilian Bergala) som hon förstås måste få lite puss-puss med. Hennes mindre pryda kompis Mathilde, som är väldigt intresserad av sex, får till det med Paulas lillebror (Luca Gelberg, av en händelse den enda skådespelare i filmen som är döv på riktigt), vilket också kastar en otrevlig skugga av ”präktig tjej vs. slutshammad slampa”-klyschan.

Ännu mer problematisk är kanske Rodolphes misslyckade politiska karriär. Han vill bli landets första döva politiker (för, som han säger, ”Obama är ju svart”… eh) men han ställer till med en strulig presskonferens som antyder att han aldrig kommer att lyckas – inte för att han är döv, utan för att han bara är en dum, puckad bonde som helt saknar förmågan att tänka rationellt, strategiskt eller populistiskt. Det går helt åt helskotta för den ur pöbeln som försöker komma åt högre makter. Alltså måste det vara upp till antytt korrupta och giriga figurer som den självgoda borgmästaren att styra landet, för Så Ser Världen Ut.

Det är alltså en konstig dubbel stigmatisering som pappa Rodolphe och mamma Mathilde bär på i filmen. Inte nog med att de är ideologiska medlemmar av en döv kult (och ”hörofober”) de är också dumma bonnlurkar, oförmögna till att se nyanser eller förstå andra människors känslor eftersom Bönder Är Dumma.

Det hade varit jättefint om Familjen Bélier verkligen var en oskyldig film om en tjej som vill ut i världen trots att knoppar brister från fina familjen hon såklart älskar. Det hade också varit jättespännande om det var en film om döva människor – en scen, när vi ett ögonblick får se världen ur Paulas föräldrars döva öron, kommer från ingenstans och är väldigt effektfull; det är som att man snubblar över en bättre film men inte märker det. Men fastän skådespelarna sysslar med (vad jag har läst) slarvigt franskt teckenspråk och ganska överspelad mimik så får det aldrig någon poäng, annat än som möjligen något slags feltänkt försök till att vara öppen mot en marginaliserad målgrupp.

Ju mer jag tänker på den här filmen, desto mer olustig och rutten blir den. Men om den har en enda styrka så är det verkligen Louane Emera, som sjunger sin hit (”Je Vole”) i slutet så fint att man nästan tror att filmen handlar om en tjej som ”flyger iväg” från sina föräldrar, fastän hon ”älskar dem”. Det är snyftigt, ohederligt snyftigt.

Tyvärr finns det ingenting i filmen som föreslår att Paula inte kommer återvända hem till byn, så att säga, för att fortsätta sitt slavgöra så fort hennes skoltid i Paris är slut. En gång slav, alltid slav. Kedjan av orättvisa maktförhållanden bryts inte i Familjen Bélier – den stärks, till tonerna av gammaldags vissång och falska glädjetårar.

FREDRIK FYHR

 

PS.

Det sjungs en hel del i Familjen Bélier men texterna översätts aldrig till svenska i översättningen som ska upp på bio – mycket av den emotionella effekten går förlorad, eftersom texterna har tydliga poänger i scenerna medan de pågår.

*

Familjen Bélier

FAMILJEN BÉLIER

Originaltitel, land: La famille Bélier, Frankrike/Belgien.
Urpremiär: 7 november 2014 (Arras Film Festival, Frankrike).
Svensk premiär: 27 mars 2015.
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Louane Emera, François Damiens, Karin Viard, Eric Elmosnino, Roxane Duran, Ilian Bergala, Luca Gelberg, Mar Sodupe, Stéphan Wojtowicz, Jérôme Kircher, Bruno Gomila, Céline Jorrion.
Regi: Eric Lartigau.
Manus: Stanislas Carré de Malberg, Eric Lartigau.
Producent: Stéphanie Bermann, Eric Jehelmann, Philippe Rousselet.
Foto: Romain Winding.
Klippning: Jennifer Augé.
Musik: Evgueni Galperine, Sacha Galperine.
Scenografi: Olivier Radot.
Kostym: Anne Schotte.
Produktionsbolag: Jerico, samprod. Mars Films, France 2 Cinéma, Quarante 12 Films, Vendôme Production, Nexus Factory, Umedia. delt. Canal+, Ciné+, France Télévisions, M6, D8, ass. uFond, Sofica Manon 4. support. Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxelles, Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique.
Svensk distributör: Scanbox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *