The Gunman 15starrating

the gunman videosöndag

15starrating

Regi: Pierre Morel

Åtta år efter att en legoknekt mördat en gruvminister i Kongo blir han själv en jagad man. Kan det vara någon i hans gamla team som inte har rent mjöl i påsen?

När jag skriver detta är det eftermiddag. I morse ringde klockan, för jag skulle ta mig in till stan för att se en pressvisning av Fast & Furious 7. Men jag låg kvar i sängen. Jag antar att jag, innan jag somnade om, funderade på om jag skulle gå upp eller inte. Förutom att jag hatar skiftet till sommartid så vägde också minnet av The Gunman, som jag såg morgonen dessförinnan, väldigt tungt.

Inte så att The Gunman är en rekordartat usel film. Men det är en svår vår i år. Bortsett från några av de eftersläntrande prestigetitlarna från 2014 (Wild, Inherent Vice, och Mommy) har ingenting ännu gått på bio i år som fått mig att bli riktigt exalterad – och hypade skräckisen It Follows har dumt nog inte pressvisats här i Göteborg. Istället har den ena mediokra titeln följt den andra och jag har långsamt avtrubbats, blivit tröttare och mer deprimerad. Jag känner mig som en tjur i en tjurfäktningsarena.

(Och för er som väntat på en recension av Fast & Furious 7. Förlåt. Kanske när den kommer på BluRay. Om du undrar hur dålig den filmen är så antar jag att du får ta reda på det själv).

Tjurfäktning förekommer i slutet av The Gunman, nämligen. Vår hjälte Terrier (Sean Penn) är skadad och trött och försöker ta sig upp på benen. Detta sker i slow-motion, och bilderna klipps till den stackars tjuren med blytung parallell. Sean Penn är en skadad tjur. Musiken är vemodig. Patetiken total.

Vid det laget har The Gunman förvandlats till en störtlöjligt undermålig actionfilm som man bara väntar på ska ta slut. Det liknar inte riktigt filmen vi ser i början, som är lite småmysig. Terrier – nej, hans förnamn är tyvärr inte Pitbull – jobbar med en hjälporganisation i Kongo år 2006, tillsammans med hans tjej Annie (Jasmine Trinca) som är sjuksköterska; de har det frejdigt på den lokala Kongo-puben tillsammans med Annies snälla kollega Felix (Javier Bardem) och de andra hjälparbetarna Stanley (Ray Winstone) och Cox (Mark Rylance).

Kruxet? Terrier, och de nämnda männen, har ett hemligt nattjobb – de är legoknektar som arbetar för företaget som äger en gruva, och efter att Terrier får uppdraget att mörda landets nya gruvminister måste han fly Afrika, lämna Annie bakom sig utan ett ord och via oförklarliga omständigheter aldrig höra av sig igen; ni kan säkert repliken ”I tried to get in contact with you every way I could!” Det kanske finns inom rimlighetens gräns att Terrier inte vet hur Facebook fungerar, så okej.

Åtta år senare är han tillbaka i Kongo, och efter att han blir jagad av legoknektar måste han resa tillbaka till Europa för att kontakta sitt gamla crew; vem försöker döda honom och varför? Det visar sig att det gått ganska bra för alla i det gamla laget utom för honom själv; Annie är nu ihop med Felix (Bardem) och både han och Cox (Rylance) är konglomeratföretagare i fina kostymer som gått ”from killing to capital”.

Men hursomhelst. Snabbare innan du hinner säga ”konglomerat-vadå?” får Terrier en anledning att bli jagad igen. En och annan actionscen flyger förbi med sådant där handgemäng där fotot och klippningen vägrar låta ögonen uppfatta något som sker. Vid ett annat tillfälle desarmerar han, och riggar ånyo, en bomb i sin lägenhet – lite som en mordisk MacGuyver. En scen är ganska spännande – där Annie och Terrier jagas av soldater i en spansk villa. De tar sig genom en vägg av eld genom att vira in sig i blöta handdukar, men sådant hör ju till.

Skalet av The Gunman är det av en Taken-klon med Sean Penn istället för Liam Neeson. Jag vet att det börjar bli något av en klyscha att jämföra alla nya actionfilmer med Taken, men när de slutar göras ska jag sluta påpeka det; dessutom är The Gunman regisserad av Pierre Morel, som regisserade – voila – första Taken. 

Men till skillnad från Taken så är The Gunman totalt otajt och ganska långtråkig. Där Taken var en högoktanig historia med glassig energi i bildspråket är The Gunman hastigt och oambitiöst filmad och klippt, ungefär som att något halvvaket TV-team knåpat ihop filmen, och framför allt har filmen ingen som helst rytm eftersom vi aldrig får en känsla för vem som jagar Terrier eller hur bra dessa jägare är; varje gång hjälten tar en ”andningspaus” stannar hela filmen upp för vi vet inte om han är i fara eller inte.

Skalet, alltså, är en Taken-film, men det här är egentligen en väldigt konstig film och bristen på fart och fläkt talar för det. Sean Penn har inte bara huvudrollen – han har producerat filmen och varit med och skrivit manus. Detta är alltså svaret på någon hittills okänd böjning hos Penn att vara actionhjälte. Visst, den tvåfaldiga Oscarsvinnaren, känd från filmer som The Tree of Life (2011) och I Am Sam (2002), är ribbad som värsta Stallone i The Gunman och han gör allt, i scen efter scen, för att dumma ner sig och inte göra ”Terrier” till Hamlet. Men man ser hela tiden denna knepiga ansträngning, och det är ganska svårt att förstå varför han försöker vara sämre än han är.

Penns proffsighet smittar av sig på de andra skådespelarna också, och då och då verkar det som att The Gunman vill klämma in lite riktigt karaktärsdrama. Till och med Ray Winstone verkar ha lite mer allvar i rösten när han häver i sig vin och sluddrar cockney-repliker som ”Fa fak’s sek, ya need sem rest, ma fren’!”

Alla är dock inte med på noterna, och någon slags Raspberry Award-nominering borde gå till Javier Bardem vars karaktär (eller är det Bardem själv?) super sig full på grund av sin dåliga självkänsla och ballar ut helt i några scener som känns hämtade från The Counselor-outtakes (den där udda, men i och för sig oförtjänt hatade, Ridley Scott-filmen).

Och som om inte det var nog så måste förstås Penns världssamvete spöka också och i det redan stökiga manuset klämmer han in ett par politiska ”tänk nu på korruptionen i u-länder”-kakor också.

Men i filmens sista tredjedel, när det bara ska vara action för hela slanten, så har han lagt händerna i luften och sagt till Morel: ”Do your thing, man.”

Och Morel kanske varit trött på Penn vid det laget och gjort det så trött och slött som möjligt för det är nu, i sista tredjedelen, som The Gunman går från medioker till direkt usel, med en färglös vem-bryr-sig-skurk, en anonym vad-spelar-det-för-roll-komplott, samt ett helt spänningsbefriat och klyschigt direkt-på-video-scenario på den där tjurfäktningsarenan (”Meet me at a public place”, snark) där Annie är kidnappad och skurken avslöjar sin hemlighet och bla bla bla. (Det enda roliga med detta scenario är att Penn ofrivilligt citerar Michael Jackson när han säger ”Annie, are you OK?”)

Häromkring kommer även filmens mest överreklamerade inslag: En Interpol-kontakt spelad av Idris Elba, som velat ha sitt namn högt upp i rollistan fastän han bara har två scener i hela filmen. Och i den ena har han en långrandig, dum replik på en parkbänk där han använder en trädkoja som en långsökt metafor. Elba kisar med ögonen mot himlen som om han försöker bli klok över vad han själv säger, sedan är det som att han reser på sig och säger: ”Well, I’ve been your Idris Elba for a minute, bye now”.

Tjurfäktningen sker på en stor arena i Barcelona. Men tjurfäktning, lär vi oss i eftertexterna, har varit förbjudet i Barcelona sedan 2011. Så det inte bara ”känns” forcerat – det är forcerat. Den här filmen kravlar krampaktigt framåt för att imponera med saker som inte finns – för en publik som nog inte finns heller.

FREDRIK FYHR

*

tgvs

THE GUNMAN

Originaltitel, land: The Gunman, Frankrike/Spanien/Storbritannien.
Urpremiär: 16 februari 2015 (London).
Svensk premiär: 10 april 2015.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 5K, ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sean Penn, Jasmine Trinca, Javier Bardem, Ray Winstone, Mark Rylance, Idris Elba, Peter Franzén, Billy Billingham, Daniel Adegboyega, Ade Oyefeso.
Regi: Pierre Morel.
Manus: Don MacPherson, Sean Penn, Pete Travis, efter boken The Prone Gunman av Jean-Patrick Manchett.
Producent: Sean Penn, Andrew Rona, Joel Silver.
Foto: Flavio Martínez Labiano.
Klippning: Frédéric Thoraval.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi: Andrew Laws.
Produktionsbolag: StudioCanal, Canal+, Nostromo Pictures, Silver Pictures, TF1 Films Production, ACE, Prone Gunman Productions.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *