Sagan om prinsessan Kaguya 35starrating

sagan om prinsessan kaguya videosöndag

35starrating

Regi: Isao Takahata

En bambuhuggare  hittar fröet av en liten flicka inuti ett skinande bambuskott. Hon växer snabbt upp och blir prinsessan Kaguya, coachad av bambuhuggaren och hans fru till att bli den mest omtalade skönheten i landet; men Kaguya har ett eget känsloliv, och hon vet att kosmiska krafter drar henne tillbaka till rymden, och den mänskliga intigheten, hon kom ifrån.

Hur ofta finner man lugn och ro i en film? När får man tillåtelse att andas i den? När får man ta tid på sig med en filmupplevelse? När får det vara en kontemplativ stund som sjunker in i åskådaren med stillhet, med poesins dunkla lager och gåtor?

Den nyligen bortgångne Tomas Tranströmer hade kanske funnit värde i Sagan om prinsessan Kaguya, en sublim och otroligt vacker film som med nätta steg berättar en luftig saga om liv och död och andra gigantiska saker. Filmen är elegant animerad i en knivskarp, skissartad stil som matchar rader som En pinande blåst/drar genom huset inatt – demonernas namn.

Demoni, japanska ordet för ”monster”. Det förekommer också i ledmotivet till Sagan om prinsessan Kaguya, en sång vid namn Inochi no Kioku (”Minnen av livet”) – barn sjunger sången vid flera tillfällen i filmen och ju längre fram i berättelsen vi kommer desto mer smärtsam blir texten, om att vi alla en gång ska dö men att molnen glider på himlen oavbrutet; kvarnarna fortsätter att cirkulera och världen pågår.

Filmen är gjord av Isao Takahata – en filmskapare som är alltför sällan omtalad med tanke på att han en gång i tiden fick japansk animé att slå igenom internationellt, och bidrog till att animerad film i allmänhet fick högre status, med den klassiska andra världskriget-skildringen Eldflugornas grav (1988).

Takahata har gjort animerade filmer av olika slag – även digitalt animerade, som Mina grannar Yamadas (1999) – men i Sagan om prinsessan Kaguya använder han en nästan provocerande enkel, genuin och organisk stil; sagan berättas genom sketch och skiss-artad animation som betonar det handgjorda hantverket i varje bildruta som går igenom åskådarens iris. Detaljrikedomen är exceptionell och framkallar ibland rysningar av välbehag – som när ett par äpplen på ett träd i en medveten illusion ser ut att ha ögon och leende munnar.

Berättelsen är byggd på en japansk saga och trots att filmen är 137 minuter lång anstränger sig Takahata inte för att överdriva den – den förblir lika enkel som den muntliga traditionen som sagan härstammar ifrån. Huvudpersonen Kaguya är en prinsessa född ur ett bambuskott. Hon upptäcks av en bambuhuggare som tillsammans med sin fru uppfostrar henne ute på landet. Väl medvetna om att hon är en prinsessa flyttar de till staden för att coacha hennes rojalistiska liv. Det ena skeendet glider över det i det andra som blad faller från ett höstträd.

Takahata behöver inte ge sagan mer logik än en saga kräver. Kaguya föds som ett frö och växer till en bebis. Eftersom bambuhuggarens fru blir hennes mamma så får hon även mjölk ur hennes bröst. Eftersom hon är en prinsessa får de guldmynt från samma bambuskott att påkosta hennes kungliga liv. Eftersom det är en saga så har varje fråga ett inbyggt svar.

Desto vassare skär filmens otvetydliga psykologi. Kaguya växer, via sin himlasända morfologi, upp till att bli en kvinna som via magiska talanger kan göra vad som helst men som aldrig vill vara prinsessa. Fem friare skickar hon på omöjliga uppdrag för att bli av med dem. Hennes personliga tränare i vett och etikett ger upp. Hela tiden saknar hon vännerna hon växte upp med på landet – vanliga barn som kallade henne ”lilla Bambu”.

I särskilt känslomässiga stunder använder Takahata drömlogik och hittar oanade effekter i sitt enkla hantverk – månens skimrande spegling i vattnet och inifrån-huvudet-perspektivet av vetefältet som svischar förbi när vi med Kaguyas ögon ser hur hon själv springer en månskensnatt; Takahata imiterar vad en filmkamera skulle fånga upp, tre dimensioner uttryckt i ett tvådimensionell animation: Många drömska effekter skapas i vilda, sublima sekvenser som uttrycker Kaguyas längtan efter kärlek och samhörighet som en människa – inte som ett förlegat prinsesseobjekt – och de är emellanåt så hisnande vackra att man håller andan.

Men Kaguya är inte en människa, och det finns krafter som ska dra henne tillbaka till det outgrundliga hon en gång kom ifrån. Den underliggande mystiken är som ett svart hål av möjligheter i tyget som utgör verkligheten – en saga som berättas som verklighet blir per automatik en agnostisk dikt. Vart kommer Kaguya ifrån och vart blir hon av sedan?

Jag drabbades av en barnslig nyfikenhet och en outgrundlig fascination medan jag såg den här filmen. På sätt som är typiska för Ghibli-studion blandar den allvarliga stunder med lustiga och till synes ovidkommande – överdriven emfas tycks läggas på helt vardagliga saker medan stora, viktiga saker skildras med enkel minimalism.

Eftersom Kaguya växer i så hastiga omlopp får berättelsen en vagt episodisk struktur. Helt klart fungerar vissa sekvenser bättre än andra, och filmen lider kanske av en viss ryckighet; Kaguya får ett kärleksobjekt i filmen, en relation som varit där redan från början. Ändå hinner vi knappt ens känna av den, för att vi varit så upptagna med att beundra hennes självständighet och sin utomjordiska renhet, sättet hon inte förstår sig på människornas meningslösa hederskultur och sociala hyckleri.

Ställer jag början och slutet av filmen jämte varandra är jag dock lik förbannat oerhört imponerad, oavsett hur mycket däremellan som hade kunnat huggas ner till förmån för en kortare speltid. Nu är Sagan om prinsessan Kaguya en lång film – jag kan låta den vara det. Det stör inte nämnvärt. Den är aldrig tråkig och konstant fascinerande, om man finner dess våglängd.

Som alla bra filmer går den djupare ju mer man simmar i dess vatten. Många klassiska japanska förtecken – som just heder och tradition – ställs på sin spets; Kaguyas föräldrar går från ömsinta och ödmjuka bönder till det av pompösa och självcentrerade opportunister när de viger sitt liv åt sin prinsessa. De placerar all sin vilja i hennes framgång, utan att vinna något på det men ändå utan att Kaguya någon gång blir sedd eller hörd.

Någonstans bland dessa kontraster blir Sagan om prinsessan Kaguya en film med avancerad moralisk och humanistisk tematik – en film om människors känslor kontra moralisk korruption, socialt hyckleri och inte minst döden; livets största och mest smärtsamma känning, och glipan som darrar i kanten av detta till synes perfekta tillstånd av medvetande på planeten Jorden. Att lämna det bakom sig är en hisnande verklighet för alla, och i Kaguyas jordiska resa kan vi se våra egna förgängliga liv speglade, som i en liten obetydlig vattenpöl av tårar.

FREDRIK FYHR

*

sapk

SAGAN OM PRINSESSAN KAGUYA

Originaltitel, land: Kaguyahime no monogatari, Japan.
Urpremiär: 23 november 2013 (Japan).
Svensk premiär: 26 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 1 april 2015.
Speltid: 137 min. (2.17).
Åldersgräns och lämplighet: 7 år.
Teknisk process/print/bildformat: Digital; DI 2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare (röster): Aki Asakura, Yukiji Asaoka, Takeo Chii, Isao Hashizume, Hikaru Ijûin, Takaya Kamikawa, Kengo Kôra.
Regi: Isao Takahata.
Manus: Isao Takahata, Riko Sakaguchi.
Producent: Yoshiaki Nishimura, Seiichirô Ujiie.
Musik: Joe Hisaishi.
Produktionsbolag: Studio Ghibli, Dentsu, Hakuhodo DY Media Partners, KDDI Corporation, Mitsubishi, NTV, Toho.
Svensk distributör: TriArt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *