St. Vincent 2starrating

stvincent videosöndag

2starrating

Regi: Theodore Melfi

En ensam, mobbad, nyinflyttad pojke lär känna sin granne Vincent – en ensam, rasistisk surgubbe – och finner i honom en mentor medan hans mamma jobbar övertid på sjukhuset och inte hinner ta hand om honom.

Griniga gamla gubbar. De finns i verkliga livet och de förpestar tillvaron för många. Den lappskrivande grannen som ger dig magsår. Den rasistiska glåpordsmaskinen på ICA som du vill lägga krokben för. Puckot som är taskig mot sin hund, är kär i Elisabeth Höglund och talar föraktfullt om ”sådan där hippetihopp”. Dyslektiska näthatare som inte längre har ett meningsfullt, målinriktat liv i den verkliga världen.

Men på film däremot, där är den griniga gamla gubben en helig ko. Ett amerikanskt helgon, och svaret på två drömmar: Dels drömmen att det ska finnas en fin liten snäll människa där inne, djupt där inne, under skalet av gubbig bitterhet. Dels drömmen om den amerikanske hjälten – chauvinisten, krigsveteranen, ensamvargen, alkoholisten, överlevaren, fightern; ett destruktivt liv som bara kan leda till sjukdom och en smärtsam, eller i bästa fall snabb, död. Måste hyllas. Annars vore den amerikanska drömmen falsk.

Trots – eller faktiskt på grund av – sina brister blir en bitter gubbe som Vincent (Bill Murray) till ett helgon. Jag hade kunnat mena det som blott en metafor om inte den här filmen, St. Vincent, löper linan ut och gör det bokstavligt. Det är en logisk fortsättning, och slutsats, på filmer som Livet från den ljusa sidan (1997) med Jack Nicholson, som i sin tur följde alla de där filmerna med Walter Matthau och Jack Lemmon – som Griniga gamla gubbar (1993) och Griniga gamla gubbar 2 (1995). Länge leve gubbjäveln, nu bokstavligt talat ett amerikanskt helgon.

Men jag vet vad ni tänker. Är det så illa i fallet St. Vincent? Kan man inte tänka sig att en så pass bra skådespelare som Bill Murray – flankerad av Melissa McCarthy och Naomi Watts – skulle kunna virvla upp lite genuin humor, lite äkta liv och några slags genuina feel good-stämningar?

Jodå, och det gör han. Ett tag. Innan musten går ur filmen och glädjen liksom dör. Man slutar skratta åt skämten. Intrigen börjar knyta ihop de lösa ändar den i början lagt ut. Jag fann mig själv vänta på eftertexterna innan en final som aldrig riktigt kommer. Om St. Vincent inte är en direkt dålig film så är den åtminstone verkligen inte bra – den bara ligger där, och är vad den är (för att citera en återkommande replik i filmen).

Vi ser människor i filmen och de framstår som ganska äkta. Den lilla mobbade killen Oliver (nykomlingen Jaeden Lieberher). Hans alldagliga men tappra mamma Maggie (Melissa McCarthy). Vincent själv är förstås också trovärdig. Tyvärr består manuset bara av ett system av planteringar och forcerade omständigheter som ska generera påklistrade konflikter att lösa. Allt som sker i den här filmen sker i en film-bubbla utanför verkligheten, vilket förtar hela poängen med den fejk-humanistiska lyckokakan.

Kolla här: Vincent har spelskulder, vilket vi lär oss via en passiv-aggressiv indrivare (en bortslösad Terrence Howard). Vincents fru har alzheimers och bor på ett hem och han ligger efter med betalningarna. Vincent dricker och röker. Vincents flickvän – en rysk prostituerad strippa (Watts) – är gravid med hans barn. Oliver är mobbad i skolan. Maggie är något så specifikt som en CAT-scanassistent. Lita på att allt det här kommer att knytas ihop prydligt och enligt konstens alla regler. Inget oväntat eller slumpmässigt händer. Manuset är kalkylerat och färglöst hantverksmässigt. Regin föreslår ingenting.

Det är en annan irriterande sak med filmen. Den velar oavbrutet, utan riktning. Det är en film som insisterar på att kränga gubben Vincent i ansiktet på oss, men den har samtidigt ingen bra anledning att göra det. Betänk huvudspåret i filmen: Den snälla pojken Oliver som tycker om den sura gubben Vincent, trots att han är en surgubbe. Vad föreslår det? Att ”schmucks are people too”, som Jack Nicholson uttryckte det i Livet från den ljusa sidan? Insiktsfullt!

Eller ska vi på något sätt bli berörda av att Oliver kan tycka om Vincent, en rasistisk skitstövel som bara bryr sig om sig själv? Det är väl inte så konstigt – barn är väldigt trevliga människor, fulla av kärlek och förståelse.

I takt med att St. Vincent tuffar på uppstår stora svarta hål av moralisk ambivalens längsmed färden – mer beklämmande inte för vad de är utan för vad de undviker att ta ställning till. Det ska vara roligt, till någon oklar gräns, att Vincent är så ”politiskt inkorrekt” – men samtidigt lär han Oliver att slåss, så att han bryter näsbenet på sin mobbare som därefter (via världsfrånvänd sociologi) blir hans nya bästa kompis, för Våld Löser Problem antar jag – och lägger man till att Vincent är gammal Vietnam-veteran blir det ännu knepigare. Och, samtidigt, man får komma ihåg: ”Fighting is for assholes”. Det konstateras av Vincents gravida tjej – Daka, den lyckliga horan, en annan amerikansk helig ko, spelad av en genuint dålig Naomi Watts som har en accent värre än något ur Rocky IV (1985).

Filmen håller denna oanvändbara varken eller-strategi igång. Vi ska skratta åt hur ful man låter när man fått en stroke – men inte åt Vincents dementa fru. Vi ska gilla att Vincent tar med Oliver till travbanan och baren – men inte gilla att Vincent spelar på hästar och är alkoholist. Vi ska tycka synd om Melissa McCarthys ensamstående mamma – men ändå anklaga henne för att inte finnas där för sin son. Hon ger oss alla anledningar att ogilla hennes ex-man, men han ska få delad vårdnad för ”han är ju ändå pappan”. I en skoluppgift väljer Oliver att göra Vincent till ett ”helgon” – alldeles efter att han kallat honom för en ”ledsam liten man”.

Verkligheten har förstås inga tydliga gränser mellan svart och vitt, men människor tenderar att ha det och en människa har gjort St. Vincent. Theodore Melfi heter regissören och manusförfattaren och han verkar gömma sig bakom sin egen film, i hopp om att vi ska hitta värden där inga värden egentligen antyds. Bill Murray är inte dålig – men han var inte dålig som katten Gustaf heller.

Bäst i filmen är faktiskt den alltför sällan uppskattade Melissa McCarthy, som arbetar hårdast med att kasta upp kött på bordet som den hårt jobbande Maggie. Filmen rymmer en enda scen där hon får chansen att föreslå en hel värld och ett helt liv till sin karaktär, men filmen är inte intresserad av henne.

Ändå kände jag att jag kunde sympatisera mycket mer med en nyskild singelmorsa, som försöker raisa lite cash till sitt barn, än med någon annan i filmen. St. Maggie hade varit en film med potential – med pappan som en tydligare karaktär (han får aldrig ens en replik i den här filmen) och Vin ”the loser” som en comic relief-biroll. Jag säger det inte för att vinna politiska poänger, även om jag gärna tar alla ni vill ge mig.

Jag säger det för att det finns något helgonlikt över Maggie. Men det finns helt enkelt inte något helgonlikt över hennes sura, rasistiske, miserabla och ensamma gamla skitstövel till granne. Han är där han är via sina egna steg. Hon försöker leva ett liv trots motgångar, han har gett upp. Han har blivit ett troll som nu bara är i vägen för hennes – och allas vår – lycka. I framtiden kommer Oliver växa upp och inse detta – om inte kommer han själv bli en gammal surgubbe som Vincent. Jag vet inte om Theodor Melfi tänkt på det.

FREDRIK FYHR

*

St. Vincent har en för sent påtänkt preliminär svensk biorelease i maj men går att streama online och finns att beställa på import-DVD.

*

stv

ST. VINCENT

Originaltitel, land: St. Vincent, USA.
Urpremiär: 5 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 8 maj 2015 (preliminärt).
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bill Murray, Melissa McCarthy, Naomi Watts, Chris O’Dowd, Terrence Howard, Jaeden Lieberher, Kimberly Quinn, Lenny Venito, Nate Corddry, Dario Barosso, Donna Mitchell.
Regi: Theodore Melfi.
Manus: Theodore Melfi.
Producent: Peter Chernin, Theodore Melfi, Fred Roos, Jenno Topping.
Foto: John Lindley.
Klippning: Sarah Flack, Peter Teschner.
Musik: Theodore Shapiro.
Scenografi: Inbal Weinberg.
Kostym: Kasia Walicka-Maimone.
Produktionsbolag: The Weinstein Company, Chernin Entertainment, Crescendo Productions, Goldenlight Films.
Svensk distributör: Scanbox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *