A Most Violent Year 3starrating

a most violent year videosöndag

3starrating

Regi: J.C. Chandor

En italo-amerikansk businessman som insisterar på att sköta sina affärer hederligt får gå igenom skärseldar från såväl gangsters som lagens långa arm (och den egna frun) i New York under det rekordvåldsamma året 1981.

Om det någonsin funnits en film som walkar the walk istället för att talka the talk så är det A Most Violent Year – en film som är så skickligt gjord, och har så snygga kläder, att man nästan inte vill lyssna på mumlet den ger ifrån sig. Det är en film som hintar och ger antydningar: ”Jo, men det finns en riktigt bra film här någonstans” verkar den vilja säga. ”Leta lite till.”

Ack, vad nära det är att helt svälja. Om Francis Ford Coppola verkligen hade velat göra en tredje Gudfader-film en gång i tiden (den han gjorde 1990 var till stor del gjord för att han behövde pengar) så hade han kanske gjort den 1981 – när den här filmen utspelar sig. Al Pacino hade sett ut som Oscar Isaacs gör i den här filmen. Handlingen hade kunnat vara snarlik – en italiensk affärsman, till synes tyngd av någon odefinierbar skuld ur det förflutna, som verkligen inte vill förknippas med något illegalt utan som faktiskt på riktigt vill bli legitim.

Det finns ju ”många hederliga italo-amerikaner i det här landet” som den där korrupta senatorn säger i Gudfadern del II (1974). Jag tänker faktiskt alltid på dem när jag ser om den filmen. Det måste vara ett skit för dem att slentrianmässigt förknippas med världens Don Corleones.

Och det är exakt det A Most Violent Year handlar om. Titeln refererar till 1981, ett rekordartat våldsamt år i New Yorks historia. Det är det gamla, brungrå New York, pre-Giuliani (nuförtiden är det stålgrått). Alla är klädda som om de är med i en gammal Michael Mann-film och miljöerna är i övrigt slugt placerade i samhällets avkrokar – viadukter, motorleder och gamla tågspår, täckta av vinter – så att illusionen ska gå in att allt verkligen utspelar sig 1981. Det är, rent visuellt, retro-mys av högsta graden.

I en sådan miljö, med en sådan karaktär och i sådana kläder, är det nog omöjligt för en skådespelare att inte automatiskt imitera Al Pacino. Det måste ske per automatik, och man kan se att Oscar Isaacs gör vad han kan för att göra karaktären Abel Morales till sin egen, fastän han matchar Michael Corleone i praktiskt taget varje detalj.

Liksom en legitim Corleone alldeles säkert skulle ha gjort så äger Abel ett litet men snabbt växande oljeföretag. Han har siktet inställt på expandering via övertagandet av en särskild lagringsfabrik vid en av stadens reservoarer. Affären är hederlig, och han köper platsen av vänliga chassier, medan hans fru (Jessica Chastain) inte vill vara i samma rum utan står utomhus och muttrar ”these fucking people” med en cigg.

Anna, ja, som frun heter. Hennes pappa, lär vi oss, var en gangsterboss. Alla som sett gamla gangsterfilmer vet att italienare och judar, enligt stereotypen, inte går bra ihop. Anna har inte accepterat att hennes man inte är kriminell, även om hon tror det. Lite skimming här, lite olagliga vapen där. Liksom Michelle Pfeiffer i Scarface (1983) men med några år på nacken. Hon kan helt enkelt inte tänka utanför kriminella banor – detsamma gäller för den gamla familjeadvokaten (Albert Brooks) som hjälper Abel med en slags krampaktig motvillighet, som en homofob pappa försöker hjälpa sin son på med drag-kläderna.

Ingen tar helt enkelt Abels vilja på allvar. Till och med distriktsåklagaren Lawrence (David Oyelowo) konstaterar att han verkar vara en hederlig prick – innan han kommer med ett åtal på fjorton punkter. ”Vi tror att du sysslar med olaglig verksamhet.” Varför? Tja, Abel ser ut som en gangster, pratar som en gangster och beter sig som en gangster… varför skulle han inte vara en?

Stadens verkliga oljegangsters gillar inte Abel heller. De ser honom som en tjuv som är inne och snyltar på deras marknad. Så de stjäl tillbaka – mitt i alltihop har Abel fullt sjå med att lösa problemet med stölder och kapningar av hans oljetruckar. Truckförarna vill ha pistoler – men det vore olagligt.

Allt vore olagligt. Överallt Abel vänder sig ser han bara olagligheter. Frustrationen är monumental, och fantastiskt fångad av Isaacs. Det finns flera stunder då man sliter sig i håret med honom. Man undrar ju, samtidigt, vad som föregått denna historia. Var Abel kriminell en gång i tiden? Och hur kommer det sig egentligen att Anna ena stunden är intelligent nog att sköta bokföringen som ett finansproffs för att i nästa stund vara en blodtörstig idiot?

Jag vet inte. Det framgår inte. Det är en subtil väv av lager som A Most Violent Year väver och man inbjuds hela tiden att utforska: Den kanske mest fascinerande stunden kommer när familjeadvokaten frågar Abel varför det är så viktigt att vara hederlig och varför han överhuvudtaget vill syssla med just affärer? ”Jag har absolut ingen aning om vad du menar” säger han bara.

Ett intressant, men frustrerande, svar. Ställer man nog med frågor slår denna film dövörat till. Studerar man den närmare börjar man undra om Jessica Chastains karaktär är svajig, eller om hon inte kan spela rollen på något annat sätt. Manusförfattaren och regissören J.C. Chandor – som gjort de rätt säregna Margin Call och All is Lost – har en känsla för snacksalig, David Mamet-dialog och han vet hur han ska skapa de rätta atmosfärerna, de rätta antydningarna, de rätta subtila signalerna om att det finns djup under ytan. Men det förblir retsamma anspelningar på idén om en bättre film. En som inte bara ser snygg ut och är lite underhållande, som denna.

Så med tanke på hur bra den börjar blev jag mer och mer besviken på filmens charlatan-liknande fasoner ju närmare slutet och dess otillfredsställande öppna ändar vi kommer – dessutom, i en parentes, är filmen inte visuellt ambitiös nog, annat än i scenografin och kostymerna, för att vila ögonen i.

Det är däremot helt klart en säreget underhållande film. Den är välspelad och tät; Chandor vet hur man leder åskådarens uppmärksamhet, och han har en fantastisk känsla för rytm. Det finns intelligens i den här filmen – även om den inte är så jäkla smart som den tror att den är.

FREDRIK FYHR

*

pasj

A MOST VIOLENT YEAR

Originaltitel, land: A Most Violent Year, USA/Förenade Arabemiraten.
Urpremiär: 6 november 2014 (AFI Fest).
Svensk premiär: 10 april 2015.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Oscar Isaac, Jessica Chastain, David Oyelowo, Alessandro Nivola, Albert Brooks, Elyes Gabel, Catalina Sandino Moreno, Peter Gerety, Christopher Abbott, Ashley Williams, John Procaccino, Glenn Fleshler, Jerry Adler, Annie Funke, Matthew Maher, David Margulies, Pico Alexander, Ben Rosenfield, Daisy Tahan, Taylor Richardson, Jason Ralph, Lorna Pruce, Jimmy Palumbo.
Regi: J.C. Chandor.
Manus: J.C. Chandor.
Producent: J.C. Chandor, Neal Dodson, Anna Gerb.
Foto: Bradford Young.
Klippning: Ron Patane.
Musik: Alex Ebert.
Scenografi: John P. Goldsmith.
Kostym: Kasia Walicka-Maimone.
Produktionsbolag: Before The Door Pictures, Washington Square Films, FilmNation Entertainment, Participant Media, Imagenation Abu Dhabi FZ, Old Bull Pictures.
Svensk distributör: Lucky Dogs.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *