De sju samurajerna (1954) 4starrating

mästerverkfontde sju samurajerna videosöndag

4starrating

<- Kristi sista frestelse.
-> Guldåldern.

Regi: Akira Kurosawa

Desperata bönder anlitar sju samurajer för att försvara deras fattiga by mot samvetslösa banditer.

Akira Kurosawas De sju samurajerna (1954) var min första klassiker. Det var inte den första tunga, kanon-klassiska film jag någonsin såg, men det var den första som fullständigt talade till mig. Trots att allt i den tycktes främmande var den helt öppen och tillgänglig. Det är en film som öppnar sina ridåer och plötsligt är man i den. Den fortsätter som ett tåg på en perfekt, obruten färd från sin första till sista hållplats. Den är tre timmar och tjugosju minuter och det existerar ingen längre film som känns kortare.

Men mina tankar hänger kvar vid den där första gången. Vissa filmer minns man sitt första möte med. Jag har sett filmen många gånger, men varje gång jag ser om den finns alltid minnet av det första mötet där. Filmmediets dimensioner öppnades och jag förstod, lite grann, hur enorma vidderna kunde vara. Det hade, inbillar jag mig, en central påverkan på mitt liv. Hade jag aldrig sett den filmen hade jag kanske aldrig förstått hur bra en film kan vara. Kanske jag hade slutat bry mig, till sist trött på den senaste Bruce Willis-filmen och trygg i ovetskapen om att film skulle kunna vara mer än Hollywood.

Ska jag vara helt rättvis rör det sig kanske mer om en period i mina tonår, snarare än just ögonblicket jag såg denna film (även om det också spelar in). Går jag ner i mina gamla arkiv ser jag att jag som brådmogen fjortonåring såg filmen den femte juli år 2000, bara lite mer än en vecka efter att jag såg Det sjunde inseglet; jag måste, nästan alldeles säkert, ha lånat den ena från bibliotekets VHS-hylla en vecka innan den andra. Jag hyrde och lånade filmer veckovis då, både från biblioteket och min hemstads (två) videobutiker, samtidigt som jag spelade in från TV; så många filmer som möjligt, allt var en skattjakt.

Via gamla IMDb-recensioner ser jag några av titlarna jag såg första gången sommaren 2000: A Clockwork Orange, Bonnie och Clyde, Gökboet, Chinatown, Sierra Madres skatt, Allt om min mamma, Mad Max, Evil Dead II, A Better Tomorrow, The Haunting, American Beauty, Beetlejuice, Grease, Terror på Elm Street, Dario Argentos Deep Red, George A. Romeros Dawn of the Dead och Lucio Fulcis The Beyond. Det sjunde inseglet. De sju samurajerna.

Nu i efterhand tycks det surrealistiskt. Jag måste erkänna att jag inte ens kan föreställa mig det. Som rent kognitiv input är det omöjligt att värdesätta eller återskapa.

Men det säger en hel del om storheten i De sju samurajerna att jag minns första gången jag såg den, medan mina första minnen av de ovanstående filmerna är dimmigare. Jag vet, i vissa fall, vart jag var; jag drar mig till minnes vissa omständigheter.

Men jag minns exakt upplevelsen av De sju samurajerna. Det var mitt första möte med Kurosawa och det var detsamma som George Lucas – Han såg Kurosawas äventyrsfilm Den vilda flykten (1958) och fängslades av hur han inte förstod något, samtidigt som berättelsen var omöjlig att inte slukas av. Att han kastades in i en främmande värld där människorna pratade på ett annat språk och utifrån helt andra omständigheter. Ändå var deras beteende djupt kännbart och vi hade lika gärna kunnat vara där, i den världen. Den ursprungliga fantasy-hungern: Att resa rakt in i en annan värld. Att slå an en väg för denna mentala resa mellan avsändare och mottagare blev en central nyckel också till Star Wars.

samuraj3

Så. Efter nästan sex hundra ord har jag inte ännu skrivit ett enda om den här filmen. Jag kanske håller tillbaka av en orsak. Det är svårt att skriva något om De sju samurajerna när det redan finns böcker skrivna om den. Det enda unika jag har att ge är egentligen min relation till historien. Och kanske lite upplysning.

Om du tror att det här verkar vara en knarrig, svår, svartvit och långsam film så har du fel i alla avseenden utom ett (filmen är tekniskt sett svartvit). Har du sett filmen förut så vet du redan det. Den har en märkligt sätt att gripa tag om åskådaren. Den har sin själ och unika prägel intakt efter sextio år, trots att det är en av filmhistoriens mest imiterade och inflytelserika filmer – Den praktiskt taget födde en helt egen subgenre: Äventyrsfilmen där diverse hjältar och antihjältar samlas för Ett Stort Uppdrag. Genomslagskraften för den här filmen i USA var så stor att den bildade skola för Hollywood, såväl i den amerikanska Western-nyinspelningen Sju vågade livet (1960) som i andra världskriget-stänkaren Kanonerna på Navarone (1961) och vidare genom årtiondena, genom alltifrån Star Wars till ett småkryps liv (1998, ja den stavas med litet e).

Det var en japansk storproduktion som krävde exceptionellt med slit, koncentration och uthållighet att få igenom, vilket blir tydligare när man begrundar det minutiösa sättet som kameran fångar regnet som faller som spjut över och lervällingen som skvätter längsmed ett myller av statister, samtidigt som ett tjog hästar förlorar kontrollen och brinnande kvarnar faller i marken. I vad som ser ut att vara en och samma tagning. Kurosawa, hos vissa landsmän ökänd för sina amerikanska smaklökar, ville göra en grandios krigsfilm. Det lönade sig och filmen blev en stor succé över hela jordklotet.

Det är en märkligt underhållande film. ”Alla bra filmer är enkla filmer” brukade Kurosawa säga. ”Det finns ingen poäng med att krångla till det.”

Han slipade sina kunskaper om amerikanska filmer, vilka han älskade, och applicerade det på den japanska filmkulturen med sådan elegans och vidsynthet att det tangerar det geniala. Redan 1954, när De sju samurajerna kom, hade han gjort flera japanska mästerverk byggda på amerikansk sensibilitet; den Frank Capra-inspirerade snyftaren Att leva (1952), film noir-dramat Revolvern (1949) och genombrottsfilmen Rashômon (1950), som står i en klass för sig.

Med De sju samurajerna skulle han göra sin stora Western-film. Han hade ett okonventionellt, episkt tänk som helt föranledde Sergio Leones klassiska spaghetti-Westerns, och det är tydligt att han tänkt igenom det extremt noga. Det skulle bli en lång film som ingen ville sluta titta på. Och det var exakt så det blev.

”Bra Western-filmer älskas av alla” sa han. ”Eftersom människor är svaga vill de se goda människor och stora hjältar. Westernfilmer har gjorts om och om igen, och med tiden har en slags grammatik uppstått. Jag har lärt av denna Western-filmens grammatik.”

Det liknar nästan ingenjörskonst. Att se De sju samurajerna är att se ohyggligt skickligt filmskapande. En av anledningarna till att det är en av de bästa filmerna som någonsin gjorts är den kusligt effektiva klippningen – Jag har aldrig sett en film som rör sig med ett sådant organiskt flyt, det är nästan poetiskt hur filmen verkar andas och röra sig scen för scen som i en balett.

Bara när man går tillbaka till filmen ser man nätet av historia och kultur som omfamnar allt som händer; minfältet av nästan osynliga planteringar; sättet berättelsen portioneras ut med en filmisk logistik som är så effektiv att det nästan inte går att förstå.

Filmen är, till att börja med, osynligt uppdelad i tre delar – vilket är en av anledningarna till att den känns kortare än den är. Tre delar för var timme, och de tre delarna ger varsitt fokus åt åskådaren. Fastän det är samma film spenderar vi vår tid med den med att kontinuerligt byta perspektiv och ständigt hålla blicken ny. De flesta filmer gör dig lite trött redan halvvägs på väg mot finalen. I De sju samurajerna uppdateras energin för varje scen som går.

sam0

Inledningsvis befinner vi oss i en mångfasetterad misär. Vi ser olyckliga bönder gråta över sina öden. De är fattiga och hungriga och det tycks vara deras öden att lida (en replik som en guldfärgad plåtniklas skulle återanvända senare i filmhistorien). Det sägs inte rakt ut men de lever i en fattig, laglös tid efter att ett imperium har fallit – såväl herrelösa samurajer som banditer stryker land och rike runt. De vet nu att en grupp banditer har siktet inställt på deras by. Efter vårens slit med skörden så ska de komma och ta allt de skördat.

Den hopplösa planen är att hitta samurajer att försvara byn med. Bönderna har bara ris att ge samurajerna och samurajer är stolta – det låter som en helt fruktlös plan. Men förslaget kommer från byäldsten, och han har varit med förut; i hans knarriga röst kan man ana en insikt om att världen inte är så som den ser ut att vara, utan ännu märkligare.

sam1

De har turen att finna Kambei (Takashi Shimura), en krigstrött och vis ronin som gärna riskerar sitt liv en sista gång för några skålar ris. Det tycks vara en ärofylld idé i en smutsig tid då ära och rikedom är långt borta och hans egen tid är förbi. Han har sett krig, elände, blod, död. Men han liknar mer en fridsam präst än en våldsam ronin, vilket har att göra med att han spelas av Kurosawas ständigt återkommande leading man Takashi Shimura, en exceptionellt grundad närvaro i flera av hans största filmer. Jag vet få andra figurer som stillar ens blod lika skönt som Shimura.

sam2

Motsatsen är Toshirô Mifune, Japans Brando, som var en stor stjärna i Japan men som också fick ett internationellt genombrott via De sju samurajerna. Ingen kan klå Mifune, är väl det enklaste sättet att förklara hans makalösa, gutturala utstrålning i den här filmen, där han växlar mellan infantil barnslighet och babianliknande manlighet i rollen som Kikuchiyo, den försupne tjuven som utger sig för att vara samuraj och får följa med i Kambeis sällskap bara för att han gett honom ett gott skratt. Men, liksom många andra karaktärer, har den burduse Kikuchiyo också en och annan hemlighet som ska uppdagas längsmed resans gång.

De sju samurajerna som till sist står samlade är ledda av just Kambei – vissa av dem har mer personlighet, och är viktigare för berättelsen, än andra. I filmens osynliga skifte till en mittendel börjar samurajerna sitt mödosamma arbete med att göra om byn till en fästning och göra om bönderna till krigare. De vet att banditerna kommer när skörden är klar och projektet är både tidskrävande och långsökt.

Under tiden får vi gott om utrymme att stanna hos figurerna och lära känna dem, lite som om vi sitter intill dem och delar en skål ris. En och annan sidointrig utvecklas mellan karaktärerna, som tillsammans utgör ungefär två dussin figurer. Vi känner igen intrigen om förbjuden kärlek från både äldre och nyare filmer – här faller den mellan en ung samuraj och en bonddotter, vars far klippt av henne håret för att hon ska framstå som pojke. Trådarna får ingen självklar knutpunkt – faktum är att en karaktär i slutet verkar gå ur bild för att delta i en helt annan film – men den unga kärleken gäckar, och i en film med mycket våld och ond bråd död fastnar även bilden av två rädda älskare på en blomsteräng.

Det finns andra ögonblicksbilder i filmen som aldrig lämnar mig ifred. Kurosawa skildrar mord med en särskild fetish – när karaktärer blivit huggna av svärd tenderar de att vackla och falla i slow-motion medan en märklig, sakral stämning lämnas kvar. Jag har nog kvar ynglingens storögda fascination inför Kyuzo (Seiji Miyaguchi), den allvarliga samurajen som inte säger mycket men som är den tveklöst bästa mannen med ett svärd. I början av filmen dödar han ett troll, på ett ungefär, i en lång och mystisk tagning som kommer med en replik från Kambei som jag aldrig glömmer: ”Så befängt. Utgången är uppenbar.”

Det tycks vara en film som ställer dörrar på glänt i alla riktningar. De sju samurajerna är både en japansk samurajfilm och en klassisk Western; påkostad mainstream-underhållning och mångfasetterad arthouse. Det är en skildring av ungdomens uppror mot gamla traditioner, den råa människans uppror mot den nobla, den enkla människans obetydlighet mot naturkrafterna, det hopplösa landskapet som finns kvar efter stora krig, och krigets sätt att tära på dess krigare; en enkel saga om ont och gott och en gåtfull och djup filosofisk berättelse om människan på en grundläggande nivå – att älska, att vara fri, att vara dödlig, att vilja överleva.

Och med allt detta sagt kan jag inte sluta tänka på hur fruktansvärt underhållande filmen är. Den finns en våldsam, cinematisk kraft i den som mullrar som en vulkan från början till slut. Fastän den håller sinnet upptaget under 207 minuter är den samtidigt jämn, nästan monoton, som om den har dig fast i en snara och för dig framåt med jämna steg.

Om du inte redan listat ut det så är det tredje ”osynliga” partiet en enda lång strid, uppbyggd av en nervositet som går att ta på. Fastän strider skildrats med mer realistisk detaljrikedom både före och efter, i otalet krigsfilmer, finns det en skitig, kladdig, stökig och överjävlig dynamik i Kurosawas strider. Att krig är helvete är en uttjatad paroll. Här ser det ut som helvetet. Karaktärerna rör sig i en råkall, gyttjig smältdeg av regn och lera och krigarna försöker hålla fokus i ett kaos som om de försöker överleva Titanic.

Och jämför man detta explosiva slut med den mödosamma och stillsamma upptakten känns filmen nobelt värdig än mer än sitt redan blytunga anseende.

Lite mer än ett år efter att jag sett De sju samurajerna gick den på TV. Jag gick fortfarande på högstadiet. Några killar i min klass hade sett filmen och var – till min stora förvåning – alldeles lyriska. De trodde filmen skulle vara riktigt långtråkig – och i ungefär en halvtimme trodde de att den var det också. Sedan hade de fortsatt titta på filmen och, utan att de egentligen tänkte på det, hade de fastnat i den.

”Jag tror faktiskt att det är den bästa film jag någonsin sett” sa en av dem.

Jag tenderar att hålla med.

FREDRIK FYHR

*

ss54

DE SJU SAMURAJERNA

Originaltitel, land: Shichinin no samurai, Japan.
Urpremiär: 26 april 1954 (Japan).
Svensk premiär: 20 september 1965.
Speltid: 207 min. (3.27).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (när det begav sig, 11 är mer rimligt idag).
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Toshirô Mifune, Takashi Shimura, Keiko Tsushima, Yukiko Shimazaki, Kamatari Fujiwara, Daisuke Katô, Isao Kimura, Minoru Chiaki, Seiji Miyaguchi, Yoshio Kosugi, Bokuzen Hidari, Yoshio Inaba, Yoshio Tsuchiya, Kokuten Kôdô, Eijirô Tôno, Kichijirô Ueda, Keiji Sakakida.
Regi: Akira Kurosawa.
Manus: Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto, Hideo Oguni.
Producent: Sôjirô Motoki.
Foto: Asakazu Nakai.
Klippning: Akira Kurosawa.
Musik: Fumio Hayasaka.
Scenografi: Takashi Matsuyama.
Kostym: Kôhei Ezaki.
Produktionsbolag: Toho.
Svensk distributör: Television och Smalfilm AB (141 min, 35 mm, 1965), Rosenbergs Filmbyrå AB, Jaguar Film, Atlantic Film AB, Svenska Filminstitutet (207 min, 2001). Sandrew Metronome (DVD, 2007).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *