Serena 2starrating

serena videosöndag

2starrating

Regi: Susanne Bier

Ett förhållande mellan en timmerman och en mystisk, föräldralös kvinna leder till undergång för såväl affärer som kärlek.

Ouch.

Jag kan redan nu säga att jag är snäll med betyget. Serena är vackert fotad och har fina gamla Western-miljöer. Jag gillar sådant. Skådespelarna är tekniskt sett väldigt bra, och de går att beundra om man ser dem i en bubbla utestängda från berättelsen de förväntas förmedla och filmen de verkar vara med i. Jag tycker om att studera skådespelare.

Jag tycker också om att studera filmer där allt gått fel, om inte annat så av rent akademiska intressen. Serena är en långrandig och konstig, orytmiskt berättad, karaktärslös och osammanhängande film. Men det är onekligen inte ofta som Hollywood-filmer är så diffusa. Det tog åtta månader för Susanne Bier att göra filmen – efter att hon tog över regissörsarbetet efter Darren Aronofsky – men hon har påstått att det inte funnits några problem under inspelningen och att ingen mixtrat med filmen under klippningsarbetet.

Men dra mig baklänges på en liten vagn. Det ser verkligen så ut. Det ser faktiskt exakt ut som en sådan där film som någon vid något tillfälle haft en intressant idé med, men som producenter sedan förstört varpå en ofärdig version nått filmfestivaler och filmen blivit sågad för att sedan dö en plågsam distributionsdöd.

För tredje gången – efter Silver Linings Playbook och American Hustle – ser vi Bradley Cooper och Jennifer Lawrence tillsammans. Här ska de vara ett gammaldags kärlekspar i en gammaldags Western-miljö. Hon ska ha överlevt en brand och sett sin familj dö. Han är en timmer-businessman. Han ser henne rida på en häst. Han följer efter henne på sin häst. Kommer ikapp henne och säger: Let’s get married.

Och därefter får vi någon knapp minut när vi får se kärleksparet ha lite montage-sex, varpå de plötsligt är gifta, har levt med varandra en oklar mängd tid och verkar känna varandra jättebra.

Filmen har alltså hoppat över sin första tredjedel.

Det är ett befängt och onödigt brott mot all narrativ logik som gör att hela filmen blir fascinerande otydlig. Eftersom vi inte ser deras förhållande byggas upp, manifesteras och ta plats så vet vi inte heller varför de attraheras av varandra. Vi vet inte ens mycket om deras personligheter. Filmen börjar med ett stort hål och därefter manifesterar sig dessa karaktärer framför våra ögon som om vi skulle ha ens en tillstymmelse till en aning om hur vi ska tolka dem.

Filmen kan inte göra mycket annat än att gå ner i en saggig, långsam träskmark efter det. Via insinuationer inser vi att George Pemberton (som Coopers karaktär heter) har ett barn utanför äktenskapet med en kvinna vars pappa spelas av en nästan helt och hållet osynlig Kim Bodnia (blinka och du missar honom, men han är med – återigen ska ingen ha mixtrat med materialet, utan tydligen är tanken att han bara ska vara med några sekunder).

Via ytterligare insinuationer ska Georges rådgivare Buchanan (David Dencik) ha en hemlig, passiv-aggressiv eller förnekad romantisk crush på honom. Han är därför svartsjuk på Serena, damen som både är Georges fru och business-partner. Hon har huvudet på skaft minsann.

Rhys Ifans, en annan fin skådespelare, har en roll som tyst och butter skogshuggare som tror på någon slags gammaldags gud och djävul samt några slags oklara övernaturliga visioner som han fått höra av sin mamma – och de har, tydligen, med Serena att göra. Han undrar vem hon är. Helt klart. Vi med. Vi vet inte vem hon är, även om hon är med i filmen och pussar på George alternativt pratar affärer med honom. Det hade kunnat passera som mossig gammal ”kvinnlig mystik” men ingenting föreslår att karaktären ska tolkas mystiskt eller romantiskt, allra minst Lawrences intensiva och psykologiskt orienterade spel.

Sean Harris, Toby Jones, Sam Reid. Ytterligare skådespelare som hänger omkring i filmen som om de väntar på en scen som betyder något särskilt. Tiden går. Intrigen puttrar på. George har vissa penningproblem, och inte helt rent mjöl i alla sina påsar, så Serena tvingar honom att ha ihjäl några av sina kollegor. För tydligen är hon en iskall femme fatale-psykopat också. Det här kommer som från ingenstans – vi söker efter ett ursprung till detta beteende men, nej, just ja, filmen har ingen första akt. Så allt som händer är luddigt och oklart. Det är praktiskt taget som att titta på en film som redan börjat, utan att veta vad som hänt fram till denna punkt.

Det är tydligt att Bradley Cooper och Jennifer Lawrence har en helt annan förståelse för vad de håller på med. Tillsammans med Susanne Bier måste de ha förstått vad de försökte förmedla med filmen. Lawrence gestaltar säkert den här karaktären – som går från tuff karriärsfeminist till mossigt kvinnopsykfall utan att vi förstår varför – på ett sätt som hon föreställer sig är logiskt. Bradley Cooper är också hästarna hemma och en helt obegriplig, mysticistisk sidointrig som handlar om att han ska jaga en panter… är säkert också rimlig i hans huvud.

De kan ju inte veta att det inte kommer att framgå i den färdiga filmen. Jag har tidigare nämnt att jag inte är något direkt fan av Susanne Bier, men en så här dålig regissör är hon inte. Något har helt enkelt gått fel här. Om Biers senaste film Bröllop i Italien skrev jag att hon verkade ha tagit en egen mental semester med den lövtunna filmen. Tydligen försenades arbetet med Serena på grund av arbetet med den filmen – kanske det bara varit en fråga om tillbaka-till-jobbet-trötthet?

FREDRIK FYHR

*

hej

SERENA

Originaltitel, land: Serena, USA/Frankrike/Tjeckien.
Urpremiär: 13 oktober 2014 (London Film Festival).
Svensk premiär: 13 april 2015 (DVD/BR)
Speltid: 109 min. (1.49).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Red Epic (kamera)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Rhys Ifans, Toby Jones, David Dencik, Sean Harris, Ana Ularu, Kim Bodnia, Ned Dennehy, Sam Reid.
Regi: Susanne Bier.
Manus: Christopher Kyle, byggt på en bok av Ron Rash.
Producent: Susanne Bier, Ben Cosgrove, Ron Halpern, Paula Mae Schwartz, Steve Schwartz, Todd Wagner, Nick Wechsler.
Foto: Morten Søborg.
Klippning: Pernille Bech Christensen, Matthew Newman, Simon Webb.
Musik: Johan Söderqvist.
Scenografi: Richard Bridgland.
Kostym: Signe Sejlund.
Produktionsbolag: 2929 Productions, Chockstone Pictures, Nick Wechsler Productions, support. StudioCanal.
Svensk distributör: Nordisk Film (DVD).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *