The DUFF 35starrating

_N8A9026.NEF

35starrating

Regi: Ari Sandel

Helt vanliga tjejen Bianca får veta att hennes två kompisar anses snyggare än henne och att hon bara är en så kallad DUFF – ”Designated Ugly Fat Friend” – vilket leder till ett stort projekt att skärskåda sociala stereotyper, återvinna självrespekten och göra livet till sin egen grej.

Jean-Luc Godard sa om Western-filmen att det var den enda amerikanska filmgenren. Men de har High School-filmen också. High School-filmen är en amerikansk tradition som, likt Western-filmen, har en märklig förmåga att genom samma gamla klyschor och formler återspegla sin samtid genom årtiondena.

Utanförskap var coolt på 80-talet, i The Breakfast Club (1985). Att vara hip var coolt, på ett ”ironiskt” sätt, i Clueless (1995). Inget var coolt på det dystra 00-talet, men de skadliga effekterna av grupptryck och sociala klichéer var viktigt att visa i Mean Girls (2004). Med ett imponerande jämnt mellanrum (kolla årtalen!) har det kommit en central High School-film som visar oss vart landet ligger.

Och The DUFF siktar helt klart på att vara 2015 års tronföljare. Jag såg det inte komma. Jag kan vara i total minoritet. Men jag åt upp den här filmen med hull och hår. The DUFF är en njutning. Knappast stor konst – men lysande populistisk underhållning. Knappast originell – den lånar som den behagar från alla filmer jag nämnt (och fler) – men ärlig, charmig, uppriktig, välvillig. Går den att analysera på ett negativt sätt? Jag antar det. Jag hann inte välja det synsättet. Jag glömde tänka. Jag hade roligt. Ingen är med överraskad än jag själv.

Filmen introducerar för oss Bianca, som klär sig i hängselbyxor och flanellskjorta. Hon har Lucio Fulci-affischer på väggarna och föredrar Vincent Price-maraton framför utekvällar. Hon spelas av Mae Whitman, en riktig darling som har en förkrossande naturlighet i den här rollen: En fullständigt normal tjej, men i sammanhanget hon lever i (high school-miljön) något av en weirdo och ”social misfit”.

Filmen introducerar vidare för oss ett begrepp kallat DUFF. Designated Ugly Fat Friend – enligt hypermodern slang benämningen på den ”minst attraktiva personen i ett kompisgäng”. Bianca får lära sig att hon är en duff. Hennes kompisar Jess och Casey, som hon hänger med varje dag, anses mycket snyggare än henne. Skolan de går i har förstås den vidare uppsättningen klyschor – inklusive filmens passiv-aggressiva prom queen-bitch med det klatschiga namnet Madison Morgan (Bella Thorne) – och i en subtil första akt placerar filmen karaktärer framför ögonen på oss i festliga, men också pedagogiska introduktioner. I en ganska bred och vid intrig ska de alla ha sina små roller att spela i framtiden.

Vad händer i filmen? Tja. Bianca måste bryta med sina tjejkompisar och bearbeta det här med att hon är en ”duff”. Hon är kär i en kille hon inte vet något om förutom att han är ”amazeballs(!!!!)”. Via typiskt orättvisa omständigheter gör hon bort sig och blir viralt mobbad på YouTube. Hennes granne är en sportfåne vid namn Wesley Rush (som i sin tur är ihop med Madison – vanligtvis, åtminstone när de inte gjort slut igen).

Bianca har känt Wesley sedan barndomen. Han är en idiot. Han säger det till och med själv. Men han kan komma till användning, eftersom han var nog av en” ärlig skit” för att ha kommit med den ursprungliga ”duffen” (ja, det här ordet används lite hur som helst). Ett tag överväger hon att låta honom ”un-duffa” henne, genom ett sådant där make-over-projekt som man ser i till exempel Pretty Woman (1990).

Men det går inte så bra. Faktum är att så fort Bianca försöker blidka normerna, och följa strömmen, så går saker dåligt på ofta festliga sätt. Det är som att det inte går. Tänka sig. Kanske normerna är orimliga? Hm!

Mae Whitman fångar en mycket rolig, blasé attityd. Det här är en mycket smart och rolig person. Naturligtvis är hon inte ful eller tjock. Men det behöver man inte vara för att vara en duff; som Wesley förklarar är det bara ett ord som fastnat och blivit poppis. Det är snarare som en diffus, kroppslös symbol för allas utanförskap. Ju mer Bianca ser sig omkring desto mer duffs ser hon: Goth-duffen, glee-duffen, till och med lärarna har sina duffs.

Gradvis börjar filmen formulera en kamp mot stereotyperna och Bianca identifierar vad hon hittills tagit för givet – sig själv och den hon är. Hon märker snart att verkligheten är en plats med gråskalor där klyschor finns lika mycket som de inte finns. Biancas kärleksobjekt heter Toby Tucker och är en självbelåten gitarrmarodör. Men kanske hon är kär i honom ändå – borde hon inte vara det? Hennes kompisar är hennes kompisar och hon saknar dem – umgås de verkligen med henne för att hon är ”ful”? Borde inte det betyda att hon umgås med dem för att de är ”snygga”?

Trots sin skenbart enkla och glittriga yta (som kryllar av pastellfärger, Internet-användande och avatar-estetik) så finns det kontraster och paradoxer inuti The DUFF som blir alltmer djärva i all sin anspråkslöshet och det märks att filmen är byggd på en Young Adult-roman (av Kody Keplinger) med en hel del verkliga tankar i personen på andra sidan tangenterna. Är det färgglatt chick lit-kåseri för tonåringar? Kanske det. Det är lysande sådan, i så fall.

Filmen är fotad och klippt med en rytm som matchar skådespelarna. Det är inte en regissörsfilm. Det är en ensemblefilm där de flesta ungdomarna är bra, Mae Whitman är strålande, och de vuxna mycket lyckade i sina biroller; Allison Janney är alltid välkommen (som Biancas självhjälpsboksskrivande mamma vars goda råd har en tragiskt mekanisk kvalitet) och till och med den (oftast vedervärdige) Ken Jeong är nästan helt kontrollerad och totalt möjlig att gilla som den där lite torra och ibland lite för vågade läraren du säkert också hade i gymnasiet eller högstadiet. (Inom parentes kan nämnas att Robbie Amell, som spelar sportfånen Wesley, nu är världens största Tom Cruise-lookalike efter Miles Fisher; yup, jag har koll på dem).

Naturligtvis kan man tycka att The DUFF är full av bekant material, men dessa skådespelare gör att allt känns helt naturligt och glädjerikt. Avsikten är helt klart att utnyttja klyschorna och konventionerna för att ändra perspektivet och ge dem flera dimensioner – Det är en film som inte avviker från brutaliteten i mobbing och trakasserier, men den vägrar låta mobbarna vinna och den tar matchen mot destruktiva strukturer. Bianca måste få vara sig själv. Vi är alla duffs. Detta är den fula ankungens High School-film, för en individualistisk generation där alla känner sig speciella i en värld som paradoxalt nog är full av gråskalor och klyschor som går in i varandra (här finns stereotyper men inga grupperingar; alla umgås med alla).

Många High School-filmer kommer med fina budskap lite grann som klisterlappar i slutet. Få menar det från början till slut på samma sätt som The DUFF som oavbrutet signalerar medvetenhet och intelligens. Det är förstås ingen ”djup” film, men den sätter fokus på Bianca – och visar hur alla hennes ”avarta” personlighetsdrag är hennes att ta tillbaka och göra till sina – och på så sätt är det en märkligt gripande film om en kamp för värdighet i en på många sätt förjävlig kultur. Som en glättig version av den mer allvarliga och mindre genre-präglade The Spectacular Now – eller kort sagt bara som en effektiv, rolig, underhållande feel good-film som lämnade mig lite halvt chockad.

Det är den bästa High School-film jag sett sedan Clueless.

FREDRIK FYHR

*

ffen

THE DUFF

Originaltitel, land: The DUFF, USA.
Urpremiär: 12 februari 2015 (Los Angeles).
Svensk premiär: 15 april 2015 (Stockholm Filmfestival Junior), 17 april 2015.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 3.4K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mae Whitman, Robbie Amell, Bella Thorne, Bianca A. Santos, Skyler Samuels, Romany Malco, Nick Eversman, Chris Wylde, Ken Jeong, Allison Janney, Rebecca Weil, Seth Meriwether, Erick Chavarria
Regi: Ari Sandel.
Manus: Josh A. Cagan efter boken av Kody Keplinger.
Producent: Susan Cartsonis, McG, Mary Viola.
Foto: David Hennings.
Klippning: Wendy Greene Bricmont.
Musik: Dominic Lewis.
Scenografi: Aaron Osborne.
Kostym: Eric Daman.
Produktionsbolag: CBS Films, Vast Entertainment, Wonderland Sound and Vision.
Svensk distributör: Noble Entertainment.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *