The Interview 15starrating

the interview videosöndag

15starrating

Regi: Evan Goldberg, Seth Rogen.

En idiotisk talkshow-host (James Franco) och hans något mindre puckade producent (Seth Rogen) får chansen att intervjua Nordkoreas diktator, varpå det hela blir ett CIA-uppdrag där de ska ha ihjäl diktatorn.

Den enda lindringen är perspektivet: Nordkorea kanske inte förtjänar en ordentlig satir. Alltså kan man säga att den här filmens uselhet är en del av förolämpningen. Hade jag varit en allsmäktig ledare för en militärdiktatur hade jag förmodligen också blivit sur. Visserligen framställer The Interview sitt eget ursprungsland, USA, som en betydligt mer infantil plats (rent kulturellt) än Nordkorea – men den är inte ett dugg rolig. Ibland är den faktiskt smärtsam och svår att uthärda.

Den här filmen är resultatet av vad som händer om man ger djur för mycket mat. De blir feta och bortskämda, och allt de gör är att äta och sova. Seth Rogen och James Franco är hundarna i fråga. En gång i tiden fick de mig att skratta även åt det mest infantila och idiotiska. De sysslade ju trots allt med att hitta på skämt och leverera dem. De lade ner energi i sina manus och var hyggligt noga med att hitta en mänsklighet i sina tunna berättelser. De hade samspel och kreativt flow och saker gick inte på rutin.

The Interview är det plågsamma resultatet av hybris och självbelåtenhet; vi tittar på Rogen och Franco och mellan oss och dem finns den skottsäkra plexiglasvägg som alltid dyker upp när människor i Hollywood glömmer bort att de har en publik. Det är en film bara för den som är intresserad av att se Franco recitera ord som bög, bajs, rumphål, snopp, knark och tutte, medan han gör referenser till Sagan om ringen för finess. Det är bara en film för den som är intresserad av att se Seth Rogen återigen övertydligt och med många utropstecken säga vad som händer honom medan det händer – samtidigt som han förklarar sina självklara känslor på ett övertydligt sätt. Med lite failade hip hop-ord inslängda emellanåt.

Det är en så vansinnigt osympatisk upplevelse att sitta igenom den här halvhjärtade filmen, vars ursäkt till intrig påminner om narrativt snor. Vad som i den bästa av världar hade kunnat vara en korsning mellan James Bond och Dum och dummare – eller en besk svart komedi i linje med South Park-skaparna Matt Parker och Trey Stones Team America: World Police (2004) – har istället blivit ett Roliga timmen med två pubertala pojkar som drabbats av skrattanfall och bara står och gör bort sig.

Det är en ”once in a lifetime”-händelse i amerikansk filmhistoria, att riktiga Hollywood-pengar läggs på en Nordkorea-satir som blir världsnyheter och skapar stor uppståndelse. Men i egoismens namn har strålkastarljuset släckts över all potential, för att ge plats åt Seth och James. Redan i början av filmen inser vi att den här filmen inte är intresserad av att skoja om Nordkorea så mycket som den är att visa oss att Eminem är bög samt att Rob Lowe är skallig. Francos slemmiga och alltför övertygande talkshow-host Dave Skylark är personen som gör upptäckten – Seth Rogen är förstås hans hårt jobbande kompis (tekniskt sett programproducent). Därefter tar de extacy och går ut på da club – för så pass disciplinerade är dessa gossar att de inte ens kan hålla sina drogvanor borta från filmen de är med i. För att klämma in ännu mer onödigt klet och klafs så hittar de härmed ett sätt att vakna bakis och bli tagna på sängen av en kontinuerligt sexualiserad CIA-agent spelad av en brottsligt bortslösad Lizzy Caplan vars mest färgstarka replik tvingas handla om analsex.

Filmen följer en vidrig strategi: I mitten av speltiden skärper den sig, och försöker övertyga oss om att det faktiskt finns en intrig. Men då har vi redan checkat ut och det ska kräva mycket för att vi ska vilja återvända. Duon ska ha ihjäl Kim Jong Un – som naturligtvis visar sig vara en sentimental och ”omanlig” jätte-asiatisk party-tjockis i Ken Jeong-traditionen – men Dave Skylark är så idiotisk att han går på hans sköna stil och de blir ”bros” – lagom till dess att han måste komma på att Nordkoreas matvaruaffärer säljer grapefruit av papier maché och vi får en final med maskingevär, kroppsdelar, CGI-blod och diverse slakt, bara för att alla ska bli riktigt nöjda.

Finalen av filmen innehåller en intervju, som titeln föreslår, där diktatorn bajsar på sig och gråter i TV. För att sätta dit honom nämner Franco att tvåhundra tusen människor i Nordkorea sitter i fängelse och sjutton miljoner svälter. Det låter som ett skämt. Och, visst, The Interview är ju en komedi – det är en komedi som hänger sig i sitt eget skämt långt innan den ens ser galgen.

FREDRIK FYHR

*

tiv

THE INTERVIEW

Originaltitel, land: The Interview, USA.
Urpremiär: 11 december 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 13 april 2015 (DVD/BR)
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: James Franco, Seth Rogen, Lizzy Caplan, Randall Park, Diana Bang, Timothy Simonds, Reese Alexander, James Yi, Paul Bae, Geoff Gustafson.
Regi: Evan Goldberg, Seth Rogen.
Manus: Dan Sterling.
Producent: Evan Goldberg, Seth Rogen, James Weaver.
Foto: Brandon Trost.
Klippning: Zene Baker, Evan Henke.
Musik: Henry Jackman.
Scenografi: Jon Billington.
Kostym: Carla Hetland.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, Point Grey Pictures, LStar Capital.
Svensk distributör: Universal/Sony (DVD).

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *