Topp 10 – Filmkritiska klyschor

wc

I den senaste söndagskrönikan nämnde jag hur Svenskjävlar blev bemött av en lite ljummen och halvirriterad kritikerkår eftersom den inte förtydligat tillräckligt tillfredsställande ståndpunkter om klass, genus, m.m. (apropå den här sympatiska texten).

Politisk dogmatism är helt enkelt en filmkritisk klyscha av det slag som återkommer i recensioner på rutin; ibland är det så väntat att man nästan inte ens lägger märke till det.

Men det finns fler – och värre – exempel!

Ingenting är lika tråkigt som att behöva erkänna det, men ingen är perfekt. Så länge man sysslar med något i relation till andra människor så uppstår fenomenet förutsägbarhet: Kanske en jargong blir populär, eller ett särskilt sätt att tänka; grupptryck, rädsla för att sticka ut och tendensen att följa med strömmen – det händer överallt och folk som skriver om film är inget undantag.

Här är tio exempel på klyschiga ordval, tråkig retorik eller andra passiv-aggressiva tendenser som återkommer i filmrecensioner över hela världen.

Jag är den förste att erkänna att jag själv ramlat i några av dessa fällor. Jag tar härmed tillfället i akt att lova att hädanefter aldrig återskapa några av dessa skrivstrukturer:

 

1. Stämplar

birdman-critic

Eller labels som Michael Keatons rollfigur uttrycker det i Birdman när han sågar sin egen värsta kritiker Tabitha:

That’s all labels. You just label everything. That’s so fuckin’ lazy… You just… You’re a lazy fucker. You know what this is? You even know what that is? You don’t, You know why? Because you can’t see this thing if you don’t have to label it. You mistake all those little noises in your head for true knowledge /…/ There’s nothing here about technique! There’s nothing in here about structure! There’s nothing in here about intentions! It’s just a bunch of crappy opinions, backed up by even crappier comparisons… You write a couple of paragraphs and you know what? None of this cost you fuckin’ anything! The Fuck! You risk nothing! Nothing! Nothing! Nothing!

Hårt men sant! Alltför ofta reduceras en recension till att vara en serie adjektiv: En thriller är ”fantastiskt spännande”, två skådisar har ”lysande samspel” eller så är något ”rörigt och ofokuserat”. Men varför och på vilket sätt framgår inte.

Detta är ett bra, överskridande samlingsbegrepp på vad som ofta känns trist i filmkritiken. Den är sällan speciellt kunnig vad gäller film utan verkar vända sig till en slags halvt ointresserad läsarkrets (upplysning är tydligen inte värt besväret) och ganska ofta verkar den vara skriven av en sådan också.

Om kritikern är kunnig verkar däremot en slags beröringsskräck för känslor råda (vilket kan ha att göra med ”det bazinska arvet”) och kritikern verkar drivas av en pedantiskt kontrollbehov, en vilja att stämpla och förenkla allt som finns i en film, samt sortera in den i ett tillfredsställande filmhistoriskt fack, gärna med ett betyg och en ”tre av fem”-attityd även om betyget är fem av fem.

De följande punkterna i den här listan kan egentligen ses som mer detaljerade exempel på detta övergripande stämpel-beteende.

 

2. ”Ändå, trots mitt gnäll, så är det här väldigt, väldigt bra”

När du läser en sådan motsägelsefull formulering är det bra att vara skeptisk. Troligt är att kritikern är med på DET MÄKTIGA HYPETÅGET!

Q6Ce3Ky

En kritiker ser en film, tycker inte om den, men alldeles för många människor gillar den för att man ska vara bekväm med att erkänna sin åsikt. Istället omvärderar man sina tankar i huvudet genom att leta efter en positiv infallsvinkel som man därefter kan tillfredsställa. Man vill ju vara en som gillar det som är poppis.

Men. Vi vet ju alla att vi lever i ett fritt land. Frankrike älskar smöriga feel-goods, nördar gillar superhjältar, arthouse-juryn gillar allt från Österrike… men känn ingen press. Du behöver inte göra det också.

 

3. ”Ändå går det att fråga sig…”

Motsatsen till föregående. Kritikern har sett filmen och reagerat så här:

herm

Men på grund av filmens popularitet, och rädslan för att sticka ut, blir recensionen lite mer såhär:

herm2

 

4. Generell snobbism

När kritiker går och ser den senaste Alfons Åberg-filmen och kommer med den häpnadsväckande slutsatsen att den är förutsägbar och tråkig – eller överhuvudtaget tendensen att bara skrocka föraktfullt eller automatiskt avfärda något så fort det rör sig om vissa amerikanska genrer.

yup

Det är väldigt bekvämt för kritiker att automatiskt tänka ”Ja men gud vad skönt, det är en high school-film/romkom/actionfilm, då kan jag bara skriva Det Vanliga” – om genrefilmen innehåller en brittisk skådespelare eller någon med någon form av ”prestige” kan man även lägga till en spelat förbryllad frågeställning, typ ”Varför är en seriös skådespelare som X med i den här produktionen?”

Ännu mer bekvämt blir det eftersom de flesta filmer är formuläriska, så som kritiker kan man helt enkelt avfärda majoriteten av alla filmer man ser på lika tillbakalutade och slöa sätt.

I grunden spökar här en slentrianmässig villfarelse att film skulle vara någon slags hög konstform som litteratur, teater eller modern konst när det i själva verket är en skräpig masskonstform, direkt länkad till en stor industri, som till 90% består av populistiska slit och släng-produktioner och där man lika gärna kan lägga ner om man bara tänker leta efter ”god konst”.

Men det mest irriterande är att denna attityd inte tjänar något syfte utan bara går ut på att kritikern själv ska visa upp en självhävdande attityd snarare än att faktiskt orka recensera filmen i sig. Skulle filmsnobbarna veta mer om film och filmens ”natur” så skulle de säkert skämmas ögonen ur sig och genast byta jobb.

 

5. ”Åsa Nisse är också bra ’på sitt sätt’.”

note

Motsatsen till föregående. Istället för att låtsas att man är bättre än man är så låtsas man att man är dummare än man är. Som när någon snubb- eller gubb-kritiker hänvisar till att en film är bra enbart för att den är ”grabbig” (varför inte bara recensera porr istället?) eller när kritiker låter sina barn recensera Disneys senaste familjefilm. För ordet kritiker behöver ju inte föreslå kritik.

(Besläktat med Glenn Hysén- och/eller Marucs Birro-kritik. Även känt som ”anti-kritik”).

 

6. Det Är Klart Man Hänger Med

assholeart

När kritikern inte ens försöker recensera filmen utan bara vill att alla ska veta att hen verkligen förstår vad det är för genre, regissör, skådespelare, varför det är coolt och (i en implicit, passiv-aggressiv undermening) varför du borde tycka samma sak. Men kritikern själv är likgiltigt sval och blasé och befinner sig natyyyyrligtvyyyys ovanför sådana saker som mänskliga känslor. Nej, denna kritiker beter sig som om hen inte har känslor ens till sin mamma, och tenderar att skriva för Nöjesguiden.

 

7. ”Inte en död minut” – ”Jag hade tårar i ögonen” – ”Årets feel-good!”

neverhadopinion_zpse4b236a9

Även känt som ”Amelia-kritik”. Praktiskt taget bara en text som består av en serie väldigt nötta klyschor och fraser som recensenten har i bakhuvudet – Texten lär oss att personen som skrev texten sett en film och därefter skrivit en recension.

 

8. ”Det är nästan lite svårt att motstå”

Här spökar den onödiga kutymen att en kritiker måste hålla sina känslor på avstånd (som i punkt 6) när kritikern ifråga inte är tillräckligt lobotomerad. Den stackars dödliga kritikern ser något i stil med en riktigt bra romantisk feel-good – eller så är kritikern kanske ett ohejdat fan av en franchise vars nya del just kommit ut. Kritikern är därför egentligen helt:

excitedelaine

Men eftersom kritiker förväntas tänka så här:

snap

Blir recensionen konstigt imploderad, typ:

sgQsGO6

 

9. Popkulturanalysen

giphy

Åh nej. Nu ska vi lära oss något om en japansk subdivision i noise-genren och någons relation till femton serietecknare, tio nya TV-serier och dataspel samt en tonårsromans med Wonder Woman som äntligen får komma ut ur garderoben. Om filmen i fråga nämns ingenting utom tydligen väldigt aktuella ”trender” som någon skrivit något om i Indiewire, på Slate.com eller Reddit. Nej, kontexten är inte alltid allt.

 

10. Generell förvirring

tumblr_mf5s0vlkqO1rbn1qw

När en film är ”episk” fastän den utspelar sig under loppet av några dagar. När en visuellt snygg film får beröm för sin regissör och inte sin fotograf. När ordet klippning inte nämns, men däremot talas det om ”snygg estetik”. När manuset får beröm för sättet skådespelare levererar repliker och när skådespelare får beröm för sättet regissören arbetat med dem – Kort sagt, när en kritiker inte har så bra koll men drar till med något som förmodligen borde vara något inom ramarna för det som väl på ett ungefär borde vara kanske lite grann så som det faktiskt på ett ungefär ligger till. Och man ba:

tumblr_mn3qy2FGWB1qcm0m3o1_500

 

Som sagt. Må dessa spaningar stå mig bi i framtiden. Jag ber om ursäkt om jag själv gjort några av de här sakerna – mitt mål är att alltid börja om med varje film och varje text och bygga en specifik kritik utifrån den specifika filmen, utan att hänvisa till god smak, vad som är inne eller något annat som har med (den oftast överskattade) kontexten att göra. Och om du är en skribent som känner dig träffad – BRA! Tänk om, än är det inte för sent! Vi kan ha en bra filmkultur om vi alla hjälps åt.

Själv är jag ju

11. Filmvetaren

art

För vilken film tycks betyda mer än fred på jorden och som jämför allt med Dreyer och Kubrick men som ändå gladeligen kommer skriva 1500 ord om den senaste Fast & Furious-filmen oavsett om han sett den eller inte och oavsett hur många som kommer läsa det eller inte, allt För Sakens Skull.

Men den står jag såklart för 🙂

FREDRIK FYHR

 

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *