Girighetens pris 2starrating

girighetens pris videosöndag

2starrating

Regi: Paolo Virzi

En kypare blir påkörd av en bil. Sex månader tidigare inledde en serie händelser, som har att göra med två familjer, som till sist leder fram till denna ”olycka”. Fyra kapitel ger oss tidsförloppet ur olika figurers ögon.

Finns det något mer irriterande än helt opolitiska filmer som poserar med politiska budskap, som om de skulle ha något med dem att göra? Lata filmer som använder en form som var ”hipp” för tjugo år sedan? Eller thrillers som konstant är ”lagom” spännande och aldrig får blodet att isa?

Jag vet inte. Kanske. Jag vet bara att italienska Oscarsbidraget Girighetens pris är en kvävande bekväm och konstant småtråkig film som redan från sin övertydliga titel (originaltiteln ”Mänskligt kapital” är bara marginellt mer övertydlig) är ett totalt spel för gallerierna. Det är en obegåvad film som saknar både hjärna och hjärta, men som har nog med cinematisk sparlåga för att hålla en ljummen temperatur igång.

Så, om du vill ha en hyggligt välgjord film – en som inte överraskar, eller gör något särskilt imponerande, men som är sömnigt habil och bär på en redan på förhand definierad ”stor poäng” som gör att varje scen bekräftar poängen om och om igen – då är Girighetens pris filmen för dig.

Tekniskt är filmen en pusselthriller som består av en serie billiga gamla överanvända idéer, alla opersonligt använda. Filmen använder, till exempel, den vid det här laget ganska unkna gamla ”Tarantinos Rashomon”-upplägget från 90-talet där vi genom fyra kapitel får samma berättelse från olika perspektiv, så att pusselbitarna ramlar på plats gradvis. Mallen är traditionsenlig, nästan retro-aktigt, hämtad från Pulp Fiction, American Beauty (1999) eller för all del den undermåliga Crash (2004), som ligger närmare i kvalitet. Det är ett av många tecken på att regissören Paolo Virzi inte har så mycket eget att komma med. (En av de tristaste sakerna med Girighetens pris är dess tekniska rutin, den nästan totala bristen på personlig prägel).

Den centrala händelsen: En cyklande kypare blir påkörd på väg hem efter att ha servat en prestigefylld ceremonimiddag för en privatskola.

Detta ska skapa en aura av mystik. Vem är skyldig och varför? Naturligtvis letar vi bland gästerna på middagen.

För det första måste vi ha klart för oss att riskkapitalister har en omänsklig livsstil och att spelen människor spelar i det fria entreprenörssystemet är ohumanistiskt. Jag håller med om denna tanke, så jag borde ha alla förutsättningar för att gilla den här filmen. Eller så behöver jag inte se den för att få den tanken bekräftad. Jag vet det i första minuten av filmen lika mycket som jag vet det i sista. Om det finns någon megakapitalist där ute som luras till att se den här filmen så kommer den personen inte ändra uppfattning heller.

Faktum är att det inte känns som att Paolo Virzi själv tror på sitt budskap. Girighetens pris verkar vilja rida på den italienska traditionen av politiska thrillers och det är i synnerhet i ljuset av den som filmen blir torftig och nästan pinsamt banal.

Ta karaktärerna. De är alltså misstänkta, ska vi komma ihåg, för den stackars knegande cyklistens öde. Det föreslås finnas en politisk poäng att hämta. Som att detta har något med verkligheten att göra. Ändå är dessa karaktärer fullständiga stereotyper hämtade direkt ur TV-såpans land.

Vi har den underdåniga medelklasspappan Dino, som saknar självrespekt och präglas av social awkwardness (hemskt pajigt spelad av Fabrizio Bentivoglio, nästan som en italiensk pappa Rudolf tagen ur en helt annan, mycket roligare, film) som tror att han på allvar blir vän med den iskalla, snuskigt rika finanshajen Giovanni (stereotypt spelad av Fabrizio Grifuni, en total Carl-i-Rederiet-arketyp) som bor i en herrgård med Carla, hans Överklassfru På Gränsen Till Sammanbrott (generellt överspelad av Valeria Bruna Tedeschi, även om hon får mer att arbeta med än de andra) som förstås har ”kulturell sensibilitet” och vill renovera en liten teater med makens pengar (en plot point som av någon anledning helt saknar det melodramatiska ”oomph” som skulle kunna finnas där). Detta tuffar på i tämligt stor tristess, eftersom vi redan förstår exakt hur vi ska tolka exakt allt vi ser.

Filmen skjuter dessutom sig själv i foten med ledtrådarna den börjar med att ge oss, vilka visar sig ödesdigra för filmens kapitelstruktur – Vi identifierar bilen som kör som samma som Giovanni och Carlas tonåriga son Massimiliano (Guglielmo Pinelli) brukar köra, men första kapitlet handlar om Giovanni, andra kapitlet om Carla, och därefter är vi en timme in i filmen när vilken deckar-entusiast som helst listat ut att A) Fastän det är ungens bil så måste de vuxna ha något med saken att göra och B) Förmodligen är det inte ungen som körde heller, för allt talar för att han är en red herring. Resten är godtyckligt. Massimiliano har gott om kompisar, och flickvännen Serena (Matilde Gioli) som i sin tur har en till kille (inte för att det spelar någon större roll, men Serena är dotter till Dino i såpan).

Detaljerna kan förstås inte helt listas ut, för filmen gör som den behagar och kastar in lite fler karaktärer när den känner för det, men den håller sig konstant lagom spännande. Det vill säga aldrig helt överraskande och ständigt underväldigande. När man får grepp om den övergripande strukturen blir det snart blir fånigt att se den här filmen försöka blanda korten på alltmer desperata sätt. Som mot slutet, till exempel, när den försöker sig på en twist vars platta effekt bara förtydligar hur meningslös hela filmen är. (Den innehåller även en slentrianmässig otrohetsaffär och rika tonåringar som känner sig missförstådda och utanför – ytterligare klyschor tagna från TV-såpornas värld).

Med sin uppenbara inspiration hämtad från verklighetens finanskris och en procent-diskussioner tillhör Girighetens pris en oannonserad subgenre jag har oerhört svårt för: Den banala, populistiska halvkonstfilmen, en slags exploitation för arthouse-scenen. Den utnyttjar akutella ämnen och slösar vår tid med snömos byggt på nyhetens behag. Det är en film som helt enkelt inte vill, eller försöker, spela någon roll.

I en sådan där förklarande eftertext får vi veta vad som hände med karaktärerna efteråt och att titeln hänvisar till den juridiska term som åsyftar det beräknade priset på ett människovärde i olycksfall – I båda fallen är det ofrivilligt komiskt eftersom karaktärerna är helt fiktiva och den här filmen (till skillnad från tusen andra) faktiskt inte är byggd på några verkliga händelser alls.

Tror jag det, eftersom storyn visar sig vara en i onödan tillkrånglad och långsökt serie sammanträffanden som enbart går ihop för att karaktärerna beter sig osannolikt korkat just de tillfällen då vem som helst skulle vara extra noga med att inte tappa huvudet.

Det är alltså inte alls en film som handlar om ”mänskligt kapital”. Det är en film som har en text med ordet ”mänskligt kapital” i slutet, som en kejsarens nya kläder-förklaring som ska få oss att nicka instämmande med allvarsamma insikter som vi i verkligheten inte fått.

Det är däremot en film där karaktärer tar en dusch och lämnar avgörande information framme för vem som helst att se på sin dator – där erfarna människor utan förklaring tar snabba lån de vet att de inte kan betala tillbaka För Att Det Finns En Poäng Där – där vi inte får veta varför karaktärer lever de liv de lever eller varför de gör som de gör, eftersom vi bara ska acceptera klyschorna – där det inte spelar någon roll om person A eller person B är skyldig till brott C för filmen är egentligen inte intresserad av något annat än att koppla ihop bokstäverna och sälja pusslet med en politisk klisterlapp den inte alls kan leva upp till.

FREDRIK FYHR

*

gp

Originaltitel, land: Il capitale umano, Italien/Frankrike.
Urpremiär: 3 december 2013 (Giornate professionali di cinema Sorrento).
Svensk premiär: 8 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 24 april 2015.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Fabrizio Bentivoglio, Matilde Gioli, Valeria Bruni Tedeschi, Guglielmo Pinelli, Fabrizio Gifuni, Gigio Alberti, Valerina Golino, Silvia Cohen, Luigi Lo Cascio, Bebo Sorti, Giovanni Anzaldo, Paolo Pierobon, Gianluca Di Lauro.
Regi: Paolo Virzì.
Manus: Paolo Virzì, Francesco Bruni, Francesco Piccolo efter en roman av Stephen Amidon.
Producent: Marco Cohen, Benedetto Habib
Foto: Jérôme Alméras, Simon Beaufils.
Klippning: Cecilia Zanuso.
Musik: Carlo Virzì.
Kostym: Bettina Pontiggia.
Produktionsbolag: Indiana Production Company, Motorino Amaranto. ass. Manny Films, Rai Cinema. support. MiBAC, Lombardia Film Commission, Fonds Eurimages du Conseil de l’Europe.
Svensk distributör: Scanbox.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *