Viljans triumf (1935)

triumf0

<- Guldåldern.
-> Mädchen in Uniform.

Regi: Leni Riefenstahl

Ökänd nazist-propaganda.

Det här är verkligen ingen film jag vill skriva om. Jag utgick ifrån att jag inte skulle behöva göra det. Genom åren har jag sett delar av Viljans triumf (1935) här och var, men häromkvällen satte jag mig ner och såg filmen från början till slut. Under dagarna som gått sedan dess har jag inte fått upplevelsen ur huvudet och jag har insett med allt större klarhet att jag inte bara måste skriva om den här filmen, det är mitt ansvar.

En typisk recension av en film borde redogöra för vad som händer i filmen, omständigheterna rörandes produktionen, hur det känns att se på den och om författaren anser att filmen uppnår sitt mål.

Det här är inte direkt ett ärligt försök att skriva en sådan text.

Jag har till exempel inte gett den här filmen något betyg. Jag har däremot taggat den på sidan under kategorin ”dåliga filmer” samtidigt som jag – till synes helt paradoxalt – placerar den under fållan för mästerverk.

Det är för att det är en dålig film, i all rimlig mening. Det är också ett mästerverk. Som en filmvetare vore det helt enkelt oärligt av mig att påstå motsatsen. Den är ett par olika saker i olika grader – kvävande äcklig, bisarrt begriplig, långtråkig och iskall – och det är också ett mästerverk. Jag tycker det är en nog så teknisk term. Jag behöver dock inte stämpla den stolt. Och hade jag gett filmen fyra stjärnor så hade det varit ett tecken på entusiasm. Jag hade rekommenderat dig att se den, och det vore bara absurt. Detta är inte en film jag önskar på någon.

Om du är en väldigt ung person och inte har en aning om varför jag skriver dessa försiktiga ord så ska jag förklara: På grund av sina tekniska bedrifter brukar Viljans triumf anses vara en av de mest inflytelserika filmerna någonsin, en nyckelfilm i hela dokumentärfilmshistorien och den bästa propagandafilm som gjorts. Det är också en nazistisk PR-film, producerad av Hitler själv, som dokumenterar det nationalsocialistiska arbetarpartiets kongress i Nürnberg 1934. Vissa politiska och militära spelare saknas, eftersom Hitler nyligen dödat dem i den partirensning som kom att bli kallad Långa knivarnas natt, men folket är där och de ler, skrattar och jublar.

Det går inte att skriva en text om den här filmen utan att ge sig själv ett alibi – filmen har en lite psykande konsensus, och ingen (utom en nazist) vill se den och säga att det är världens bästa film. Det bör finnas en anledning till varför man skriver om den här filmen.

Min är enkel och du har nog gissat den – Det är på väg tillbaka. Den bruna hatideologin har väckts till liv i Europa som ett gammalt avdankat rockband som vill tjäna pengar; mobbarna har börjat ta över de parlamentariska klassrummen. Majoriteten av fasciströstare tror jag inte är nazister utan bara djupt olyckliga. Jag var tidigare osäker på denna hållning, men när jag sett Viljans triumf vet jag säkert.

Människor vill vara lyckliga. De kommer stänga ute allt, dra sådana oerhörda lögner för sig själva, för att vara lyckliga. Människor kommer att bli galna för att få vara lyckliga. Tyskarna i Nazi-Tyskland, liksom de flesta som idag röstar på SD i Sverige eller sympatiserar med IS i världen, ville helt enkelt vara lyckliga – det kunde ske via ett koncept de kunde relatera till. En flagga. Ett land. En ledare. En tyskhet. En svenskhet. Ett jihad. En fantasi som ska kräva miljoner människoliv och ändå inte bli verklighet – fantasin förblir en fantasi, en korkad dröm om att göra en flagga mer värd än den är och ett land till något annat än streck på en karta. Ett futilt försök att stiga över faktumet att vi bara är en massa bristfälliga människor som borde vara snälla mot varandra. Onda hjärtan som kastar helvetet över jorden med AK-47:or och järnrör. SD byter ut swastikan mot blåsippan och i framtiden kommer IS inse att de måste göra något liknande. Hitler lever kvar i dessa människors hjärtan.

Om du inte tror mig, se gärna Viljans triumf. Se människorna som jublar och kastar rosor åt ondska. De unga militärpojkarna som älskar att vara del av något stort. De blyga mädchens som suger på sina underläppar och fängslat suktar efter… Adolf Hitler.

Dessa bilder är inte fejkade. Klippningen förfalskar inget. Viljans triumf är ingen typisk propagandafilm – där bilder partiskt sammanställs för att driva en tes – och ingen blev påtvingad att se filmen när det begav sig; den blev en publiksuccé i Tyskland på egen maskin, som vilken film som helst. Den består helt enkelt av bilder på tusentals människor som hyllar nazism i deras land. Alla andra länder är lite sämre, ju fattigare och mer längre bort desto värre. Vi kan klart och tydligt se att de mörka krafterna återvänder i vår tid, men ser du Viljans triumf kan du bli chockad över hur okomplicerat det är. Det hände ju nyss, och det visar sig att vi inte ”skakat av oss” det.

Den största chocken för mig, när jag såg filmen, var dess öppenhet. Det är en genomskinlig film utan ridåer. Där man typiskt tänker sig en propagandafilm som en förfalskad bild av verkligheten, med en retorik som leder åskådaren till den slutsats filmen vill ha, så är Viljans triumf bara rakt upp och ner en PR-film utan dold agenda. Det är en hjärndöd hyllning, utan minsta procent av kritik, till en äcklig våldsfilosofi, en antihuman gallring av ”raser” och rankningar, och en science fiction-idé om ett land som ett globalt rike. Människor predikar som pastorer om den gyllene gryningen och ibland kan de inte prata klart innan de spasmiskt börjar heila loss. Publiken vild. Hitler är en rockstjärna. Man kan nästan känna svetten och euoforin – alla är del av något fantastiskt och gigantiskt, de sugs in i ett transcendentalt hål och trotsar kosmos. Sieg Heil blir ett verbalt knark.

triumf1triumf3triumf4

Plötsligt fattar man. Man är nästan där. Det känns inte ett dugg gammalt. Det är som att ha åkt i en tidsmaskin och nu bevittnar vi på första parkett hur ett land exploderar i masspsykos – den typen av explosion som bara leder till ren energi, hat i alla riktningar, vilket är den explosion man får när krutet består av bitterhet, misstro och avtrubbad cynism. När du accepterar etiketten ”förlorare”, och allt du har kvar är känslan av att vara besegrad, och du inte längre tror på någon positiv väg i livet, ja då sitter man inte och ugglar i all oändlighet: Det som finns kvar att göra är att explodera i våld, begå filosofiskt självmord och dra ner så många andra du kan på vägen – bara för ett magiskt ögonblick kan du uppleva lycka och extas, även om det sker i en vaken mardröm.

I sina mest avslöjande ögonblick visar oss Viljans triumf detta syndrom med chockerande tydlighet.

Regissören var förstås Leni Riefenstahl, 1900-talets mest berömda kvinnliga filmregissör, fastän hon bara regisserade åtta filmer varav sex enbart visades i Tyskland och fem var direkt Nazi-propaganda – fastän hon fått erkännande för sina tekniska ambitioner, och sin känsla för estetik, så hängde naturligtvis oket från nazismen kvar ända tills hennes död år 2003, då hon var 101 år.

Riefenstahl var onekligen en begåvad filmskapare. Viljans triumf är en cinematisk maskin. Besättningen på skutan var enorm: Hundrasjuttiotvå människor på tio grupper, trettiosex kameramän och trettio kameror, nio flygfotografer, tjugosex chaufförer, trettiosju säkerhetsansvariga, fyra fackföreningsmän och två assistenter. Riefenstahl filmade sextioen timmars material och blandade flygfoto med långfokusfoto (som vred om perspektiven), kranar och handhållet.

Hon uppfann inte hjulet – alla dessa saker hade tekniskt sett gjorts förut – men hon satte ihop det och fick det att snurra. Klippningen är våldsamt effektiv och skapar en berusande rytm – det allra mest inflytelserika med filmen torde vara användandet av musik över bilderna, som praktiskt taget gör Viljans triumf till den första musikvideon, eller åtminstone den första filmen med ”musikmontage”. Riefenstahl visar oss leende barn och klipper till Hitlers humorlösa ansikte. De olika kameravinklarna tar vi för givet idag, men än idag sker synkronisiteten sällan lika perfekt som här.

Det mest blodisande ögonblicket i filmen kan vara inledningen, där en text förklarar för oss att Hitler flyger till Nürnberg, varpå vi klipper till drömskt flygfoto och moln som sakta men säkert spricker upp och visar oss en sublim bild av staden i autentisk miniatyr – långt där nere kan vi se de marscherande nazisterna komma i samlad trupp över en bro och det är fullständigt surrealistiskt. Vi har gudsögat. Och Hitler (som vi ju vet ”flyger”) är guden.

triumf2

Filmen är två timmar lång och jag erkänner gärna att den ibland är svår att sitta igenom. Inte bara är nazism något hemskt – det är något vansinnigt långtråkigt och glädjelöst. Detta var väl en av nazismens centrala svagheter. Nazisterna var fixerade vid död och hade därför ingen förståelse för liv – för dem var människan bara en mytologiskt människodjur som skulle avlas och det krävdes ingen humor, glädje eller känslor andra än ilska, hat och våld, allt strikt kontrollerat via den omänskliga logiken i maskinell terror. Jag har aldrig varit närmare att klicka på fast forward än när jag tvingades höra tal efter tal av nazistiska apor, vars namn flyger fram i ansiktet på en som om de vore superhjältar. Bara de bästa får bo i Tyskland. Bara de bästa av de bästa får vara med i partiets topp. Ett land måste vårdas som en kropp och smuts (”lägre stående raser”) ska förstås tvättas bort och kastas i soptunnan. Jubel, extas, hundra tusen raka armar. Det är inte längre någons ansvar. Alla är en. Landet drivs av sig självt.

Vid det laget vi är fyra dagar in i filmen (jag menar det bokstavligt) och glor på ännu en hjärndöd parad så ville jag bara dra på Inglourious Basterds (2009) och därefter ta en lång dusch.

Men jag led igenom denna cinematiska travesti och jag ångrar inte upplevelsen. Det är som att vara fast i en tidsresarmardröm där de onda människorna är alltför mänskliga, deras logik alltför tydlig i sättet den belyser demokratins brister; faktumet att människor inte är förinställda till att göra gott utan kommer att följa den ledare som säljer de rätta orden.

Det är framförallt folket mina ögon fastnar på. Jag kan stirra på dessa människor, fascinerad, i oändlighet. Det ser ut som ett helt land som faller offer för ett psykopatiskt practical joke, byggt på miljoner och miljoner av människor som slaktades backstage.

Det är den bästa propagandafilm jag sett och det är också den mest ondskefulla och lyckat vedervärdiga film jag upplevt. Den är förödande just på grund av dess totala brist på bluff och båg, och den monomaniska fixeringen på Hitler (”ett folk, ett rike, en ledare”) som förenar alla Riefenstahls kreativa impulser till en, svart och grå, stilistisk monolit-stil som mycket effektivt skapar ett åskådarmässigt vakuum. Filmen tar tag om ens hjärna och dikterar blicken – medan viljan ska triumfera existerar ingen fri vilja någonstans överhuvudtaget. Nazismens värld har allomfattande dominans från början till slut. Att döda den fria viljan låter hemskt nog. Men det är bara en liten nyckel till ett stort kungarike av död.

FREDRIK FYHR

 

Latest Comments
  1. Steve Buchz
    • Fredrik (admin)

Lämna ett svar till Fredrik (admin) Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *